Alltid när jag lyssnar på Ravels Pavane för en död prinsessa (1910) hemma får jag tårar i ögonen där jag sitter framför stereon. Det beror kanske mest på att jag vill att den skall spelas på min begravning, och jag tänker på hur ledsna alla kommer att vara när jag är död... I alla fall, hur ung eller gammal den döda prinsessan är, är det slutet på ett liv. Jag vill höra en stillsam, avmätt sorgesång.
När den unge dirigenten Joshua Wellerstein leder Kungliga Filharmonikerna i Ravels Pavane saknar jag känslan av sorg. Alla stämmor låter rätt, men litet för prydligt, som om det vore uppspelning i en riktigt duktig ungdomsorkester.
Så tar pianisten Christian Ihle Hadland plats vid flygeln för Mozarts Pianokonsert nr 23 i A-dur KV 488 (1786). Än en gång låter inget fel, men ändå inte så sammanhållet. Det beror förstås på stycket, men inte bara på stycket, att det verkar som att orkestern och solisten bara turas om att spela, inte spelar tillsammans. Men Mozarts musik är ju alltid vacker och underhållande, så jag vill inte klaga för mycket!
Efter paus kommer dock verket som väger upp alla försiktigheter tidigare under kvällen: Brahms' Symfoni nr 4 i e-moll op 98 (1885). Det är ett starkt stycke, som skulle kunna bli segt och rörigt. Men nu har orkestern under dirigentens ledning en transparens i klangen som gör att musiken inte blir för tung, utan fylld av liv genom hela symfonin. Varje sats har också sitt distinkta temperament. Första satsen är kraftfull och majestätisk, den andra mjukare. Den tredje satsen är så lätt och dansant, utan att förlora sin tyngd! Och den fjärde är energisk och mäktig ända in i sluttonernas klimax. Mycket väl spelat och väl dirigerat av Wellerstein.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar