På en solig sommarkväll samlades orkester, solist och publik för säsongens första konsert. Den brittiske dirigenten Alexander Shelley ledde Kungliga Filharmonikerna i den här sommarkonserten. De inledde med en explosion, den häftiga inledningen till Don Juan op 20 (1888) av Richard Strauss. Orkestern spelade livligt men samlat, och dynamiken mellan häftigare och stillsammare partier i det här intressanta stycket blev fina.
Därefter kom Roland Pöntinen in för att spela Rapsodi över ett tema av Paganini op 43 (1934) av Sergej Rachmaninov. Jag har lyssnat mycket på stycket förut, men det var först när jag nu såg det spelas framför mina ögon som jag märkte hur fragment av melodin hoppar mellan sektioner och stämmor, och hur solist och orkester stöttar varandra. Rachmaninov har verkligen använt temat väl; plockat ut intressanta melodier och klanger och skapat variationer som aldrig blir tråkiga.
Som tack för de många applåderna spelade Pöntinen ett stycke som han räknar som sommarmusik, Ravels Pavane för en död prinsessa. Pianoarrangemanget tar fram det viktigaste ur musiken, och Roland Pöntinen kunde själv lägga eftertryck på vissa ställen. Han spelade drömskt och vackert, och jag ser fram emot att höra stycket igen med hela orkestern nästa vecka!
När jag pluggade lyssnade jag ofta på Tjajkovskijs Symfoni nr 3 c-moll "Den lillryska" op 17 (1879). Jag kan inte påstå att akustiken i mitt lilla studentrum var särskilt bra, men jag tycker om att symfonin här lät tyngre och dovare än vad jag var van vid. Orkestern lät ändå hela tiden klar och ren. Andra satsen, Andantino marziale, spelades så lätt och roligt att jag log tillsammans med förstaviolinisterna! Däremot lyckades jag fortfarande inte få någon ordning på Scherzot, där jag tycker att melodierna kommer huller om buller, men jag gillar det ändå. Pampigt och energiskt slutade symfonin med sin fjärde och sista sats. Andrew Shelley ledde orkestern till en fin klang, om än litet återhållen. Det var en bra konsert!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar