Anders Sparrmans resa av Per Wästberg

Anders Sparrman var en av Linnés lärjungar, en svensk man som på 1700-talet reste över nästan hela den kända världen för att upptäcka och dokumentera växter och djur. Per Wästberg skriver om hans liv från barndomen i Uppland till ålderdomen tillbaka i Sverige.

Övergångarna mellan livet till lands och de olika resorna sker nästan omärkligt i Wästbergs stillsamma prosa. Till en början störs jag av det. I kapitlen som beskriver uppväxtåren avlöser målande ögonblicksbilder, lösryckta dialoger och fåordiga historiebeskrivningar varandra utan att något står fram som viktigt. Nästan omärkligt skiftar berättaren från första till tredje person. Boken fångade inte mitt intresse, men en god vän hade gett mig boken eftersom han själv tycker mycket om den, så jag lät mig inte tråkas ut utan läste vidare.

Efter en tredjedel lossnade berättelsen för mig, på ett skepp mot Antarktis, nästan fastskruvade i ismassorna. Sparrmans vetenskapliga observationer blandas då med hans tankar om vad det betyder för honom och hela besättningen att vara där, och att vara i livsfara. Därefter är det just den balansen mellan observation och reflektion som genomsyrar boken och gör den så läsvärd.

Jag börjar se den tystlåtna berättarrösten som återblickar av en äldre man, en som varit med om fantastiska saker men vet att det viktiga inte ligger i det sensationella utan i kunskapen och tankarna som händelsen väckte. Och dessutom, då, tillbaka i ett Sverige med avundsjuka kollegor/rivaler som vill nedvärdera ens upptäckter. Där passar det utmärkt med en lågmäld genomgång av oförrätter som inte tippar över i självömkan. Och utmärkt passar rösten också när en fin förälskelse börjar spira mot all förmodan.

Till skillnad från den övervärderade boken Världens mått av Daniel Kehlmann, lyckas Per Wästberg berätta om en vetenskapsman så att man ser både hans förundran inför allt nytt och fantastiskt han stöter på, och hur han förstår mer och mer och sätter samman sina tankar till en mer rättvis livsåskådning än den han ser i sin omgivning. Även om jag önskat att boken varit mer medryckande, har den i sin lågmäldhet gjort ett djupt och varaktigt intryck.