Ivan vaknar upp och alla är borta. Det är en het sommardag och inga människor hörs eller syns någonstans i höghusområdet där Ivan bor. Bara tomma lägenheter och katter, fåglar och kaniner.Att låta en människa vara ensam kvar i en tom värld är en spännande utgångspunkt för en berättelse. Det kan bli en science fiction-historia där mysteriet står i centrum, en genomlysning av människans utsatthet, en allegori över det försvunna samhället eller en blandning av allt.
Handlingen i Sex liter luft växlar mellan veckorna efter människornas försvinnande, veckorna före och Kontrapunkter, ett flöde av röster från dem som försvann.
När Ivan blivit ensam går han runt och letar efter sina kompisar, bryter sig in i några lägenheter, plågar en katt han får tag i. Jag blir litet irriterad över en del saker: att han beter sig så destruktivt, att han inte funderar på vad som hänt, att han inte försöker ta sig utanför sin betongförort. Och med tanke på att veckorna går i kapitelrubrikerna: att han aldrig verkar äta någonting, bara dricker vatten från kranen och sköljer huvudet och nacken.
Svaret kanske ligger i styckena från livet han har levt fram till nu. Han lever helt enkelt vidare som han alltid har gjort, fast nu utan några människor omkring sig. Livet verkar knappt ha blivit varken bättre eller sämre - jo, litet bättre, tycker jag, eftersom han slipper slåss med äldre ungar som bara är ute efter bråk. Alla rör sig inom ett litet område omgärdat av höghus, och har inget bättre för sig än att bråka med dem som inte kan försvara sig.
Jag försöker, men kan inte tycka att boken är bra. Jag ser att barnen inte kan rå för livet de har hamnat i, och att de inte har mycket annat att göra än att bråka med varandra, men jag kan ändå inte känna sympati eller intresse för dem. De osammanhängande talkörerna emellan delarna gör inte heller något för min förståelse. Miljöskildringarna var levande och fick mig att känna mig närvarande, men i övrigt gav mig boken ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar