Lögndagen på Stadsteatern

När jag flyttade till Tyskland talade jag språket flytande, hade ett jobb som väntade på mig och näraboende släktingar som jag såg fram emot att lära känna bättre. Ändå kände jag mig inte rotad i landet, och jag tänkte ofta på hur landet inte tycktes vilja ta emot och använda mina förmågor, fastän det var just det jag ville så intensivt. Sedan dess har jag djup sympati för dem som kommer till ett land med ett okänt och annorlunda språk och vill arbeta och bygga ett nytt liv där.

Två av dem är Mahyar (Alireza Niki) och Leyli (Fatemeh Goodarzi). Hennes managementstudier har gett dem båda visum för två år i Sverige, men Mahyar har inte fått något jobb motsvarande sin ingenjörsexamen utan får bära ut gratistidningar på söndagarna. Det knapra livet i det lilla studentrummet tär på dem, särskilt på Mahyar.

Pjäsen Lögndagen spelas på persiska med svensk översättning. De korta meningarna som textmaskinen presenterar verkar inte motsvara de långa diskussionerna på scenen som drar ned skratt från publiken - jag hör "köttbullar" ett par gånger i tiraderna - men andemeningen går ändå fram tydligt. Det är litet klumpigt att låta så mycket av handlingen föras fram i form av Mahyars långa monologer, men vad han berättar om hur de bestämde att flytta till Sverige och hur det har gått för dem ger en insikt i vardagen för många andra människor i vår närhet: ambitioner blandas med en rädsla för att misslyckas och oron för att man redan är på väg att misslyckas.

Ett tag är jag rädd att väldigt annorlunda känsla för humor skall skapa en kulturkrock som hindrar mig från att uppskatta pjäsen, men av mina bänkgrannars tystnad förstår jag att vi är lika dämpade. Det som började som småtjafs en vardagkväll blir till allvar, det som började som ett skämt blir till en omvärdering av livet bland billiga, trasiga möbler på tio kvadratmeter. Men vi har hört vad de satsat för att flytta till Sverige och hur löst de hänger här, så att bryta upp och flytta ut är extra svårt - "har du en mormor i Gamla Stan eller en moster i Solna?" som de båda säger vid olika tillfällen. Under pjäsens gång hinner de båda vara irriterande, men också så hjälplösa att det gör ont att se dem.

Lögndagen berättar om en livssituation som är vanlig för många människor i Sverige, och jag är glad att jag har fått se och förstå en glimt av deras vardag.

Länk till Stadsteaterns sida om Lögndagen

Länk till teatergruppen Chaharsoo

The Uncertain Places av Lisa Goldstein

Sagor är ofta avrundade enheter: en början i fattigdom och ett slut i lycka och rikedom - eller katastrof. Däremellan en historia där huvudpersonens list, mod eller dumhet mäts mot ett sagoväsen vilket kan resultera i en guldkista eller en korv till näsa. Lisa Goldstein läser en saga om magisk lycka vara en händelse i en pågående historia in i vår nutid.

Boken utspelar sig till stor del under det trevliga året 1971, och omvärldshändelser färgar vardagslivet för Berkeley-studenten Will Taylor och hans bäste vän Ben. Men mer än så påverkas de unga männen av kärleken till vardera en syster i familjen Feierabend. Familjen, mor och tre döttrar, lever ett lyckosamt liv och räknar med att fortsätta det. Men när Wills älskade Livvy faller i en djup sömn från vilken det inte går att väcka henne, får Will reda på familjens hemlighet: familjens lycka beror av ett avtal med älvorna för flera hundra år sedan, och sedan dess tas en flicka i varje generation till bondmaid och sover i sju år i vår värld, medan hon samtidigt befinner sig i älvornas värld och strider mot en okänd fiende.

Lisa Goldstein gör ett gott jobb med att grunda handlingen i en igenkännbar verklighet, när Will och Ben börjar utforska bakgrundshistorien och hur förtrollningen kan brytas. Men ibland gör hon det för enkelt för sig, när hon låter stora delar av historien framföras i upphittade förhörsprotokoll och liknande berättelser. Det är ändå intressant att få läsa hur familjens framgång har dragit till sig lycksökare genom historien, och detaljerna i hur framgången underhålls.

Det är också mycket spännande när Will lyckas hitta vägar att ta sig in i den parallella världen och förhandla med älvorna. Men så dumdristig och obetänksam han är! Familjen ber honom gång på gång att inte försöka lura älvorna, dels för att de vet hur illa det kan gå och dels för att de vill behålla sin goda tur. Det verkar mer riskfyllt att försöka bryta avtalet än att låta Livvie sova, men Will ger sig inte.

Ibland förlorar sig boken i detaljer som ges större vikt än berättelsen behöver. Jag läser hellre det än en strömlinjeformad historia, men det orsakar ändå en viss spretighet. En stor del av behållningen är ändå de opålitliga men fascinerande varelserna och händelserna i den parallella världen. Det är inget att undra på att en del människor faktiskt längtar dit. Tyvärr blir boken mycket sämre i de allra sista kapitlen, av orsakerna jag har nämnt och även av andra anledningar. The Uncertain Places är ändå mycket fantasifull och underhållande.

Belceakvartetten även som trio

Efterfrågade klassiska musiker behöver också få ha ett privatliv! Förstaviolinist Corina Belceas graviditet ledde till vissa omstuvningar i det lagda programmet för spelåret. Den inplanerade konserten kunde skjutas till maj, efter nedkomsten, och ett av verken blev en trio för att ge den nyblivna modern välbehövlig tid. Hellre det än ingen spelning alls!

Foto: Jan-Olav Wedin

Den här gången fokuserade Belcea Quartet på några tidiga verk av kompositörer med kopplingar till Johannes Brahms: först Stråktrio nr 5 i c-moll op. 9 (1798) av den store inspiratören Ludwig van Beethoven. Beethoven skrev ett antal stråktrios som en mjukstart på sin karriär som kompositör. Den vi fick höra var inte alls oäven, om än inte så grandios som man väntar sig av en Beethoven i sin fulla kraft. Den tillfälliga Belcea-trion lät redan scherzot blomma ut i dramatiska känslor, vilket gjorde det ganska likt finalsatsen som å sin sida hade en lätt och lekfull atmosfär.

När Arnold Schönberg och Anton Webern ville förändra musikens tonalitet tappade de inte sin respekt för Brahms. Verket Langsamer Satz (1905) som Webern fick i studieuppdrag att skriva har sin  bas i de traditionella harmonierna och är underbart melodiös. De fyra musikerna på scenen gav den en fin klang.

Den Brahms-kvartett vi fick var däremot ett sent verk i kompositörens liv, Stråkkvartett nr 3 i B-dur op. 67 (1876). Den var ett bevis på hur mycket styrka och klanglig rikedom en kunnig kompositör kan locka fram ur en engagerad ensemble. Det var kvällens fylligaste verk och en glädje att höra.

Men det var inte slut där! Som extranummer fick vi raka motsatsen, ett verk av Benjamin Britten där till största delen förstafiolen svävade i de högre rymderna medan de övriga instrumenten turades om att bära fram henne underifrån. Tack och lov hördes inga av de småfel som stört tidigare under konserten, utan med stor precision gjorde Belceakvartetten en mycket fin avslutning.

Främmande kropp med Karina Holla på Teater Giljotin

En sann historia om en kvinna som klädde ut sig till man i depressionens Tyskland inspirerade en pjäs, vilken inspirerade Karina Hollas performance Fremdkörper, på svenska Främmande kropp. Ella har inte ens varit gift med sin Max i två år när han dör i cancer. Men det är svåra tider och mycket ont om arbete. För att överleva klär Ella ut sig till sin man och tar över hans jobb som kranbilsskötare.

Personen framför oss på scenen är svårbestämbar: kort vattenkammat hår, men rött läppstift och rikligt med rouge på kinderna, och en neutral pyjamasliknande dräkt. I ett mellanspel berättar Karina Holla snabbt om vad som inspirerade henne till att hitta hur hon vill se ut, men hinner inte riktigt göra den randiga pyjamasen begriplig. Det gör mig dock inget, för jag vill hellre höra huvudberättelsen.

Holla låter Ella vara medveten om sin mans cancer så att hans död inte chockar henne för djupt. Endast en på arbetsplatsen kände egentligen Max, de övriga såg honom sällan då han satt uppe i kranbilen under arbetet. Hon hinner berätta om äktenskapet och den vackra kärleken, men inte så mycket om saknaden efter mannen - säkert fanns det inte tid och ork till det under den tagna identiteten.

Historien berättas i enskilda ögonblick som spelas upp med stor intensitet; situationen, men ännu mer Ellas reaktioner på dem. En karl måste följa med på puben och spela poker och dricka öl - OJ! så den första fyllan känns! Ella/Max raglar över scenen, full och lycklig. Och senare, i en grupp med tre andra SA-officerer som klär av sig för att bada och ha pittmätning - så nära att bli avslöjad och dödad. Ella/Max springer och springer från såväl tyska som ryska hotande militärer.

Men tyvärr så tycker jag att föreställningen saknar nyanser, och uppförstoringen av de här kritiska ögonblicken är bara en del av problemet. Översättningen till engelska är litet klumpig, och så är Hollas gester och mimik så stora att historien tappar i realism. "Att vara manlig" överdrivs till bredbent klampande och en snedställd käft. Hollas överdrivna ögon- och munrörelser för tankarna till program för små barn som vill göra det jättetydligt vad som sägs.

Säkert arbetar Karina Holla i en tradition och med en humor som jag inte är van vid, och uttrycker sig precis så som hon vill och har tänkt sig. Men i mina ögon tappas det spännande bort på vägen; hur hon måste förställa sig i vardagen, i arbetet och övrigt; om hon saknade sin man; och en illustration om att ge upp sin första identitet för en påtvingad, som är djupare än den litet glättiga drömmen där hon föder ett barn som växer upp inför hennes ögon och blir en arbetande man. För mig ser föreställningen för skojfrisk ut, och har inte det allvar som historien förtjänar.

Länk till Teater Giljotins sida om Främmande kropp

Broad City

Ilana och Abbi är i 20-årsåldern och bor i New York. Och de är fantastiskt roliga - både Ilana och Abbi i serien Broad City, och Ilana och Abbi som skriver och spelar dem! De är varken glassiga modebruttor som i Sex & the City eller halvdeppiga kulturarbetar-wannabes som i Girls, utan något helt eget. De har båda halvtaffliga jobb men gör kul saker. De misslyckas ibland, ofta för att de själva slarvar, men kan skratta åt sig själva och gå vidare. Och framför allt har de en stark vänskap som lyser igenom i varje avsnitt.

Abbi Jacobson och Ilana Glazer började med att göra avsnitt för YouTube med genomtänkta sketcher på några minuter. Amy Poehler upptäckte dem och tog dem till TV, och nu finns två säsonger om vardera tio tjugominutersavsnitt på Comedy Central. I det längre formatet har såväl skämten som karaktärerna tid att utvecklas. Inspirationen räcker genom hela avsnitten, och tjugo minuter flyger förbi lika snabbt som de tidiga treminutersavsnitten medan man skrattar och längtar efter att också vara deras vän.

 Abbi längtar efter att bli instruktör på gymmet där hon städar, men skickas alltid iväg på någon akut "pube situation in the shower" av gymmets föreståndare. Ilana har ett i det närmaste obetalt kontorsjobb hon sover och surfar sig igenom. Abbi älskar att handla på Bed Bath & Beyond och är hemligt kär i sin snygge granne. Ilana är litet vildare med droger och one night stands, men när båda två ger sig ut för att göra sta'n är de ett radarpar i raggande och festande.

En av anledningarna till att serien är bra är hur tjejerna växlar mellan att vara smarta och ambitiösa, och omogna slackers. Vare sig man känner igen sig eller ej i situationerna de hamnar i går det att känna med Ilana och Abbi, även när de får skylla sig själva. Skämten kan vara smaklösa, på gränsen till för dåliga för mig, men är alltid så dråpliga att jag faller för dem och skrattar högt. I New York kan helt galna saker hända, och det är vardagsmat. Karriär och kärlek är något man hinner snubbla och missa flera gånger. Så himla skönt att ha en vän som Abbi eller Ilana då!

Städer av Maxim Grigoriev

I några av novellerna är det platsen själv som spelar huvudrollen; människorna som går över gatorna är tillfälliga händelser, vare sig de är turister eller inneboende. I andra noveller står människor i fokus, men de är ofta lika flyktiga på stadens gator; namnlösa, med tankarna på annat och utan fast förankring i stadens varierande landskap.

Bokens titel och innehåll är som en magnet för mig. Städer fascinerar mig: på ytan för deras möjligheter, för människorna som bor där, för upplevelserna jag kan välja där. Men i periferin finns något som är svårare att sätta ord på: stadens historia, lager av bebyggelse formad av olika tiders behov, kvarlämnade ting som kan vara sopor eller fullständigt nödvändiga; stadens karaktär, den längtan den väcker och minnena den skapar. I en av novellerna minns personerna sina barndomars städer men längtar också till nästa stad.

Jag tänkte på hur indirekt allt var, filtrerat. Först genom förväntningarna, genom gissningarna på hur det kanske skulle bli; sedan plötsligt genom minnen.

Två av städerna som Grigoriev skriver om är städer som jag redan älskar: Berlin och Odessa. Han skissar upp stämningsbilder av städerna, inklusive deras mellanrum. Skräpiga gränder och kvarglömda reklamaffischer hamnar inte på vykort men ses och förbises varje dag av dem som har sin vardag bredvid dem. Men staden kan också vara svårbegriplig och ovälkomnande.

Att ta sig till flodens andra sida framstår som mer eller mindre omöjligt. Man kan gå utefter det håglösa vattnet i en halvtimme utan att komma fram till någon bro. I stadens utkanter är broarna fåtaliga och avstånden stora. Kvarterssystemet är uppluckrat och det är svårt att avgöra om man befinner sig på en gata, en innergård eller i en park. Stora oklara tomrum uppstår överallt, och man vågar inte riktigt gå dit för att ta reda på vad som finns där.

Moskva, S:t Petersburg, Porto och Korfu under lågsäsong fästs på papper av Maxim Grigoriev. En semesterort utan turister blir inte mer genuin utan mindre välkomnande. Människorna som rör sig genom berättelserna kan inte alltid lita på sina minnen, men de existerar i sina miljöer och lever ut sina hörn av livet.

Jag tycker om Grigorievs språk, och känner en fläkt av städerna han beskriver blandat med en känsla av ensamhet. För att ge varje berättelse sin chans och för att låta boken räcka längre läste jag bara två eller tre av de korta novellerna om dagen. Vissa återkommande bilder, som blåsiga bakgator, djupa urringningar och parfymdoftande horor hade också skavt mer om jag läst boken i ett svep.

Noveller av det här slaget är som praliner för mig, och jag skulle gärna läsa flera böcker av Maxim Grigoriev i precis samma stil. Men jag tror också att han är kapabel att skriva romaner, om han vill. I vilket fall som helst uppskattar jag verkligen att Borås Tidning gav 2015 års debutantpris till Städer, så att jag fick en extra anledning att läsa boken.

Fler böcker av Maxim Grigoriev:

Europa

Regnet

Mad Max: Fury Road

*** Actions speak louder than words!!! ***

Minimalt med förklaringar men maximalt med action karvar fram handlingen i Mad Max: Fury Road. Några nyhetsrubriker skissar fram katastrofen som skapat det nya landskapet. Desperata, anklagande barnröster antyder Max bakgrund och att den fortfarande plågar honom. Sedan landar vi i den första av många långa och extraordinära biljakter - där vår huvudperson blir övermannad!

Rakade, vitmålade och vildsinta män släpar med Max till sitt samhälle, där Immortan Joe styr. Kring sig själv har han byggt en dödskult där de stridslystna skelettliknande krigspojkarna alltid är beredda att möta en spektakulär död och återuppstå i Valhalla. Andra människor är förbrukningsvaror, att tömmas på blod eller bröstmjölk till de starkare. Vatten är en bristvara, däremot kan inte bensin vara det, då det lär gå åt tonvis av den varan.

Men glöm all logik och invändningar om rullande fordon och sandstormar. Vi får se slitna men härdiga stridstankbilar dundra fram genom öknen och attackeras av vildar i terrängfordon och på svajmaster, med brinnande spjut och vapenarsenaler som matchar den som rebellen Imperator Furiosa gömt i sin förarhytt. Bilar exploderar, människor skjuts och kastas av i farten, men filmen frossar inte i blod och lidande utan dundrar vidare.

I början av filmen såg vissa biljakter ut att vara filmade på låg hastighet och uppspelade snabbare. Men vad som först såg ut som fejk och försiktighet återkom i stora masscener med många människor i rörelse, och genom hela resten av filmen som ett estetiskt grepp: allt är uppspeedat i den nya världen.

Filmen är en lång, hetsig rörelse framåt, endast avbruten av några korta dialogscener. Om det enda som finns i överflöd är bensin, vapen och armerade bilar, känns krigspojkarnas dödskult trovärdig och lockande. Och de som inte bara är beredda, utan längtar efter att kriga och dö för vad de tror på, kommer alltid att vinna över dem som vill leva i stillhet. Eller? Kan kärlek och omtänksamhet omvända ett hårt hjärta? Frågan smyger in i handlingen... men huvudmeningen med filmen är ändå fart, fight, läcker postapokalyptisk estetik och explosioner, och det gör den bättre och större än någon annan actionfilm på länge.