Miranda med Vilnius Stadsteater

Om vi själva är det stoff som drömmar vävas av, då kan det vi drömmar tillsammans bli lika verkligt som sakerna kring oss. Det trångbodda vardagsrummet där den äldre mannen och hans handikappade dotter bor (Povilas Budrys och Airida Gintautaite) kan bli en lika dramatisk och verklig scen som de stora teatrarna eller den mytiska ö dit Shakespeare förlade sin pjäs Stormen.

Det är vackert att se hur mannen tar hand om sin dotter; hur han ger henne mat, pysslar om henne och kysser henne på pannan även när hon har tredskats och spottat ut maten på honom. Hur kan han göra henne lycklig? Genom att läsa för henne, och just den boken som hon verkar vilja höra varje kväll: Stormen av Shakespeare. De plockar vant upp sina roller, och när den i förstone stumma flickan tar rollen som Miranda blir hennes språk längre och tydligare. "Ferdinand!" ropar hon efter, gång på gång! Men det dröjer innan han kommer, först är det ju många scener med den hotfulle Caliban.

Föreställningen som gästar Dramatens lilla scen är en uppsättning med regissör (Oskar Korsunovas) och skådespelare från Litauen. Att textmaskinen krånglar något fruktansvärt under nästan hela föreställningen gör det mycket svårt att gissa vad som sägs. Det hjälper något om man minns den invecklade handlingen i Stormen. Men vad som framför allt räddar föreställningen är den starka regin och de begåvade skådespelarna. Med förändrad hållning och mimik blir Povilas Budrys den buttre Prospero, den fräsande Caliban och till slut, äntligen, till Mirandas stora lycka, charmknutten Ferdinand.

Stormen är i sig redan en berättelse som på många olika sätt visar att vad illusionen skapar är minst lika verkligt som det vi kallar verklighet. På scenen, i familjens välbelamrade hem, tar fantasierna över och förändrar verkligheten: det blixtrar på riktigt, flickan kan gå, den omtänksamme pappan blir den våldsamme Caliban och glömmer alla hänsyn till sin dotters hälsa. Prosperos vackra slut-tal klarar sig nästan oskatt genom textmaskinens sabotage, men det är inte orden utan den fysiska förvandlingen på scenen som visar att illusionen är både dröm och sanning.

Länk till Bergmanfestivalens sida om Miranda

Take Shelter

Michael Shannon spelar Curtis, en storväxt, stark man som jobbar med stora borr- och grävmaskiner. Kärleken mellan honom och hans lilla familj är uppenbar: de håller ofta om varandra och ger varandra stöd och uppmuntarn. Men det som börjar hända med Curtis är inte något påtagligt, även om det känns nog så verkligt för honom. Hans hemska, intensiva mardrömmar börjar förgifta dagarna och relationerna till andra. När skräcken växer i honom, börjar han bygga ut stormskyddet i trädgården. I mina ögon ser hålan instängd och otrevlig ut, men Curtis tycks känna sig trygg där och med tanken på att kunna skydda sin familj.

Filmen Take Shelter visar välgjort och detaljerat Curtis rörelse in i ett tillstånd som kan vara schizofreni, på ett sätt så att man upplever oron och förvirringen lika djupt som han. I drömmarna smyger sig varslen in och de skrämmer värre än många andra skräckfilmer. Det är så bra att få se hur allt detta kan hända under de bästa av omständigheter. En kärleksfull familj vill Curtis väl, han ger inte blint efter för sina misstankar, han försöker hitta rationella lösningr. Men lika oundvikligt känner han en stark oro som börjar styra hans handlingar mer och mer.

Jessica Chastain som hustrun Sam och den bedårande Tova Stewart som deras dotter Hannah är viktiga pelare av kärlek i Curtis plågade tillvaro. Alla skådespelarinsatser är trovärdiga och träffsäkra. Hela filmen hänger ändå på Michael Shannons stora men bräckliga kropp och hans uttrycksfulla, mångtydiga ansikte. Han får oss åskådare att känna ångesten och tvivlet som skapar en egen logik för honom. Men vi får också tillfälle att se det med andras ögon, speciellt Sam, som försöker förstå vad som händer med Curtis.

Som sagt är filmen riktigt kuslig och skrämmande, men aldrig spekulativ. Historier liknande denna utspelar sig säkert varje dag på flera håll i världen, det är fint att få se den skildrad i en ton som är sympatisk med alla inblandade.

De som har sett filmen och vill läsa andras tankar om den kan det vara givande att läsa den här spoilertunga diskussionstråden, som är full av kloka inlägg.

Noréns Demoner med Schaubühne Berlin

Till Bergmanfestivalen på Dramaten är flera europeiska teatersällskap inbjudna. Ett av dem som spelar pjäser av svenska författare är Schaubühne Berlin, som spelar Lars Noréns trettio år gamla pjäs Demoner regisserad av Thomas Ostermeier.

Ren och vit inredning gällde redan då för dem som ville dämpa sitt inre kaos med yttre ordning. Den stramt inredda våningen visas från alla sidor på den snurrande scenen. Det är ljust och sparsamt möblerat, men allt är välputsat och tveklöst dyrt. En skivspelare med åtråvärda LP-klassiker, en cykel intill den stålblanka köksön, med putsade glasskivor mot vardagsrummet. Prylarna och ordningen är viktiga för Frank, mindre viktiga för Katarina (Lars Eidinger, Cathlen Gawlich). När han kommer hem börjar ett enerverande smågnabb som snart får övertoner av hat och hot. De ber varandra om tjänster, nekas eller får dem, ger varandra nålstick eller ignorerar vad de hör. De är som ett par syskon som bara önskar att få bli provocerade till slagsmål. Speciellt Frank beter sig ofta som en tjurig tioåring. Men det finns ingen vuxen som kliver in och säger åt dem att sluta bråka.

Det finns ett annat par i lägenheten under dem, som blir inbjudna till en kväll som redan börjat gå överstyr. Jenna och Tomas (Eva Meckbach, Tilman Straub) verkar kärleksfulla mot varandra i några minuter, men snart bubblar frustrationerna fram, kanske inspirerade av värdparet.

Jag tycker inte om den här uppsättningen. Skådespelarnas respektive tonfall stämmer inte överens, och även tagna ett och ett berör de mig inte. Visst kan Katarinas apatiska repliker och Franks glättigheter vara resultatet av nio års rutiner av förakt, men just i den här kvällens uppgörelse borde de vara underbyggda med mer av äkta hat. Och Eva Meckbachs skrikiga utfall som Jenna låter mer amatörmässiga än övertygande.

Hur kan man leva vidare år efter år i en familj där hatet gror och slår ut i gräl hela tiden? Norén har visat det mycket väl i sina pjäser Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, även de från 1982. Men Demoner ger inget svar på det, och heller ingen struktur i vansinnet. De hårda orden övergår i handgripligheter och grova hot, och sjunker sedan obegripligt undan till en ny runda av drinkar och småprat. Några fragment till förklaring av parens vansinne ges, men de kan inte ursäkta vad som händer. Franks mor har just dött och han har hennes urna med askan med sig hem, men hans beteende har grundlagts under många år, inte skrämts fram av döden. Vid två tillfällen pressar Katarina respektive Frank fram att hon/han älskar den andre/andra. Vad betyder det? Betyder det något alls när de faktiskt inte för ett ögonblick visar det i handling?

Jag begär inte förklaringar, inte moraliteter, inte försoning, inte mening, inte lycka av en pjäs för att bli nöjd. Pjäsen Demoner, speciellt under Thomas Ostermeier, är som när man skruvar upp ljudet till elva på en utomhuskonsert, för vrider man på till max, då måste allt bli bättre. Men det blir det inte.

Länk till Bergmanfestivalens sida om Demoner

Schuberts pianosonater i Allhelgonakyrkan, andra konserten

Väldoftande syrener och en mild sommarvärme ledsagar besökarna på väg in i Allholgonakyrkan för den andra konserten i Kammarmusikens Vänners Schubert-serie. Än en gång tar den begåvade pianisten Bengt Forsberg plats vid flygeln för att spela sonater av Franz Schubert, men inte innan han hunnit berätta för oss om kvällens program. De aktuella sonaterna är båda skrivna 1825 av en 28:årig Schubert, men är sinsemellan mycket olika.

Den lilla melodin som inleder den första satsen och återkommer gång efter gång, försöker låta positivt och lyckligt. Men vemodet tar över i varje gång i tunga men vackra ackord. Men det är som att den positiva tanken inte vill dö, och i de mer energiska toner som svarar finns både trots och hopp. I de följande satserna i Sonat i a-moll op 42 D845 sker något liknande viss variation: en skön slinga som tas över av större och djupare klanger, och under Bengt Forsbergs fingrar växer klangerna sig verkligt stora.

Men än mer mullrar det i kvällens andra verk, Sonat i D-dur op 53 D850. I en liknande struktur som tidigare, en liten melodi som kämpar mot större harmonier, blir den lilla melodin nu gång på gång överkörd av mäktiga, taktfast dunsande ackord. Bengt Forsberg låter dem dundra ordentligt, men utan det vemod som fanns i den första sonaten, är de på gränsen till att låta korkade! Som tur är: efter allt muller lättar musiken upp i sista satsen, Rondo. Allegro Moderato. Ett icke namngivet extranummer, även det hämtat ur Forsbergs vällästa Schubert-nothäfte, är ännu mer livligt och melodisk, och så får konserten ett älskvärt slut.

Schuberts pianosonater, första konserten

Länk till Kammarmusikens Vänner

Stockholms Akademiska Orkester spelar musik av Paolo Carlomè

I Italien är Paolo Carlomè ofta anlitad för att komponera musik till filmer, kulturprogram och dokumentärer. Specialinbjuden till Sverige, tillsammans med pianisten Giacomo Rocchetti och Stockholms Akademiska Orkester, får vi höra hans musik under titeln Landscapes - Själens musik, minnen och känslor.

Inledningsvis hörs vackra ljudmattor från stråkarna, underbyggda av den porlande pianostämman som driver musiken framåt. Några stycken illustreras med filmer av harmoniska landskap, och till några andra stycken kommer två dansöser upp på scenen och framför en balanserad koreografi. Vid de tillfällena backar musiken så väl upp det som visas att det smälter samman till en helhetsupplevelse.

Så tar kompositören själv plats vid flygeln och spelar ett livligt stycke tillsammans med orkestern. Även nästa stycke har en distinkt och varierad melodi som Calormè spelar på blockflöjt. Jag börjar tro att han har sparat den bästa musiken till sig själv! Men i nästa stycke får orkestern ensam ta ton och leva ut i mer dramatiska klanger.

Det är lätt att sluta ögonen och föreställa sig en historia till musiken som spelas. Klangerna är drömska och vackra, och lämnar en fin stämning hos oss som hörde konserten.

Ondvinter av Anders Björkelid

Den miljö som Anders Björkelid målar upp i sin bok Ondvinter är tillräckligt definierad för att kunna påminna om nordiska byar för ett hundratal år sedan, men tillräckligt vag för att varken peka ut en plats eller en tidsålder. Det är mycket bra, för på så sätt kan han hela tiden hålla en balans mellan detaljer som får berättelsen att kännas jordnära, och händelser som inte går att passa in i den världshistoria vi känner till.

Berättelsen börjar med att de trettonåriga tvillingarna Wulf och Sunia talar i ett gemensamt vi, vilket är irriterande ibland. De berättar om sitt liv med fadern på en gård en bra bit undan från den närmaste byn, med detaljer som antyder att de också är litet annorlunda än byborna. Och redan efter några sidor inträffar något som definitivt är övernaturligt: en vessla de har fångat i en fälla talar till dem och köpslår om sitt liv. Det är bra! Det vore dumt att vänta för länge med de mest spännande detaljerna. Efter den händelsen ser ungdomarna och även läsaren det som följer i ett annat ljus.

Temat med ett (eller två) barn som skall invigas i de krafter de vuxit upp omedvetna om, kan genomföras mer eller mindre skickligt. Björkelid låter det ske naturligt och i ett drivet tempo, vilket jag är glad över. Ungdomarna är frågande men inte dumma inför allt det nya och förvirrande, och de får snabbt uppleva saker som får dem att tro att de begynnande förmågorna är verkliga och dessutom mycket, mycket nödvändiga.

Människor som tar hand om dem och föremål de stöter på låter dem förstå mer och mer av historien de är en del av, och det är en mycket spännande historia. Författaren har vävt ihop ett försvunnet rike som är nära, avlägset, avskräckande och lockande på samma gång. Den magi och de lagar som både det gamla riket och naturen påbjuder är spännande, originella och konkret avgörande i viktiga situationer. En sådan sammanhängande bakgrund är viktig i den här sortens berättelser.

Boken är skickligt skriven på flera sätt. Personerna är intressanta och trovärdiga, mitt i de ovanliga händelserna. Och när den sista tredjedelen av boken börjar med en lång infodump om det gamla imperiets historia och den hotande Kylan, har förståelsen för det redan byggts upp av saker som antytts tidigare.

Omslagstexten påpekar flera gånger att Ondvinter är första delen i en fantasyserie, så man får inte bli förvånad över att bokens slut inte sätter punkt för historien utan tvärtom pekar framåt. Men så välskriven och spännande som Ondvinter var, kan jag bara se fram emot att skaffa nästa del och läsa vidare i Berättelsen om Blodet.

Fler böcker av Anders Björkelid:
Eldbärare
Förbundsbryterskan

Cabin in the Woods

År efter år gör de om samma dumma val, ungdomarna som åker till en ödslig stuga i skogen och dör på hemska, underliga och blodiga vis. Att de aldrig lär sig! Och vilka är det som ser filmerna och de blodiga dödsscenerna? Nya generationer av ungdomar, eller samma om och om igen? Några är det som aldrig tycks tröttna på historierna om de unga, dumma som skriker och dör.

Joss Whedon tycker om att vända på förväntningarna. Som producent till Cabin in the Woods låter han oss ana från början att det finns något djupare under det vi ser. Jag är inte intresserad av skräck- eller splatterfilmer i sig, men att han varit med och skrivit manus gjorde att jag ville se filmen. (En ljus sommardag, på en tidig visning, så att jag hann hem innan det mörknade!)

Redan innan vi ser ungdomarna packa för sin helg utanför GPS-koordinaterna, ser vi teknikerna i vita labbrockar som övervakar dem. Som man gissat från trailern så finns det alltså en grupp med makten att skicka ruskigheter på kidsen - det är nog inte meningen att de skall komma levande därifrån. Eller, vad är meningen med händelserna? Labbteknikerna småpratar, spelar blasé och nämner att de varit med förut, men vi anar också att det är mycket viktigt för dem att allt klaffar.

Urrk, vilka läskiga kreatur som kommer och dödar och lemlästar så att blodet skvätter! Det är blodigt och äckligt, men frossar inte i tortyr och smärta, vilket jag uppskattar. Några ungdomar slår tillbaka och överlever, och kämpar sig närmare källan till det ondska. Det pirrar i mig av förväntan inför det mötet, och minsann om det inte blir ännu mer rafflande och, tja, förlösande än jag kunde tänka mig! Om det skall vara monster och massakrer så kan man lika gärna fläska på till max med monster, massakrer, blod och flygande kroppsdelar... Det är ruggigt och bloddrypande, men också smart, underhållande och kul att se!

Fotnot:
När man har sett filmen kan det också vara roligt att ta en närmare titt på den vita tavlan, och läsa diskussionen på den här tråden.

Här är ett ganska kort men jätteintressant besök i verkstaden som skapade filmens monster.