The Windup Girl av Paolo Bacigalupi

Vad innebär peak oil, koldioxidutsläpp och växthuseffekten? Vad skulle smältande poler och nästan helt uttömda oljereserver betyda för vardagslivet? Ett av science fiction-genrens privilegier är att utforska effekterna av framtidsvisioner dragna till sin spets. En god författare kan pussla samman de olika förändringarna som förutspås, och tänka sig vad det skulle betyda för hela samhällen och för människorna som lever där.

Olja, kol och trä är så gott som slut, och därför dyrt att använda sig av. Tidigare generationers utsläpp har höjt havsnivån, vilket ständigt gör sig påmint i till exempel Thailand, där The Windup Girl utspelar sig, och där man har byggt fördämningar mot havet för att inte översvämmas. Av någon anledning som inte förklaras är inte kärnkraft, solenergi eller ens våg- och vindkraft användbara alternativ. Vad gör man då för att bokstavligt talat driva samhället? Man måste förlita sig på mekanisk energi; cykeltaxi, stora dragdjur som driver maskinerier i fabriker, hissar som lyfts av tyngden av människor, som springer uppför trapporna när de använts som motvikt på vägen ned/upp. Mänsklig arbetskraft och människoliv är billigt, råvaror är dyrt.

Batterier verkar också vara dyrt och omöjligt att tillverka. Hur kan man då lagra energi för sådana saker som att driva ett lokomotiv på en lång resa, en scooter, eller en pistol? Lösningen är fjädrar; på trampmaskiner kan en människa snurra upp dem och ladda dem med energi, och med påverkan från alger ändras fjädrarnas råmaterial till att kunna laddas med ännu mer energi. Det här är en spännande men inte helt trovärdig lösning. Eftersom jag är ingenjör och mycket intresserad av teknik och energifrågor, försökte jag hela tiden pussla ihop hur det hela hängde ihop, och det är därför jag skriver väldigt mycket här om vad jag kom fram till. Jag kunde acceptera förutsättningarna för bokens handling, men här finns en diskussion mellan några mer (och mindre) skeptiska läsare som jag tyckte var intressant att läsa.

Ett forskningsområde som däremot tagit sig till oanade höjder är genmanipulation. Djur och till och med människor kan skapas efter den design som önskas. I Japan tycker man inte detta är en styggelse utan experimenterar friskt. Där har det byggts arbetare med tio armar, och självklart söta, underdåniga flickor, bland annat Emiko som gett boken dess namn. Konstgjorda människor är ovanliga och illa sedda i Thailand, och det är Emikos olycka att hon lämnades där för att hennes japanske husbonde tyckte att det var för dyrt att flyga henne tillbaka till Japan efter utlandsvistelsen.

Bacigalupis språk är rikt, och jag får hela tiden en god känsla av miljöerna man vistas i: en livlig marknadsplats med ovanliga varor; en fabrikslokal med arbetande djur och människor; en svalare lägenhet där fabrikens förman bor; den tryckande hettan som främst plågar Emiko, som lätt kan överhettas. Men det kan vara litet besvärligt att läsa prosan ibland: jag letar efter ledtrådar som skall förklara bakgrundshistorien, handlingen och förutsättningarna, men Bacigalupi är snål med dem. Det dröjer till nästan en tredjedel in i boken förrän de flesta bitarna har fallit på plats, och innan dess har jag läst och läst om meningar i jakt på någon missad detalj. Många gånger upprepar han sig också i onödan.

Under tiden har handlingen hunnit röra sig framåt i parallella steg. Boken följer personer som ofta korsar varandras vägar eller till och med känner varandra, men som har planer som kommer att korsa och stjälpa varandra flera gånger om. Det jag nästan tycker bäst om med boken är hur den låter människors handlingar styras av deras motivation, och hur planer kan gå i stöpet för att något händer som man inte räknade med. Ingenting är förutsägbart, och världen är full av konspirationer och svek. Några människor lägger upp stora planer, andra försöker skrapa åt sig av smulorna, och kanske är någon enstaka bara ute efter att göra det rätta.

Fastän jag låter skeptisk till Bacigalupis vetenskapliga underbyggnad, tycker jag att The Windup Girl målar upp en tänkvärd bild av en framtid där energitillgången är knapp. Även om personskildringarna och handlingen är suddiga ibland, stiger spänningen konstant fram till slutet, när alla vägar korsas och det visar sig vilka krafter som var starkast.

Aida Al-Tamimi på Galleri Flach

Jag brukade tro att jag hade ett gott minne för platser jag har sett. Jag tyckte att jag kunde återkalla platsen i minnet, med rätt föremål, detaljer och färger. Men erfarenheter har visat att jag kan göra ganska grova fel när jag försöker minnas ställen där jag jobbat i ett par år, eller gator där jag bodde som barn.

Aida Al-Tamimi, 2009-09-26 (2011)

Aida Al-Tamimi har målat detaljrika tavlor; separata fyrkanter som var och en visar en del av en interiör. Hon har upprepat motiven med förändringar i färg och fokus. Tavlorna är uppsatta så att de tillsammans skapar en sammanhängande bild, med bara några få splittringar och upprepningar som gör att det liknar en bild ur minnet. Hon kallar verket 2009-09-26. Helheten är spännande, och faktiskt ger den en annan sorts fokus åt varje enskild tavla.

I det inre rummet har Sara Walker valt ut några av Al-Tamimis tavlor och satt samman dem till ett eget mönster. Det blir som en ny minnesbild, men vagare eftersom den här färre detaljer. Eftersom jag just har sett den stora minnesbilden kan jag roa mig med att försöka minnas vad som är annorlunda och vad som saknas. Jag tycker om skärpan i Aida Al-Tamimis måleri, och jag tycker om hur utställningen är sammanställd.

Länk till Galleri Flach

Aida Al-Tamimi, 2009-09-26 (2011)

Annandag Påsk. Ur The Waste Land av T.S. Eliot

På påskens annandag brukar den kristna kyrkan minnas Emmausvandringen: två lärjungar lämnar bedrövat Jerusalem efter att Jesus korsfästs och deras hopp om ett nytt rättvist rike grusats. En tredje person ansluter sig till dem och frågar dem varför de är sorgsna. När de berättar om den dödade Jesus, påminner han dem om Bibelns profetior om Messias. När de når Emmaus äter de kvällsmål tillsammans, och när främlingen bryter brödet känner de igen honom: han är Jesus, återkommen från döden! Men knappt har de känt igen honom, så är han borta.

Den här händelsen griper mig: de två var alldeles intill mysteriet, och så försvann det och lämnade dem med bara minnet. De två hade som lärjungar hoppats på och kämpat för Messias' nya rike, så krossades hoppet, men de fick det åter i en annorlunda form. Det är inte en stor yttre förändring som beskrivs, utan ett inre tidvatten som ändrar livet för den människan som väljer att släppa fram det.

Det följande stycket, som följer direkt på raderna från långfredagen, förklaras av T.S. Eliot själv som både inspirerad av Emmausvandringen, och av en expedition till Antarktis där medlemmarna under de svåraste förhållandena upplevde att de var en person mer än de borde vara.

Who is the third who walks always beside you?
When I count, there are only you and I together	360
But when I look ahead up the white road
There is always another one walking beside you
Gliding wrapt in a brown mantle, hooded
I do not know whether a man or a woman
—But who is that on the other side of you?	365
What is that sound high in the air
Murmur of maternal lamentation
Who are those hooded hordes swarming
Over endless plains, stumbling in cracked earth
Ringed by the flat horizon only	370
What is the city over the mountains
Cracks and reforms and bursts in the violet air
Falling towers
Jerusalem Athens Alexandria
Vienna London	375
Unreal
A woman drew her long black hair out tight
And fiddled whisper music on those strings
And bats with baby faces in the violet light
Whistled, and beat their wings	380
And crawled head downward down a blackened wall
And upside down in air were towers
Tolling reminiscent bells, that kept the hours
And voices singing out of empty cisterns and exhausted wells.
In this decayed hole among the mountains	385
In the faint moonlight, the grass is singing
Over the tumbled graves, about the chapel
There is the empty chapel, only the wind's home.
It has no windows, and the door swings,
Dry bones can harm no one.	390
Only a cock stood on the rooftree
Co co rico co co rico
In a flash of lightning. Then a damp gust
Bringing rain

Investigations of a dog på Magasin 3

Magasin 3 ingår i nätverket FACE, fem privata konstinstitutioner i Europa som samverkar. Utställningen Investigations of a dog turnerar mellan de fem institutionerna, och innehåller utvalda verk av olika konstnärer. Det kan vara svårt att förstå tanken med ett enda konstverk om man inte känner till konstnären sedan innan, men verken i utställningen är så distinkta att det inte är någon fara med det. De är sinsemellan mycket olika, och nästan alla presenterar tydliga tankar eller en frågeställning att fundera över. Alltså, nästan alla; det finns en del verk som inte säger mig så mycket. Det finns heller inget verk som får mig att haja till och tänka "Så bra!" Bäst tycker jag om att sitta i mörkret och se en animerad film av William Kentridge.

Stéphane Tidet, Sans Titre (Le Tirrel), 2008

Några verk är ändå intressanta. Stéphane Tidet har byggt en hög av svarta smulor, som liknar de högar man förr kunde se i områden med utvinning av kol och stenkross. Visst finns de kvar här och där? Vi är nog många som inte ser dem längre. Vad betyder det? Behöver man vara fysiskt nära industrierna som lägger grunden för funktionerna i vårt samhälle? Hur nära? Värmeverken? Reningsverken? Mejerierna? Jag hade gärna funderat vidare i just de banorna, men jag snubblar i tankarna när jag ser att "kolhögen" är uppbyggd av svart konfetti. Hm. Vad skall det betyda? Det leder mig inte vidare, men jag kommer kanske att få nya tankar senare.

Martin Parr har täckt en vägg med bilder på föremål för åtrå. Common Sense kallar han bildserien. Jag har sett hans verk förut, och vad han visar är ju sällan situationer att sträva efter och njuta av. Men den här gången lägger jag mig inte i den konsumtionskritiska fåran. Jag tittar på alla de olika sakerna; frasiga, flottiga panerade fiskar; kladdigt godis; en Teletubbie, överraskande nog balanserande på rader av ginflaskor i en reaback; ett oäkta (?) pärlhalsband; till och med uppblåsbara kvinnodockor och skyltdockor med "sexigt" halvöppna munnar. Jag ser dem och kan föreställa mig ögonblicket när någon vill ha just det, någon som tänker att just det kommer att göra honom eller henne nöjd för ett tag. Vem är jag att döma vad andra längtar efter? Visst ser det futtigt ut, med grälla färger och uppradat till överdrift, och själv skulle jag kunna svepa bort varenda pryl som onödig. Men vad har jag för rätt till det? Sist och slutligen är jag glad över att verkligt god konst inte skriver en på näsan vad man skall tycka är rätt eller fel.

Jeff Koons, Ushering in Banality, 1988

Det allra första som möter en i utställningen är det inflytelserika verket Ushering in Banality av Jeff Koons, som förklarar att det är han själv, flankerad av två skyddsänglar, som knuffar in den hötorgstrinda grisen i konstens finrum. När verket skapades, 1988, var jag själv en lättrörd tonåring och kände mig upprymd över att populärkultur kunde tas på allvar och att banalitet kunde gjutas i brons och få vikt. Det kändes lovande att simpla nöjen kunde analyseras istället för att viftas undan. En enkel poplåt som fångar ens hjärta och dansskor med några enkla ackord, hur genialisk är inte den? Men ack, vilken flodväg av skräp som följde på den där grisen. Och inte blev det så som jag hoppades, att fler och djupare tankar fästes vid populärkultur. Jo, delvis blev det så, men dels började "Kultur" trängas ut av "Nöje" (och än värre, skvaller!) i dagstidningarna, och dels ser man mindre och mindre av såväl djupa som breda analyser av det som traditionellt kallats kultur; det som överlevt, älskats och diskuterats under århundraden. Och att traggla sig igenom något som är svårt men givande ses snabbt som konstigare än att snabbanalysera köpkraften hos TV-figurer. Det skulle nog hänt utan Jeff Koons' uppblåsta kitsch, som han inte utvecklat utan stannat kvar i de här tjugo åren, men min magsäck drar ihop sig när jag ser verket som symboliserar gladdumhetens intåg i kulturvärlden.

Länk till Magasin 3:s sida om utställningen

Långfredag. Ur The Waste Land av T.S. Eliot

Långfredagen tillbringar jag i stillhet. Åtminstone en dag om året (två, med askonsdagen) vill jag vara eftertänksam och inte automatiskt sträcka mig efter nästa munsbit eller förströelse när allvaret sänker sig. I The Waste Land formulerar T.S. Eliot de känslor av evighet och litenhet som blir kvar när de moderna människorna lämnat religionen bakom sig. Här några rader ur den femte delen av dikten. Fortsättning följer på annandag påsk.

V. WHAT THE THUNDER SAID AFTER the torchlight red on sweaty faces
After the frosty silence in the gardens
After the agony in stony places
The shouting and the crying	325
Prison and place and reverberation
Of thunder of spring over distant mountains
He who was living is now dead
We who were living are now dying
With a little patience	330
Here is no water but only rock
Rock and no water and the sandy road
The road winding above among the mountains
Which are mountains of rock without water
If there were water we should stop and drink	335
Amongst the rock one cannot stop or think
Sweat is dry and feet are in the sand
If there were only water amongst the rock
Dead mountain mouth of carious teeth that cannot spit
Here one can neither stand nor lie nor sit	340
There is not even silence in the mountains
But dry sterile thunder without rain
There is not even solitude in the mountains
But red sullen faces sneer and snarl
From doors of mudcracked houses                                  If there were water	345
And no rock
If there were rock
And also water
And water
A spring	350
A pool among the rock
If there were the sound of water only
Not the cicada
And dry grass singing
But sound of water over a rock	355
Where the hermit-thrush sings in the pine trees
Drip drop drip drop drop drop drop
But there is no water

Anna Karenina på Stockholms Stadsteater

Låt mig först räkna upp vad i pjäsen som jag var tveksam till.

• Scenografin, de gigantiska trappstegen i sjukhusgrönt där skådespelarna får klättra upp och ned som schimpanser.
• De nutida kläderna, som bara delvis underlättar hoppandet i trappan. Speciellt Dasja (Petronella Barker) måste lida av sin lårkorta klänning och de högklackade leopardpumpsen.
• Det moderniserade språket, med dialoger som närmar sig det banala och osmakliga.
• Humorn, som kommer av att lätt dråpliga repliker och situationer kramas ur litet extra.

Jag var inte skeptisk från början, utan ville gilla allt det ovanstående, men efter hand blev de bara större och större irritationsmoment.

Foto: Carl Thorborg

Dramatiseringen gjord av tyske Armin Petras har medfört att handlingen reducerats till dialoger som ganska cyniskt diskuterar personernas önskningar och handlingar och vad de kan orsaka. Därtill kommer partier där rollfigurerna i några sekunder blir berättarröster som förklarar vad de känner. Till en början tyckte jag om hur det dukade upp de inre känslostormarna, även om jag tyckte det förfelade teaterns möjlighet att visa istället för att berätta. Men redan i första akten hade det använts så mycket att det kändes uttjatat och ointressant.

Till och med begåvade skådespelare som Sven Ahlström (Vronskij) och Nadja Mirmiran (Kitty) har svårt att ge sina roller form och trovärdighet i den här konstiga versionen av pjäsen. De enda som riktigt lyckas med det är Mats Blomgren, som spelar en ovanligt vänlig Karenin, och Henrik Norlén, vars Levin hela tiden är sympatisk trots att hans osäkerhet utnyttjas maximalt för att göra honom till pjäsens narr. Och i slutscenen lider man med Helena af Sandeberg i Anna Kareninas allt djupare olycka och förvirring.

Att Anna Karenina ändå bitvis kan kännas engagerande är förstås för att den i grunden har en bra handling, med intressanta personer ställda mot varandra: Anna och Vronskij, som ögonblickligen tror på sin passion fastän det stöter ut dem från livet de känner till. Kitty och Levin, deras motsatser, som nästan förlorar varandra för att Levin tvivlar så på sin kärlek och Kittys kärlek. Dasja och Stepan (Jan Mybrand), som kanske trodde de fick den de begärde så hett en gång, men nu plågas av Stepans otroheter och respektlöshet mot Dasja.

Men den goda handlingen har dramatiseringen stuvat om, vulgariserat och målat över med grova förklaringar som skriver en på näsan hur Petras tolkar handlingen med samtida ögon. Så synd. Den otillräckliga moderniseringen har inte gjort så att Anna Karenina kan säga oss något nytt idag, den har bara slarvat bort hälften.

Länk till Stadsteaterns sida om Anna Karenina

Scott Olson på Galerie Nordenhake

Scott Olson, Untitled (2011)

Att se Scott Olsons målningar är som att förflyttas sjuttio år tillbaka i tiden, till en expressionism som var ung och prövade sig fram i sitt seende. Olsons tavlor domineras av dova färger, men inte mörka utan fulla av pigment. Ljusa, nästan blanka stråk får hela tavlorna att lysa som om de kastar solkatter.

Motiven är abstrakta och tavlorna har inga titlar. De liknar färgglada skärvor, litet av det ena och litet av det andra som råkat hamna tillsammans. Eller så liknar de utklippta mönster som ligger över varandra, döljer hälften och framhäver hälften. I varje fall liknar de delar som kommit samman från flera håll och blivit något nytt. Motiven är ibland obalanserade på ett intressant sätt. Både färgvalen och kompositionerna gör att tavlorna ser ut som försök att forska fram nya sätt att se och visa färg. Fast de är inga nybörjarförsök, de är välformade och tilldragande för ögat. Jag tycker om tyngden, färgen och glansen i Scott Olsons tavlor.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om Scott Olson

Scott Olson, Untitled (2011)