Legends & Lattes av Travis Baldree

Vad är det som saknas i den här myllrande världen av gnomer, alver, råttvarelser, orcer och andra spännande varelser? Kanske ett ställe som säljer riktigt gott kaffe? Det är idén som driver orcen Viv till att följa leylinjerna och leta upp en bra plats för att starta ett kafé, efter att ha smakat riktigt delikat gnomiskt kaffe.

Inte bara kaffe, utan latte, och snart också kylt kaffe och mumsiga kanelbullar till maten säljs snart i Vivs butik med namnet Legends & Lattes till längtande kunder. Det är roligt att föreställa sig en coffeeshop av den etablerade hipstersorten i en fantasy-stad av medeltida snitt. Fast vi ser inte så mycket av livet utanför Legends & Lattes, så kontrasten blir inte så stor. Inte heller ser man så mycket av de anställdas medfödda egenheter, även om tanken nog är att det skall överraska med en snäll orc, en hjälpsam succubus, en arbetsam råttvarelse. Men de är mer som vanliga människor i fantastik-dräkter, och därtill är historien stöpt i feelgood-formen där alla skall vara osäkra på sina förmågor till en början och bli peppade till stordåd av gruppens stöd.

Visserligen har Viv gjort grundliga förberedelser för butikens framgång, men det är ändå så att allt går litet för enkelt hela tiden - alla problem löses, krångliga situationer reds ut, underliga typer visar sig vara medgörliga. När sedan en katastrof faktiskt inträffar är det svårt att ta den på allvar då man kan gissa att allt kommer att sluta väl ändå. Jag förstår att en del älskar den här sortens feelgood-berättelser men för egen del är boken Legends & Lattes troligen lättglömd.

Konst + Maskin på Sven-Harrys

De många nyheterna i hur man levde i början av nittonhundratalet satte flera olika avtryck i dåtidens konst. En av de intressanta inriktningar som uppstod var en syn på världen genom ett filter av teknik och funktionalitet. Många unga nordiska konstnärer drogs till Fernand Légers skola i Paris på 1920-talet, och i Sven-Harrys välkurerade utställning får vi se många av deras verk, tillsammans med stiliga racerbilar från Bugatti och några filmer och foton.

Man kan se skönheten i en maskin, eller i en teknisk pryl.

Otto G. Carlsund, Lokomobilen (1924)

Franciska Clausen, Skruven (1926)

Man kunde hitta på egna maskiner med oklar funktionalitet, men de behövs säkert någonstans ändå i det nya samhällsbygget!

Franciska Clausen, Komposition (1928)

Gösta Adrian Nilsson, Maskiningenjördröm (1922)

Man kunde avbilda världen som en sammansatt och fungerande maskin...

Gösta Adrian-Nilsson, Eiffeltornet (1920)

Erik Olson, Ballongen (1924)

Franciska Clausen, Från Rue Delambre (1925)

... till och med människor kunde betraktas som och målas som abstrakta enheter med tydliga avgränsningar.

Otto G. Carlsund, Den sista kubistiska harlekinen (1934)

Waldemar Lorentzon, Gatumusikanter (1927)

Otto G. Carlsund, Naken i studion (1924)

Otto G. Carlsund, Fet cellist (1926)

Otto G. Carlsund, Normal cellist (1926)

Man kunde låta blicken abstrahera världen riktigt mycket...

Fernand Léger, Dekorskiss till världens skapelse (1923)

Gösta Adrian-Nilsson, Abstrakt 2 (1919)

Gösta Adrian-Nilsson, La Gare (1921)

... och måla abstraktioner helt utan koppling till vår värld.

Otto G. Carlsund, Tonernas frekvens (1929)

Gösta Adrian-Nilsson, Vit trekant (1920)

Erik Olson, Röd dominant (1930)

Många av de skickliga konstnärerna vars verk vi ser i utställningen på Sven-Harrys möttes av oförstående, avståndstagande och hård kritik när de återvände till sina hembygder. Litet grand kan man förstå att människorna som redan kände av de omvälvande förändringarna i samhället nu oroades för att konsten skulle bli hård och kall och inte bjuda på igenkännande och skönhet. Men i backspegeln kan vet vi att det här bara var en av många strömningar och att den delvis byggde upp arkitektur och design som är välkomnande och vilsam för ögonen. Det vore skönt att se mer av det idag. Förhoppningsvis är utställningen på Sven-Harrys inspirerande, om inte annat är den en skön återblick till tidigare uppfinningsrikedom.

Länk till Sven-Harrys sida om utställningen

Otto G. Carlsund: Aktörerna, Röd maskin, Grön Maskin, Brun maskin (1926)

Christian Berg: Monumentalfigur I (1927), Torso 26 (1926)

Rain Dogs

När hyran inte betalats kastas Costello och dottern Iris ut på gatan. Utan pengar är det svårt att hitta någon annanstans att sova, och några av Costellos försök att hitta nytt boende ändar i förskräckelse. Från periferin närmar sig en möjlig räddning; Selby, som mer än gärna vill hjälpa dem. Men Costello håller honom ifrån sig med hårda ord. Varför? Visserligen har Selby nyss släppts ut från ett fängelsestraff, men hans omtanke om mor och dotter verkar genuina.

Det tar sin tid innan man som tittare pusslat ihop bakgrundshistorien för Costello, Iris och Selby, och inga ledtrådar skrivs en på näsan. Omständigheterna är tuffa och det är oftast svårt att se någon ljusning, och ändå är serien Rain Dogs fängslande från första stund. Det beror till stor del på de helgjutna personligheterna i serien; udda, jobbiga, sympatiska, inte helt realistiska men ändå fullt trovärdiga. Detta gäller också bifigurerna och deras sidohistorier; det trevliga pervot Lenny (fint att se Adrian Edmondson där), Iris gudmor Gloria som är omväxlande stark och osäker, och Karl Pilkington i ett roligt litet inhopp.

Till sist ger Costello efter och hon och Iris flyttar in hos Selby. Det verkar för bra för att vara sant och det är det. Den starka känslan av gemenskap slår alltför lätt över i ilska och sadism, och ju bättre man känner varandra, desto djupare kan man såra varandra. När Rain Dogs visar människor som ibland gör dåliga val är de inte stöpta i samma form utan drivna av olika sorger och sår, och de väljer olika sätt att skada, trösta eller rädda sig själva. När man inte har fast mark under fötterna är det inte konstigt att suget efter att falla ibland blir starkare än orken att kämpa vidare. Men även en söndrad vänskap kan vara det som håller en fast vid det som är bra. Rain Dogs är ypperligt skriven och spelad, och ger en god inblick några väldigt annorlunda liv.

Stilövningar av Raymond Queneau

På S-bussen, vid rusningstid. En kille omkring 26, filthatt med en rem som ersätter hattbandet, för lång hals, som om någon hade haft dragkamp med den. Folk kliver av. Killen i fråga blir irriterad på en av männen som står bredvid honom. Han anklagar honom för att knuffa honom varje gång någon passerar. Gnällig ton som avses vara aggressiv. När han ser en ledig plats vräker han sig på den.

   Två timmar senare möter jag honom på Cour de Rome framför Saint-Lazare-stationen. Han är tillsammans med en vän som säger: "Du borde skaffa en extra knapp att sätta i överrocken." Han visar honom var (vid rockuppslagen) och varför.

Nu har jag avslöjat hela handlingen i Raymond Queneaus bok Stilövningar. Inget annat än detta händer, men i de nittionio efterföljande kapitlen kommer de två scenerna att återberättas på vitt skilda sätt: baklänges; ur en dröm; metaforiskt (och då mycket lyriskt); i form av en alexandrin; en spännande litotes; och med olika brytningar. Den breda väschöttskan roade mig mycket! även om jag hade valt att säga "knappa" istället för "knappen".

Raymond Queneau hade skrivit ihop sina 99 stilövningar under ett par år, inspirerad av Johann Sebastian Bachs nyupptäckta Die Kunst der Fuge, innan boken först publicerades år 1947. Queneau kom att redigera sina stilövningar och byta ut en mot någon annan ända fram till 1973, tre år innan sin död. Lars Hagström har översatt dem med inlevelse och fantasi.

Det är en udda och stimulerande upplevelse att läsa de olika stilövningarna. En del är mer intressanta än andra men vem som gillar vad lär ju skifta från person till person. Att en så banal händelse blir upphov till så mycket genomlysning! Till en början kan man tänka sig att det är olika personer som berättar samma scen, men snart märker man att så många personer inte kan ha fått plats på S-bussen. Istället tycks dessa ögonblick ha passerat genom en kristall och spridits till ett brett spektrum av tolkningar. Dessa nittionio variationer är korta men kräver närläsning, så de går inte att svepa igenom i ett huj, men det är som sagt stimulerande för fantasin och också roligt att läsa dem.

Das Leben des Vernon Subutex 1 på schaubühne Berlin

Den kontroversiella filmmakaren och författaren Virginie Despentes bokserie om Vernon Subutex blev kultböcker i Tyskland och Frankrike och filmatiserades, men gick mestadels spårlöst förbi i Sverige. För många läsare har Despentes språk och medvetet provokativa handling varit avskräckande. Thomas Ostermeiers uppsättning för schaubühne i Berlin är skitig och ruff, och några av rollfigurerna förmedlar obehagliga åsikter och erfarenheter, men är inte svårtuggad utan underhållande med sina insprängda glimtar av svart humor, och med återkommande skrällig rockmusik från ett band på scenen som spelar Sonic Youth, Dead Kennedys, Gang of Four. 

Vernon Subutex byggde sitt liv på musiken, som ägare av en skivbutik med ingående kunskap om musiken och banden. Men strömningstjänster och gratis musik har gjort skivbutiker och dess ägare överflödiga. Efter några år med halvhjärtade jobbansökningar har pengarna från arbetslöshetsförsäkringen tagit slut. Och den som betalade hyran på Vernon Subutex våning, rockstjärnan Alex Bleach, har just dött. Nu åker Vernon Subutex ut från sin lya utan pengar. Vad göra?

Det blir en soffturné hos de vänner som fortfarande svarar i telefonen. Gamla flickvänner blir mer eller mindre begeistrade av att en skrynklig kille från det förflutna dyker upp - för någon blir han en otrevlig påminnelse om ett liv hon kämpat för att lämna bakom sig, för en annan blir han ett sätt att känna sig tuff och åtråvärd igen. Handlingen rör sig ofta framåt i långa monologer där vi får lära känna rollfigurerna på djupet, inte bara Vernon Subutex själv, och förstå deras bakgrund och livslögner och annat som driver dem i livet. Skådespelarna på scenen spelar flera roller men de är alltid fullständigt trovärdiga i ögonblicket och varje person som gestaltas blir trovärdig och engagerande.

Efter paus flyttar sig handlingen till en cirkel strax längre ut från huvudpersonen, som nu hamnat i medieskugga, till folk som har intresse av att hitta honom. Nu har man fått vittring om att Vernon i sin ägo har några inspelningar där Alex Bleach berättade om sitt liv, gjorda ganska nära inpå hans död. Det kan man göra pengar av! Eller förlora sin position i samhället på grund av innehållet. En del otäckare typer börjar söka efter Vernon och filmerna, men vi får också möta andra gamla vänner med livshistorier som är roliga, gripande, jobbiga och allt däremellan: den förra porrstjärnan Pamela Kant, Daniel och Marcia som på olika vägar hittade hem när de bytte kön, Aïcha som håller på att gå sönder inifrån när hon upptäcker vad hennes mor sysslade med innan hon dog.

Uppsättningen Das Leben des Vernon Subutex 1 textas på engelska, franska eller kroatiska, men det är roligt att följa de många små inkastade skämten på tyska. Pjäsen är fyra och en halv timme lång men blir aldrig tråkig eller seg, och alla i den fullsatta salen stannar och roas och oroas in i det sista. Efter att ett par gånger hindrats av Covid-nedstängningar blev schaubühnes pjäs en succé som återkommer senare i höst, då regissören Thomas Ostermeiers uppsättning av Körsbärsträdgården också tas upp igen på Dramaten.

schaubühnes sida om Das Leben des Vernon Subutex 1

schaubühnes intressanta bloggpost om Das Leben des Vernon Subutex 1

Vice Principals

Vem kommer att bli rektor på North Jackson High School när den uppskattade rektor Welles går i pension? Vicerektorerna Neal Gamby och Lee Russell har båda fikat efter posten i åratal och spänningen mellan dem båda är hög. Men! Det blir ingen av dem. In kommer istället en rekrytering utifrån, Dr. Belinda Brown. Åh nej, det går inte an. Gamby och Russell gräver tillfälligt ned stridsyxan och förenas i den hemliga kampen för att få rektor Brown avskedad. Överläggningarna hålls i en övergiven rökruta i skogen.

TV-serien Vice Principals har en mycket rå och brutal humor. Redan i andra avsnittet bränner Gamby och Russell ned Dr. Browns hus! Men hon låter sig inte knäckas av det - det här är en serie där man spöar varandra hårt men alla reser sig igen och fightas vidare. 

Neal Gamby håller eleverna i schack med hårda disciplinstraff och tillrättavisningar som lätt slår över i förolämpningar, och han tar med sig den hårda tonen in i lärarrummet. Lee Russell är en egen variant av psykopat och det är fantastiskt roligt att se dem båda fara ut i personangrepp och ibland rena slagsmål med varandra. Den övriga lärarkåren visar upp avståndstagande varvat med ren skräck, med undantaget Ms. Abbott, som klistrar sig på Neal Gamby som ett tuggummi.

Danny McBride (Neal Gamby) gick vidare och skapade den briljanta komediserien The Righteous Gemstones tillsammans med Walton Goggins (Lee Russell) och Edi Patterson (Ms. Abbott). The Righteous Gemstones är mer finslipad än Vice Principals men en stor behållning med Vice Principals är personkemin mellan just dessa tre personer. En helt annan typ av mänsklighet, faktiskt överraskande, ser vi i Shea Whigham som spelar Ray Liptrapp, en genomhygglig kille och jättesnäll styvpappa till Gambys tidvis försummade dotter Janelle. Men är man som jag barnsligt förtjust i att se vuxna människor få vredesutbrott och bete sig som småungar, med komiskt anslag, är Vice Principals en guldgruva.

Papperskorg av Magnus Dahlström

Först en kort berättelse som sätter stämningen - en osäkerhet som tar sig in i en situation som borde vara normal, till och med extra mycket under kontroll. Så följer titelnovellen, en längre berättelse på nästan hundra sidor där obehaget får krypa in ännu långsammare och bli ännu kusligare. Brottstycken av mystiska meningar dyker upp i den medicinska texten som Carl redigerar - texten som han har skrivit själv, på skrivmaskinen som ingen annan har tillgång till. Är han utsatt för sabotage eller håller han på att bli galen?

Jämfört med senare böcker kan man känna igen hur Magnus Dahlström låter verkligheten bli litet skev, men inte genast ger sig hän åt det icke-naturliga utan stannar i mellanläget då man tror sig bara vara ett steg in i det underliga och kunna vända tillbaka till normaliteten om man bara gör nästa handling rätt. Men i debutboken från år 1986 är hantverket ännu inte lika finslipat, och Papperskorg förlorar i spänning när Carl försöker driva saken till sin spets. Nästa novell, Tunneln, fördjupar sig i det absurda i det mycket konkreta, och den sista, Ångbåt, är en snygg variant på en mardröm där yttre omständigheter paralyserar huvudpersonen medan situationen hela tiden förvärras och det inre trycket stegras.

Även om de tre längre novellerna pågår litet för länge och prosan är ojämn är Magnus Dahlströms Papperskorg ändå mycket läsvärd.

Fler böcker av Magnus Dahlström:

Fyr

Förhör