Our Flag Means Death

Låt ingen säga att piratlivet är smutsigare och jobbigare än det där kamratskapet till sjöss på en båt med en bekväm hytt för kapteten som du drömt om! Det vill i alla fall inte kapten Stede Bonnet (Rhys Darby) höra, the Gentleman Pirate, som lämnade gods och familj för att bli pirat. Nu för han befäl över skeppet Revenge och styr det med metoder som besättningen förvånas över - regelbunden lön, trots avsaknad av plundring, och semester!

Dock blir de upphunna av kronans män inklusive en tråkig bekant från barndomen, kapten Nigel Badminton, lysande spelad av Rory Kinnear. Hans sarkastiska mobbning väcker ett oanat raseri hos kapten Stede Bonnet och si, så löser sig några problem medan några nya uppstår.

Piraterna på Revenge är sympatiskt tafatta, och i periferin lurar ständigt typer som man tror skall övermanna Revenge, eller lura dem. Historien om den värste piraten av dem alla, Blackbeard, har berättats så länge att Blackbeard har broderats ut till ett övernaturligt monster med lysande röda ögon. Är han det? Tja, eftersom vi vet att han spelas av det komiska geniet Taika Waititi så längtar vi förstås efter att få se honom dyka upp, och minsann om han inte tar såväl skeppet Revenge som oss tittare med storm.

Det är roligt att upptäcka att många av företeelserna i Our Flag Means Death bygger på sanna händelser och platser, och även den ökände Blackbeard och the Gentleman Pirate Stede Bonnet som lämnade sin familj på Barbados för livet som piratkapten år 1717. Men detta är en komediserie, och även om några människor dör blodiga dödar är stämningen lättsam och handlingen utsmyckad med roliga detaljer och välkända komiker i några av birollerna. Och ändå växer det fram ett stråk av allvar medan serien fortgår. Lämna oss inte strandade, låt det komma en andra säsong av Our Flag Means Death!

Conversations With Friends av Sally Rooney

Din personlighet formas av dem du umgås med, särskilt när du är ung och söker din väg i livet, särskilt av din partner eller bästa vän, särskilt av någon som är eller har varit bådadera. När Frances och Bobbis förhållande tog slut fortsatte vänskapen och det kreativa samarbetet, och tillsammans är de ett uppskattat inslag på Dublins intellektuella spoken word-scen. Det är där som Melissa får upp ögonen för dem och vill porträttera dem för en tidskrift.

Trots att Frances är den som skriver huvuddelen av texterna de framför, är hon van vid att alla betraktar Bobbi som snyggare, smartare och mer attraktiv att vara med. När Melissa bjuder hem dem båda till sig lämnas Frances kvar vid matbordet med Melissas make Nick, och de börjar samtala i kölvattnet av de två andra kvinnorna.

Den smygande attraktionen mellan Frances och Nick tecknas mycket väl - ögonkast, tillfälliga möten och ögonblick där Frances kan vara nöjd över hur hon framstår som uppskattad av andra i Nicks ögon. Det finns många trösklar som borde hejda dem båda på vägen - först och främst att Nick är gift, förstås; att han är 32 och etablerad som vuxen och Frances bara 21; att Frances hittills endast haft en relation med en annan kvinna; och så de pågående och krävande diskussionerna mellan Bobbi och Frances där de ifrågasätter kapitalism, relationer och kärlek. Det senare har manövrerat Frances till en distans gentemot världen och de närmaste personerna i hennes liv. Vi får höra hennes retsamma, cyniska repliker i konversationerna med Nick och kan känna igen en ung persons försök att inte öppna sig för mycket för att inte låta sig såras. Men sarkasmerna slår ofta över i elakheter mot Nick, samtidigt som Frances håller inne med både hur mycket hon längtar efter honom och hur dåligt hon mår, både mentalt och fysiskt. För bit för bit tar kroppens reaktioner större plats i berättelsen, och tidvis kan det verka som att Frances egen kropp straffar henne för vad som händer. 

Det är svårt att se på hur Nick tar emot Frances "underhållande" förolämpningar som en slagpåse, och tar på sig att be om förlåtelse i komplicerade situationer. Inte omöjligt, för visst finns det människor som liknar Nick, men delvis verkar han också framtänkt som en icke-snövit prins i en flickas drömmar. Eller som en man med dåligt självförtroende, vilket är sorgligt.

Allt eftersom månaderna går växer frågan åt vilket håll de båda skall ta sin relation. Det som först var hemligt sprids till en person i taget, men det gör inte situationen lättare för dem. Däremot är det givande för läsaren hur skickligt Sally Rooney låter trycket utanpå och inuti Frances skifta, och hela tiden vara högt, medan de yttre förhållanden förändras. Det gör Conversations With Friends mycket läsvärd.

Fler böcker av Sally Rooney:

Normal People

Adressat Okänd på Stadsteatern

Ah, kulturlandet Tyskland! Martin Eisenstein är litet avundsjuk på vännen Max Schulse som har flyttat tillbaka till hemlandet efter flera år i USA. Martin skriver till honom för att berätta hur det går för deras gemensamma konstgalleri i San Francisco. Max skriver tillbaka och berättar hur familjen har funnit sig tillrätta på sitt gods i München, och hur de börjat bekanta sig med tongivande personer i staden. Borgmästaren kommer till den stora middagen ikväll!

Breven seglar fram och tillbaka över Atlanten. Året är 1932 när skrivandet börjar, datumen tickar vidare in på 1933 och 1934. Efter ett tag, och ganska hastigt, vänds den förnöjsamma stämningen på Martins sida till en oro över vad som händer i Tyskland. Max svarar till slut med ett högröstat försvarstal för Hitler och hur det tyska folket skall upprättas igen efter åren av skam efter krigsslutet (första världskriget). Och dessutom ber han Martin att inte skriva igen - att få brev från en man med hans judiska efternamn är inte lämpligt för en man med ambitioner i det tyska samhället.

Hittills har de båda skådespelarna varvat sina monologer - ett brev var i tur och ordning. Men så slutar Max att svara. När Martin sänder ett par brev till synes ut i tomma intet blir känslan av att vara övergiven stark. Det förstärker den oro vi kan känna tillsammans med Martin över hans syster som mot alla förmaningar stannat i Tyskland. Inte heller breven till henne får han längre svar på, han får dem istället i retur - Adressat Okänd.

Men även på Max sida växer desperationen. De många breven från en judisk man gör honom suspekt och nu är läget i staten sådant att även han kan hamna i fara. De båda männens vänskap sätts på prov när faran för livet blir reell. 

Scenografin med datum som skrivs på paneler är onödig, snarast störande. Det männen reciterar ur sina brev, skickligt och inlevelsefullt, är tillräckligt för att ge liv åt deras personliga situationer och händelserna omkring dem. De båda skådespelarna Sven Ahlström (Martin) och Fredrik Gunnarson (Martin) är ytterst engagerade och närvarande i den här berättelsen om liv och död under en förtryckande regim. De talar från en specifik tid och plats men det som händer dem sker fortfarande i världen under liknande former.

Länk till Stadsteaterns sida om Adressat Okänd

Foto: Sören Vilks

The Bear

Jargongen i restaurangkök kan vara mycket hård. Maten måste vara klar i rätt tid, ibland många rätter på samma gång, och ju finare restaurangen är, desto fler detaljer är det livsviktigt att få till perfekt. Många av oss blir arga under stress och i alltför många kök är det accepterat att de erfarna kockarna tar ut sin ilska på de nya eller de med lägst rang. När Carmy kommer tillbaka till Chicago och tar över sin brors restaurang The Original Beef of Chicagoland vill han skapa en bättre stämning, och börjar med att kalla alla i köket för chef (kock, inte chef) som ett tecken på respekt.

Men stressen finns där ändå, inte bara för att få färdig maten i tid, utan för att det finns mycket gammalt groll mellan personerna i köket. Det är för att Carmys bror Michael tog sitt liv för fyra månader sedan som Carmy fick ansvaret för restaurangen. Michaels bästa vän Richie jobbar också på restaurangen och bär på en massa ilska och tar ut den på Carmy, ibland i rejäla fighter på samma sätt som de säkert bråkat sedan de var barn.

Carmy har jobbat på de finaste restaurangerna i NYC, gett ut en bok och vunnit priser för sin matlagning. The Beef å andra sidan är ett ställe där stammisar vill ha maten som den alltid smakat, och inte för tjusig. Men Carmy vill föra in litet av finsmakarrätterna, och höja kvaliteten på de gamla klassikerna. De anställda i köket reagerar på olika sätt på det. Tina har jobbat där i åratal och vill inte bli tillsagd hur hon skall sköta sitt jobb. Men Marcus, kökets konditor, blir inspirerad och jobbar extra hårt på att få fram avancerade desserter med perfekt smak och konsistens.

Vid Carmys sida står den nyanställda Sydney, en ung kock som utbildat sig på Culinary Institute of America men inte har så mycket konkret erfarenhet. De två talar ändå samma språk och Sydney är till god hjälp när Carmy försöker rätta upp metoderna och processerna i köket.

The Bear är inte en uppvisning i matporr där läckra rätter paraderar och kittlar tittarens smaklökar, förutom Marcus arbete med chokladtårtor och en underbar macka i första avsnittet som ursäktar allt. Det är istället en i raden av berättelser om miljöer som är hårda, där du lätt kastas ut på backen eller mals ned till trasor för att det är så tufft, men där du gör allt för att hålla dig kvar och bli den bäste därför att resultatet är något underbart. Men det kräver också sitt pris i själen på den som står mitt i allt. I flashbacks ser vi Carmys sadistiske chef från tidigare kök, och av Carmys nattliga drömmar förstår vi att han mådde skralt redan innan han ärvde restaurangen med haltande ekonomi och ännu fler problem. Men precis som kockarna som vill tillbaka och rostas vid elden vill man se mer av det hetsiga käftandet och de jobbiga överraskningarna mellan väggarna på The Original Beef of Chicagoland, för de goda karaktärsskildringarna och för blicken in bakom serveringsluckan.

Fotnot

För att förbereda sig inför rollen och träna in handlaget fick Jeremy Allen White som spelar Carmy jobba med topp-kockar i ett par olika högt rankade restauranger. Lionel Boyce som spelar Marcus fick gå i lära på Hart Bageri i Köpenhamn. Den ende med verklig TV-kockskarriär i bakfickan är Matty Matheson som spelar Fak, en barndomskompis och hantverkare som gärna skulle vilja höra till proffsen i köket.

Sagan om den stora datamaskinen av Olof Johannesson (Hannes Alfvén)

Den lagom korta boken Sagan om den stora datamaskinen håller en trevlig ton när den berättar för oss hur jorden och livet på den kom till. Framställningen är kortfattad men kunnig, och nämner hur mänskligheten var ett steg på evolutionens väg mot datamaskinerna - redan de allra första raderna framställer utvecklingen i skenet av dator som ett slutmål, och sektionen som de första kapitlen ligger i heter Den fördatiska tiden. Datans uppkomst.

Nu måste jag snabbt anmärka på språkbruket i den här boken skriven år 1966.

dator - datorer - datorerna säger vi idag, men

data - dator - datorna är benämningarna i boken. Dock kommer jag att hålla mig till de beteckningar vi använder idag i min recension som håller en annan språklig nivå än vår berättarröst.

Vem är det då som berättar egentligen, och för vem? Om man tar frågan på allvar kan man få lätt svindel. För vi får höra hur datorerna som utvecklades efter hand visade sig vara snabbare och bättre än människor på att planera och fatta goda beslut, och därför lades mer och mer ansvar hos datorerna. De historiska skedena framställs så enkla och smidiga som i just en saga, som ju boken titulerar sig, eller som en historieskrivning av vinnaren som nu vill sopa alla motgångar under mattan.

För att så effektivt som möjligt kunna planera och styra samhällets resurser får datamaskinerna tillgång till människors position och hälsotillstånd via tekniken med det oroväckande namnet teletotal men vår förnumstiga berättarröst påminner om att detta är det allra bästa sättet att leda samhället, och någon som inte vill gå med på att låta sig ses nog inte har rent mjöl i påsen, eller hur? Efter en genomgripande civilisationskrasch är mänskligheten ännu mer nöjd med att låta datorerna ta över ännu mer av planerandet och styrandet under uppbyggnaden av en ny form av samhälle med människa och dator i symbios.

Sagan berättas som sagt som en historieskrivning, utan huvudpersoner eller ens namngivna personer. När någon eller rättare sagt några driver handlingen framåt är det snarare i form av en grupp människor som på något sätt krånglar till det för datorerna, vilka ju har människans bästa i hågen trots allt krångel på vägen. Övriga mänskligheten ser snett på krångelmakarna och så tas istället ännu ett steg på vägen mot att låta allt skötas av datorerna, som ju själva inte har någon maktlystnad eller moraliska brister. Tja, förplägnad och kultur hålls tillhanda i det nya samhällssystemet så kanske är det inte så dumt att låta datan styra allt?

Takuya Kuroda på Fasching

Takuya Kuroda och hans trumpet kom till New York för snart tjugo år sedan och utvecklade sin skarpa stil på The New School vid Union Square. Fem år efter förra konserten är han tillbaka på Fasching med sitt tighta band. De öppnar med Rising Son, som är skönt slö men inte slarvig, och fortsätter med senaste singeln, Time Coil. Jag gillar verkligen det smattrande, funkiga soundet, och bandet är just så samspelt som man måste vara för att fixa det och ändå hinna ha kul medan man spelar. Kyle Miles på bas kan låta både hård och soft, efter vad låtarna behöver.

Tillsammans med vännen och klasskamraten från The New School, Corey King på trombon, skrev Kuroda den stämningsfulla låten Do They Know, där King också sjunger. Den är bra, men jag föredrar ändå de snabbare låtarna, och det är just vad som följer, när Kuroda och King inleder ensamma med noter som smattrar fram som Humlans flykt. Tyvärr missar jag namnet på låten, men sist i första set kommer en långsam låt igen: Old Picture, också från senaste EP:n.

Tre set, nej fyra set önskar sig publiken! Men vi får förstås två generösa set från gruppen. Andra set inleds med en anekdot från skoltiden, när Roy Hargrove kom till The New School och sade till trummisarna: "Det är OK att spela på ettan" och till trumpetarna: "Det är OK att spela en fin melodi". Det var vad som inspirerade Kuroda till att skriva låten It's OK, som just har en fin melodi. Låten efter, Mala, är inspirerad av en beamaster i London som heter Mala. Kuroda (och säkert hela bandet) tycker den är rolig att spela, och jag gillar dess mer komplexa harmonier och truminsatser från den skicklige Adam Jackson.

Min favoritlåt på sistone har varit den läckra, tighta Midnight Crisp, och där kommer den! Senaste singeln, mycket värd att lyssna på om och om igen. Den följs av Good Day Bad Habit där det tindrar om Lawrence Fields keyboard. Sedan missar jag än en gång titeln på en snabb, funkig och skön låt som avslutar ordinarie set. Men så kommer bandet tillbaka för ett minst lika funkigt extranummer med sång: Think Twice. Vilken spelning! Jag hoppas verkligen att det inte dröjer fem år innan de här begåvade killarna kommer tillbaka till Stockholm.

Black Adam

För femtusen år sedan ledde Teth-Adam ett uppror mot tyrannen Ahn-Kot, kung av Khandaq. Nu i vår tid är Kahndaq än en gång förtryckt, nu av den utländska brottsorganisationen Intergang. Kan Teth-Adam rädda sitt folk en gång till? Forskaren Adrianna Tomaz har tagit reda på var han och den kraftfulla eterniumkronan är gömda, och tillsammans med sin bror Karim och kollegorna Samir och Ishmael är hon på väg för att försöka lossa bojorna, för Khandaqs skull. Men Intergang är dem hack i häl.

Nej, inget går som beräknat men Teth-Adam befrias från sina bojor. Det är fint att filmen stannar upp för att ge oss chansen att känna med Teth-Adam för några ögonblick: hans blandade känslor inför den nya världen, och att han blivit uppväckt och direkt hamnat i en ny strid med nya vapen. Dessutom får han i motståndarnas och övriga betraktares ögon vara utomvärldslig och mystisk i sitt underliga svävande och sina självsäkra motdrag mot alla attacker.

Samfundet Justice Society of America är inte roat av händelseutvecklingen och sänder ett team för att fängsla Teth-Adam igen. Gruppen består av ledaren Hawkman och Dr Fate, båda gamla i gamet, och nykomlingarna Cyclone och Atom Smasher, alla med olika varianter av superkrafter. De här superhjältarna är okända för de flesta av biobesökarna och de introduceras på lämpligast sätt för situationen; korta beskrivningar och dialoger, och sedan direkt i aktion, på ett sådant sätt att man kan tro på att åtminstone två av dem har varit med om liknande fighter förut.

Teth-Adam får en grundligare presentation av sin origin story, där magikerna vi sett i filmen Shazam! och då främst Shazam själv spelar sina roller i skapandet. Men historien om hjälten och räddaren grumlas, och inget är riktigt så enkelt som man hoppades från början. När Adrianna och sonen Amon ber den nyuppväckte Teth-Adam att rädda Khandaq vänder han tillbaka uppgiften mot dem själva. Och varför har JSA så bråttom att åter fängsla en man som skulle kunna kämpa vid deras sida? Är han inte en hjälte med människors bästa för ögonen?

Dwayne Johnson har en självdistanserad humor, det har vi kunnat se tidigare, och actionfilmer har ofta inslag av komedi. Så hur skulle filmen Black Adam bli - hälften action, hälften humor? Nej, man gjorde det goda valet att låta Teth-Adam vara allvarlig, närmast sammanbiten under större delen av filmen och låta det ge honom värdighet, fram tills han turnerar några välkomna skämt, fortfarande genom sammanbitna tänder, men inte tappar sitt skrämmande allvar. Jag ser fram emot att se mer av Black Adam och de övriga DC-hjältarna i kommande filmer.