Victor Frankenstein är en man besatt av att skapa liv ur död, driven av både den disciplin och den revanschlust som fadern jagade in i honom med sin hårda uppfostran. Inför kollegorna i Royal College of Surgeons of Edinburgh visar han hur han med elektricitet kan få ett halvt kadaver att röra sig och till och med lyda hans order! Ingen av männen i salen anmärker på hur den ryckiga kroppen tycks flämta i plågor, sådant kan man bortse från då inte alla människoliv är lika mycket värda, utan det är för hädelsen i att göra sig själv till Gud som doktor Frankenstein kastas ut från sällskapet.

Men en åskådare, den förmögne Henrich Harlander, blir intresserad av demonstrationen och ger Frankenstein finansiering och en avskild plats att fortsätta sin forskning. Ah, handlingen flyttas nu till ett isolerat torn med fantastisk arkitektur där de otäcka men spännande experimenten kan fortsätta. Grymheterna presenteras estetiskt, till energisk valsmusik: det blodstänkta golvet glittrar vackert i motljus, likdelarna som används i det mänskliga pusslet har livlös grågrön hud men inga droppande vätskor eller ojämna sårkanter.

In bland dessa män som tar sig friheten att styra med andra människoliv stiger en finlemmad kvinna i ljuvliga stora klänningar. Lady Elizabeth, fästmö till Frankensteins bror William, verkar ett tag kunna vara den som säger emot männens blinda hybris, vilket visserligen är en stereotyp i sig, men för varje scen hon är med i är hennes karaktär förändrad till just den kliché som ger mest effekt. Till en början har hon några egna idéer om livets värde, vilka senare utvecklas till ett sökande efter det ursprungliga och rena på mer förbryllande ställen.
När doktor Frankensteins skapelse till slut får liv fylls han faktiskt av någon sorts kärlek till varelsen. Men snart övergår den i avsmak och förolämpningar - säkert är det minnet av faderns hårda uppfostran som gör att Frankenstein inte har tålamod när varelsen skall lära sig att tala och röra sig.
Övermänsklig styrka och en förmåga att läka sig själv har doktor Frankenstein lyckats förse sin skapelse med, vilket gör det möjligt att flera gånger varva in vad som i det närmaste är superhjältefighter. Dock, intill en Frankenstein som inte tar ansvar och alltid skyller ifrån sig på monstret stannar sympatierna hos den varelse som ju vi alla ser är i grunden snäll.
Lovorden är många om denna version av Frankenstein. Även om jag gillar de magnifika scenerierna och frossandet i estetiska detaljer, gör den förenklade handlingen och den överdrivna sentimentaliteten att jag i slutändan inte kan tycka om den här filmatiseringen. Men låt oss hoppas att den har stort inflytande på arkitektur, inredning och mode de närmaste åren.