På ålderns höst skall Marlene Dietrich ut på en turné igen. Det finns många berättelser om en åldrande stjärna som kämpar mot döden, skröpligheten, fattigdomen och den försvunna beundrarskaran, och försöker vinna genom att darrande genomföra ett sista storverk. Det är skönt att pjäsen Marlene inte hänfaller åt det. Visst gör hon konserterna för pengarnas skull, men hon är inte särskilt svag utan fortsatt självmedveten och tuff. Hon kör litet väl mycket med väninnan Viv (Julia Herfst), men hon är van och tar inte illa upp.
Under första akten sker förberedelserna för första konserten i Berlin, med många inflikade kommentarer om vägen till framgång, och några takter ur You Do Something och (Ich bin die fesche) Lola. (I triangeln av speglar som utgör Marlenes sovrum står en flygel, och invid den sitter den skicklige pianisten Jetse De Jong.) Den Marlene vi ser är en fixare, som lagar en trasig lampa och Vivs lossnade knapp, och också regisserar de "spontana" blomöverlämningar som skall komma under applådtacket.
Efter paus är det helt naturligt och underbart att själva konserten tar vid. Sven Ratzke gestaltar Marlene Dietrich med stor säkerhet och inlevelse, den kraftfulla divan med sina oemotståndliga kvinnliga attribut, det blonda håret och de långa slanka benen. Med glimten i ögat och dramatisk glamour sjunger hon/han Illusions, La Vie En Rose, Honeysuckle Rose, och Jonny med extra nära publikkontakt. Mellansnacket bygger sömlöst ut historien om hennes liv. Ljussättningen som hela tiden känsligt följt handlingen, understryker de skönt teatraliska gesterna. Så dras tempot ned till en innerlig, innerlig version av Lili Marlene, följt av antikrigssången Where Have All The Flowers Gone, och tillika med växlingar mellan tyska och engelska, en ypperligt sensuell version av Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt. Varje minsta ljud i sången är viktigt.
Visst blir den starka men åldrade Marlene också trött av föreställningen. Viv bäddar ned henne i sängen där hon nästan ljudlöst sjunger Ich hab' noch einen Koffer in Berlin. Det är en fin avslutning på uppsättningen, men lika viktigt är extranumret där Marlene/Sven kommer ut och sjunger och talar vidare med oss med esprit. Pjäsen Marlene är ursprungligen skriven av Pam Gems, och för uppsättningen har kostymerna gjorts av Max Mara. Föreställningen har spelats under en lång tid, varit på turné inom och utom landet, skall på ytterligare turnéer och återkomma till den vackra Renaissance Theater 2026. Jag kan bara rekommendera den å det varmaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar