Bonniers Konsthall har flera gånger gjort utställningar med verk som utforskar vetenskap och framtida sätt att leva. Därför känns det inte taget ur luften att höstens stora utställning Kosmologiska pilar har science fiction-tema, även om resultatet spretar och en del konstnärer lyckats bättre än andra. Mitt intryck är att de av konstnärerna som sedan länge varit intresserade av SF och spekulationer om framtiden får till mer tankeväckande och nyanserade verk, medan andra som inte har en uppfattning om hur mycket som redan har tänkts och testats i böcker och filmer faller i gamla fällor eller använder SF-byggstenarna som en kul detalj.
Det är en bit in i utställningen som jag hittar de mer givande verken. Caroline Mesquita har skapat stora robotdelar (en del dyker upp längre bort i salarna), bland annat en enorm hand. I en film ser vi hur de mekaniska delarna får eget liv, rör sig på mystiska sätt och bultar sin skapare blodig. Det påminner mig om en mardröm jag hade som barn, där robotar hämnades på människor för att det gjorde ont när vi byggde dem. Skapelsen som vänder sig mot sin skapare har vi ju ofta sett, med olika motivation för varför den skapade slår tillbaka.
I en gång sitter collage skapade av Agnieszka Brzezanska med titeln Kobayashi Maru hämtad från Star Trek. De består av abstrakta geometriska former i tydliga men dämpade färger, fast vi ser att verken är placerade ovanpå fotografier som visar mindre harmoniska bilder; miljöförstöring, nedskräpning och annat oroväckande. Kan vi gå in i en positiv framtid genom att bara täcka över och glömma det som är dåligt på vår jord?
Konstnärsduon Allora & Calzadilla har skapat en berättelse om (av) papegojorna som lever i närheten av det stora rymdteleskopet i Arecibo i Puerto Rico. Papegojorna frågar varför människorna söker tecken på intelligens i rymden, när de har missat att kommunicera med de kloka papegojor som lever precis intill dem. För att vara samproducerad med Ted Chiang är texten litet banal, men det är en skön känsla att sitta omgiven av stora skärmar som visar djungel med några få utströdda tecken på mänsklig aktivitet. "You be good. I love you."
Utställningens största behållning är den 48 minuter långa filmen Geomancer av Lawrence Lek om en vädersatellit som tar sig mot jorden för att få skapa konst, trots att det är olagligt och den riskerar att förstöras. Chansen är liten att man kommer till visningen just när filmen börjar sin loop, själv kom jag in mitt i men stannade med glädje kvar i de obekväma stolarna för att se historien i felaktig ordning. Filmens CGI är skönt artificiell och låter en leva sig in i ett Singapore år 2065 med en neo-retro-futuristisk känsla. Vi ser inga människor utan öde miljöer befolkade och styrda av AI:n; en Go-turnering på ett översvämmat hav, salar med blippande informationsskärmar och luxuriösa miljöer i marmor, glas och sammet i dämpade färger. Handlingen flyter långsamt fram i dialoger mellan vårt AI och andra AI:n under hennes glidning mot jorden.
Modeller av månytan, herbarier av framtida växtarter och större verk med större ambitioner i rymd och tid hjälper till att göra utställningen Kosmologiska pilar på Bonniers Konsthall underhållande; mer avkopplande än tankeväckande men det är bra på sitt sätt.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om Kosmologiska Pilar
Det är en bit in i utställningen som jag hittar de mer givande verken. Caroline Mesquita har skapat stora robotdelar (en del dyker upp längre bort i salarna), bland annat en enorm hand. I en film ser vi hur de mekaniska delarna får eget liv, rör sig på mystiska sätt och bultar sin skapare blodig. Det påminner mig om en mardröm jag hade som barn, där robotar hämnades på människor för att det gjorde ont när vi byggde dem. Skapelsen som vänder sig mot sin skapare har vi ju ofta sett, med olika motivation för varför den skapade slår tillbaka.
I en gång sitter collage skapade av Agnieszka Brzezanska med titeln Kobayashi Maru hämtad från Star Trek. De består av abstrakta geometriska former i tydliga men dämpade färger, fast vi ser att verken är placerade ovanpå fotografier som visar mindre harmoniska bilder; miljöförstöring, nedskräpning och annat oroväckande. Kan vi gå in i en positiv framtid genom att bara täcka över och glömma det som är dåligt på vår jord?
Konstnärsduon Allora & Calzadilla har skapat en berättelse om (av) papegojorna som lever i närheten av det stora rymdteleskopet i Arecibo i Puerto Rico. Papegojorna frågar varför människorna söker tecken på intelligens i rymden, när de har missat att kommunicera med de kloka papegojor som lever precis intill dem. För att vara samproducerad med Ted Chiang är texten litet banal, men det är en skön känsla att sitta omgiven av stora skärmar som visar djungel med några få utströdda tecken på mänsklig aktivitet. "You be good. I love you."
Utställningens största behållning är den 48 minuter långa filmen Geomancer av Lawrence Lek om en vädersatellit som tar sig mot jorden för att få skapa konst, trots att det är olagligt och den riskerar att förstöras. Chansen är liten att man kommer till visningen just när filmen börjar sin loop, själv kom jag in mitt i men stannade med glädje kvar i de obekväma stolarna för att se historien i felaktig ordning. Filmens CGI är skönt artificiell och låter en leva sig in i ett Singapore år 2065 med en neo-retro-futuristisk känsla. Vi ser inga människor utan öde miljöer befolkade och styrda av AI:n; en Go-turnering på ett översvämmat hav, salar med blippande informationsskärmar och luxuriösa miljöer i marmor, glas och sammet i dämpade färger. Handlingen flyter långsamt fram i dialoger mellan vårt AI och andra AI:n under hennes glidning mot jorden.
Modeller av månytan, herbarier av framtida växtarter och större verk med större ambitioner i rymd och tid hjälper till att göra utställningen Kosmologiska pilar på Bonniers Konsthall underhållande; mer avkopplande än tankeväckande men det är bra på sitt sätt.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om Kosmologiska Pilar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar