torsdag 30 mars 2017

Sameblod

Flickorna Elle-Marja och Njenna skall skickas till internatskola. Lillasyster Njenna är ledsen, men tröstas med att storasyster kommer att vara där. De klär sig, tar sin packning och ger sig av mot skolan; en lång vandring, en stillsam rodd över en sjö. Och så sista biten fram till skolan, där ett gäng äldre pojkar börjar kasta glåpord om lappar där flickorna kommer i sina färggranna koltar.


I klassen finns bara samiska barn i olika åldrar. De får inte tala sitt eget språk, bara svenska, och sjunger fosterländska sånger. Trots att fröken delar ut rapp med linjalen är hon söt och spännande. Elle-Marja är duktig i skolan, och likt många andra skolflickor beundrar hon sin fröken och vill bli som hon. Men så långt räcker inte frökens uppmuntran. Till Uppsala för att läsa vidare kan man inte komma efter den här skolan. Dessutom passar det inte samerna att flytta till en stad - deras hjärnor klarar inte av det. Barnens tuktan till lydiga cirkusdjur får sin kulmen när några forskare från det rasbiologiska institutet kommer för att utföra mätningar på barnen. Ingen respekt för människovärdet behöver visas när man mäter och fotograferar nakna samer.


Vad vi såg i de allra första scenerna var Elle-Marja i nutid på sin systers begravning - avog mot samekulturen, bestämt avståndstagande från släktingarna i kolt, vägrande att förstå när de talar med henne. För den tonåriga Ella-Marja på 1930-talet, som lockades av studier, Uppsala och allt den svenska världen hade, blev valet att ta till sig svenskarnas syn på samer - smutsiga, tjuvar - och ta avstånd från kulturen hon växt upp i.


Filmen Sameblod visar mycket fint hur Elle-Marja lockas av och söker upp den "svenska" kulturen - blommiga klänningar, dansbanor, så småningom Uppsala och studierna - men alltid varvat med omgivningens granskande öga och de små misstagen hon gör i umgänget med andra. Lene Cecilia Sparroks vackra, uttrycksfulla ansikte visar varje nyans av lugn, oro, förväntan, beslutsamhet och hopp om att finna sin plats. Kameran visar natur och människa i samspel såväl på fjället och i skolområdet som i universitetsstaden. Vare sig scenerna är ordlösa eller ej händer mycket under ytan. Amanda Kernells goda regi visar ett livsöde som rymmer stora delar av ett helt folks sorg. Resultatet är klokt och gripande och mycket sevärt.


2 kommentarer:

Sebastian Lönnlöv sa...

Viktig film - och imponerad av att den får stor spridning! Tack för en ingående och inkännande text, har inte sett filmen än men måste!

Jenny B sa...

Tack för uppmuntran! Ja, den här filmen är värd att se, för vad den visar ur vår nära historia och inte minst för det fina handlaget i berättandet.