tisdag 21 mars 2017

Odinsbarn av Siri Pettersen

När ungdomarna i de elva rikena fyllt femton år är det dags att träda fram inför Rådet för Riten. De flesta i byn ser fram emot att få besöka huvudstaden, klä upp sig i sina finaste kläder och kanske bli utvalda att tjäna Rådet. Hirka har inga finkläder, men ser fram emot Riten och vad den kan säga om henne, fastän hon också känner anledning att oroa sig. Det är ju så att hon inte kan famna - hon kan inte känna kraften från jorden i sin kropp, och det är ju just det som Riten handlar om. En annan orsak till oro börjar också bli tydligare: varför har hon ingen svans? Hennes far säger att vargen tog den när hon var liten, men redan i prologen har vi läsare fått veta något annat.

Siri Pettersen tecknar upp Hirkas värld från grunden med stor skicklighet. Från det som är viktigt i den unga flickans liv vidgas blicken; barndomsvännen Rime har varit i Rådets tjänst i tre år och har redan andra frågor och orosmoln att kämpa med. Hans mäktiga mormor Iluma sitter i Rådet, de tolv som styr hela världen sedan nästan tusen år tillbaka. På den tomma platsen efter sin far i Rådet ser Urd oroväckande list till att bli invald. Medan världen förklaras mer och mer förblir hans hemligheter och mål delvis oklara men med en otäck klang.

Bland ättlingarna, som de kallas, finns sägner om det som är farligt. De blinda kallas de som attackerade folket för tusen år sedan, och nu sägs de visa sig i skogarna igen. Minst lika fruktade och hatade är dock de av sorten som Hirka långsamt inser att hon är - odinsbarn, embling, menskr.

Ättlingarnas för oss annorlunda traditioner presenteras så att de blir förståeliga för en utomstående men fortfarande låter naturliga för dem som lever med dem. Siri Pettersen har hittat ett trivärdigt språk och ord för ting och händelser, och översättaren Ylva Kempe har lyckats väl med att ge samma flöde och känsla på svenska.

Boken Odinsbarn är också välskriven på det sättet att en läsare flyger igenom de över sexhundra sidorna, inte bara för att språket flyter lätt utan för att handlingen är så spännande. Det är inte konstruerade cliffhangers som gör att man vill läsa vidare, utan en önskan att få veta hur det skall gå. Den kraftiga urladdningen i bokens sista kapitel inte är slutet, utan en öppning för de följande böckerna i trilogin, som ser ut att kunna bli ännu mer omvälvande.

Fler böcker av Siri Pettersen:
Röta

Inga kommentarer: