lördag 26 januari 2013

Martyrer på Stadsteatern

Tonåren är en svår tid. Man har starka känslor och höga ambitioner, men har sällan hunnit bevisa något för världen. Och när man ser på världen, kan den verka obegriplig och rent av falsk. För att hantera det kastar sig en del in i något uppslukande intresse som idrott eller musik, och kan finna sin identitet där. Benjamin fördjupar sig i Bibeln, och ser en syndig värld omkring sig.

I ett samhälle som ofta kallar sig kristet men ändå inte följer Jesu bud tar Benjamin på sig att fördöma och begära ändring. Likt Gamla Testamentets profeter gör han drastiska demonstrationer för att påvisa synden har ser, som att ta av sig kläderna på lektionen i sexualkunskap som lärarinnan Erica försökt genomföra pedagogiskt och lugnt.


Det hedrar pjäsförfattaren Marius von Mayenburg att han har kunnat skriva en så intellektuellt utmanande historia där rollfigurerna inte blir klichéer trots att de står för skilda världsåskådningar. Jag är rädd för att en svensk manusförfattare skulle förlitat sig på stereotypa föreställningar som ointresserade lärare, lättlurade klasskamrater, onda och/eller hycklande präster och en kyrka som står för en allmän må bra-känsla.

Nu är det förvisso det sistnämnda som Benjamin revolterar mot. När den välmenande prästen sträcker ut en hand för att bjuda in honom till kyrkans diskussioner, svarar han med de hårdaste orden Jesus yttrade. Genomgående är det de mest oförsonliga uttalandena ur Nya Testamentet som Benjamin bygger sin trosföreställning på, och tar inte till sig de ord om kärlek och förlåtelse som andra påminner honom om.


Klasskamraten med klumpfoten, Georg, har lättare för att se en dubbeltydig värld, även om han kanske lurar sig själv när han säger att de som rullar runt honom på skolgården i en soptunna egentligen tycker om honom. I vilket fall som helst klarar både han och väninnan Lydia av att höra och förstå vad Benjamin predikar, men ändå locka fram andra och mer mänskliga sidor hos honom. Biologilärarinnan Erica är också ett vältecknat porträtt av en någon som först försöker argumentera med Benjamin på logiska grunder, men sedan försöker sig på att svara honom på hans egen planhalva, vilket drar även henne närmare och närmare avgrunden.

Den största idioten i pjäsen är i mitt tycke skolans rektor. Han visar sina urusla chefsegenskaper genom att inte stötta sin lärare Erica (utan ständigt skjuta in sexuella förolämpningar förklädda till komplimanger) och vackla i sitt uppdrag som fostrare av nästa generation eftersom hans egen världsåskådning är löst sammanrafsad och ogenomtänkt. Så fort han äntrar scenen väser jag genom tänderna. Benjamin må vara galen, men han är i alla fall konsekvent. Och med för många kompromissande korkskallar som rektorn kommer fanatiker som Benjamin alltid att vinna, även om andra människor kring honom (Erica, Georg, Lydia, prästen) som försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga.

Foto: Petra Hellberg
Tyvärr faller pjäsen samman i den sista scenen. De konkret förankrade diskussionerna om teoretiska och teologiska spörsmål faller undan när (nästan) alla rollfigurer nappar på de simplaste förklaringarna, vilket jag tycker är ett billigt knep av von Mayenburg. Dessutom börjar rolltolkningarna glappa, efter att ha hållit hög klass genom hela pjäsen. Det är riktigt irriterande. Men då har pjäsen gett så gott intellektuellt utbyte fram tills dess, att jag ändå är mycket nöjd.

Länk till Stadsteaterns sida om Martyrer

2 kommentarer:

marvew sa...

Imponerad att du kan vara så tydlig i din beskrivning. Jag såg genrepet och hade väldigt svårt att bedöma pjäsen. Det var något i helhetsintrycket som inte stämde. Jag tyckte insatserna från ensemblen varierade, vilket störde mitt intryck. Jag är inte alls missnöjd men det är å andra sidan ingen pjäs som satt sig kvar i mitt minne.

Jenny B sa...

Tack för det, marvew! Kanske hade inte skådespelarnas rolltolkningar satt sig när du såg genrepet? (Även om jag vet att de brukar vara färdiga då.) Det som irriterade mig litet var att prästen hade kunnat få vara mer seriös i sitt tilltal. Christer Fant är en riktigt bra skådespelare, men jag är rädd för att han blivit regisserad att vara litet fånig, i typiskt ängslig präst-skräck som vi ser för mycket av i Sverige.