tisdag 29 januari 2013

Les Misérables

Från otaliga uppsättningar runt om i världen är musikalen Les Misérables efter Victor Hugos roman nu hämtad till film. Framförd på scen kan solisterna sällan förlita sig på ett nyanserat spel, utan måste försöka röra publikens hjärta med sin sång.


På filmduken har man valt att göra det som inte går att göra på scen: ta sig riktigt nära solisterna. De är i fokus i bildens mitt eller på den högra sidan, sjungande rakt mot oss åskådare. Kameran är så nära ansiktena att de oftast inte ser vackra ut, snarare tvärtom: vi ser deras grimaser och rynkor, vi ser huvudena utan en proportionerlig inramning från bakgrunden.

Till en början tycker jag att det stör berättandet. Att behöva uttrycka sig i sång lägger ett filter över skådespelarprestationen, och jag tycker inte att skådespelarna får tillfälle att agera, bara sjunga fram de förbestämda orden. Ofta låter också sången ansträngd och styltig.


Så kommer scenen där Fantine (Anne Hathaway) sjunger den kända sången I Dreamed a Dream. Tärd och oroad, med en kal mörk bakgrund och kameran tätt inpå ansiktet, får hon sjunga ut sin sorg, minnet av den korta sommaren av lycka, och kärleken till dottern Cosette. Hon är inlevelsefull och naken i sina känslor, och det är fullständigt gripande. Efter det har filmen mitt fulla förtroende. Även Jean Valjean (Hugh Jackman) och Javert (Russell Crowe) får fördjupa sina roller i närbild och i sång, och det är vackert och engagerande.


Men det är svårt att hålla uppe engagemanget genom hela den (över två och en halv timme) långa filmen. Under den första timmen händer tillräckligt många omvälvande saker för att fylla en vanlig film. Sedan fortsätter flera parallella historier, om hur Cosette växer upp under Valjeans vård, om de unga revolutionärerna som vill störta de orättvisa makthavarna, och med Cosettes tidigare fosterföräldrar (Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter) som upplivande inslag. Det gör sig bra i bokform eller på en scen där man kan överväldigas av revolutionärernas sång från barrikaderna. På bio får det tyvärr sista timmen av filmen att kännas lång.


 Man vill ändå följa Jean Valjean, hjälten, ända till slutet. Trots att han har misstrotts och förföljts har han varit ärlig och inte låtit någon annan människa lida för sin egen vinnings skull. Skall han få ro och skall han få se Cosette leva vidare, lycklig och trygg? I den vackra slutscenen låter jag filmen locka fram en tår (nej flera) ur min ögonvrå. Det är de värda, människorna som har kämpat så genom sina hårda liv.


4 kommentarer:

Hermia sa...

Oscarstittandet har börjat, ser jag :)

Jag hoppas få se Django och/eller Les M i helgen.

Jenny B sa...

Ja, minsann! Men jag vet inte om jag orkar se alla filmer med många nomineringar i år. Så gott som alla är mer än två och en halv timme långa! Är det en trend, eller kan de bara inte hålla det kort och koncist? Nåväl, det finns några fler jag ser fram emot: Zero Dark Thirty, The Master och några till. Hoppas du också får en intressant filmhelg!

Hermia sa...

Hm.. finns inte samma trend att se i litteraturen? Att texterna blir allt längre (pga att man skriver dem i datorn har jag läst som förklaring ngnstans). Det är en stor konst att hålla det kort. Också.

Jenny B sa...

Jag tror också att det känns mer seriöst att göra en film på mer än två timmar. 1:37 duger inte längre, nu skall det vara 2:44 så att fler detaljer får plats! Men jag håller med dig, det är en konst att veta när man skall klippa, speciellt om man vill hålla publikens intresse uppe.