onsdag 23 januari 2013

Django Unchained

Quentin Tarantino gillar att visa våld på film; blod som sprutar och människor som dör en masse i ultrarapid. Alla tycker inte om att se förbehållningslöst våld på film (till exempel jag), men det går att hitta undantag: om den som dör är ett riktigt kräk som förtjänar det hen får. Tarantino har ridit på den känslan av rättmätig hämnd i många av sina filmer; Kill Bill, Deathproof och Inglourious Basterds. I den sistnämnda lät han en historiskt förföljd grupp slå tillbaka mot en erkänd samling av skurkar: judar mot nazister under andra världskriget. Men trots sina höjdpunkter smakade underhållningsvåldet i Inglorious Basterds ibland illa, så den här gången har han gjort historien ännu mer svartvit. Vad kan vara mer rättfärdigat än att låta en före detta slav hämnas på slavägare och -plågare?


I sin nya positivt historierevisionistiska film målar Tarantino upp en värld som är stiliserad, men trovärdig i sitt eget tonläge. Den starke, tyste cowboyen finns med, mannen med ett mål och med hämnd i sinnet, Django (Jamie Foxx). Här är han mer sammanbiten än någonsin, den frie slaven på jakt efter efterlysta vita män. lägger Det blir många stiliga scener med hans snygga silhuett i motljus, rök och eld, och det är bara att låta sig förföras.

Den ovanlige huvudperson har en annan ovanlig man vid sin sida, eller i vissa fall vice versa. Mannen som befriade Django och tog honom med på sin jakt på brottslingar är tysk, men inte en elak nazist utan en kultiverad man med stark känsla för rättvisa. Dr. King Schultz (Christoph Waltz) kliver gärna in i härligt överdrivna situationer, så starkt förlitar han sig på att ett lagligt dokument är på hans sida mot hundra pekande gevärspipor eller två opålitliga slavhandlare i en skog.


Som sagt, episka scener av den ensamme segraren, och likaså storslagna vidder där de två prisjägarna rider fram på väg mot nästa brottsling på flykt undan rättvisan. Filmen är en hyllning till nittonhundratalets western-filmer, inklusive de italienska spagetti-westerns som återupplivade genren på sextiotalet. Mannen som spelade Django i filmen från 1966 med samma namn är med i en scen, i eftertexterna ser man att med en blinkning till en annan gammal film spelar Russ Tamblyn Son of a Gunfighter, och hans dotter Amber Tamblyn spelar Son of a Gunfighter's Daughter.

Till de magnifika scenerna hör förstås också de enorma, våldsamma och blodiga shootout-scenerna. Django och Schulz är utmärkta prickskyttar, och fäller de efterlysta männen snabbt och effektivt med noga utvalda kulor. I eldstrider med dussintals inavlade motståndare kan det inte leda till annat än fontäner av blod, rödstänkta väggar och (vita) kroppar som slagna bowlingkäglor.

Det är ju här som det går bra att luta sig tillbaka och njuta av det uppskruvade underhållningsvåldet; alla de skjutna gubbarna är taskiga typer som plågat svarta människor till underkastelse i åratal. Mindre lättöverkomligt är det våld och den förnedring mot slavarna som vi får se. De scenerna gör inte bara ont i kroppen att se, utan får en också att bli förbannad över hur människor kan ta sig rätten att behandla andra människor som boskap, eller som liv man kan vara vårdslös med. (För det händer ju än idag.) Det är så ologiskt och motbjudande. Inget att undra på att Schulz från det civiliserade Europa har svårast av alla att acceptera orättvisorna.


Hjältesaga, blodbad, några smart/roliga diskussioner, listiga planer på räddning från en motbjudande skurk (Leonardo DiCaprio) och hans illvillige högra hand (Samuel L Jackson), och så allt det en gång till fyller handlingen till sista minut. Filmen är nästan tre timmar lång, men alla sidohistorier och alla utdragna scener hade sin plats och gjorde historien till en riktigt läcker äventyrsfilm.

7 kommentarer:

Ingrid sa...

"Django Unchained" är en film som jag funderar på att se så småningom men jag är en aning rädd för allt våld även om det är våld riktat mot "de vidriga", förtryckarna. Efter din recension tror jag nog att jag vågar mig på att titta- trots allt (det går ju att hålla för ögonen när blodet sprutar som värst). "Django Unchained" och "Lincoln"- jo de står högt på "vill-se-listan" nu...

Bokomaten.. sa...

Jag tillhör dem som har väldigt svårt för att se våldsfilm, jag klarar sällan av det, men ÄLSKAR många av Tarantinos filmer. Inglorious Bastards hade jag lite svårt för dock, faktiskt. Tyckte inte helt om den heller, men Django såg jag i helgen och den hoppar definitivt direkt upp på listan med de anda där favoriterna fortfarande är Kill BIll.

Jag tror att det just är inslaget att hämnd och att våldet är tillskruvat och ser rätt oäkta ut som gör att jag köper det. Filmer där våldet verkligen är realistiskt eller där underhållningsvärdet är maskerat med någon sorts realism, de har jag svårare för.

Jag var lite rädd att 2 timmar och 45 minuter skulle vara alldeles för länge, men jag tröttnade faktiskt aldrig. För mig är det högt betyg på en actionrulle.

Jenny B sa...

Bokomaten, jag håller med, fontänerna av blod och stänket åt alla håll är så överdrivet att man inte kan ta det på allvar. Men så är det ju de hemska scenerna med hänsynslöst våld mot slavarna, de scenerna som gör att man tänker på att det faktiskt var på allvar för 150 år sedan. Det är skönt att inte de exploateras som underhållningsvåld i filmen och ibland bara sker utanför bild, men Ingrid, just då vill du nog hålla för ögonen extra hårt. Fast jag vill ändå rekommendera filmen!

Bokomaten.. sa...

I ärlighetens namn blundade jag under scenerna med våldet mot slavarna.. Så mesig är jag. Så det registrerade jag knappt. Samtidigt tycker jag också att kontrasten blir än tydligare i en sådan här film. Det känns liksom ÄN mer brutalt och realistiskt när det ställs mot det orealistiska.

Jenny B sa...

Ja, jag tycker att det var bra gjort av Tarantino att kunna göra skillnad på det vilda underhållningsvåldet, som man inte tar på allvar, och det grymma våldet mot slavarna, som verkligen kändes smärtsamt. Det var bra att inte deras plågor förminskades utan fick vara realistiskt.

Hermia sa...

Nu har jag också sett den - och gillat jättemycket! Tarantino är så skicklig på att berätta och gestalta, trots det obehagliga var filmen behaglig för att den var så allt igenom välgjord.

Jenny B sa...

Bra att du gillade den! Jag tänker fortfarande på den; favoritscener och skämt och coola fighter...