torsdag 31 januari 2013

Gyllene Draken på Fria Teatern

Blixtsnabbt växlar personerna på scenen mellan sina olika roller. Med enkla medel ser man direkt vem som för talan, och vilken del av handlingen som berättas. Det är ingen stor överraskning att de parallella historierna ligger närmare varandra än vad det först verkar som. Men jag är inte så förtjust i vägen att nå dit, och även andra egenheter i berättandet irriterar mig. Upprepandet av meningar och det rikliga inskjutandet av orden "kort paus" istället för en verklig paus är onödigt, men jag kan bortse från det.


Vad som är värre är att så många av rollfigurerna är klichéer, inte människor. Det är som tydligast i första akten, och det är främst kvinnorna som utsätts för det. Servitriserna på kinakrogen Gyllene Draken presenteras snabbt med ålder och ursprung, de gästande flygvärdinnorna med ålder och hårfärg varje gång de dyker upp, och tihi, så gulligt de fnittrar mot varandra! Men allra värst är det för männen. Alla tycks bara vara ett steg från att bli torskar och våldtäktsmän utan samvete.

Jag kan acceptera osannolika sammanträffanden för en berättelses skull, och det är ganska fascinerande hur pusselbitarna faller på plats i andra akt. Några av rollfigurerna fördjupas också under andra akten, fast då till hjälplösa offer (den stackars kocken, liksom alla kvinnorna med sina dåliga pojkvänner). Men det är inte tillräckligt bra för att väga upp den styltiga första akten.

Alla skådespelarna på scenen är mycket bra, och regin väver skickligt samman deras livsöden. Det är själva pjäsen som är för simpel: de lysande ögonblicken är för få och för övertydliga.

Länk till Fria Teaterns sida om Gyllene Draken

Foto: Mikael Silkeberg

2 kommentarer:

Hermia sa...

Den här pjäsen satte Folkteatern i Gävle upp i våras, tyvärr hann jag inte se den då. Minns att den fick bra recensioner. Visst är det samma som skrivit Peggy Pickit..?

Jenny B sa...

Det har du rätt i, Roland Schimmelpfennig har skrivit båda pjäserna! Tack för info, det hade jag inte tänkt på. Gyllene Draken var ju inte dålig, men litet för svartvit för min smak. Peggy Pickit hade några liknande passager, men övertygade för att den kunde blåsa upp några överdrifter så fantastiskt.

När jag tänker efter har båda pjäserna liknande upplägg: första akten portionerar ut ofullständiga pusselbitar, växlar ofta perspektiv och i andra akten knyts lösa trådar ihop.