Marjorie (Birgitta Rudklint) är ensam hemma. In kliver en man (Jesper Berglund) som ropar på Joe och ber att få låna telefonen. Marjorie svarar nekande och ber honom att gå, men mannen är påstridig. Replikerna växlar mellan artighet, flirt och en envishet som innehåller ett hot. Till slut slår situationen över, mannen vräker omkull Marjorie på golvet och börjar förgripa sig på henne. I en grym och utdragen scen misshandlar han henne och pressar en kudde mot hennes ansikte för att få henne stilla. Ännu mer motbjudande är hur han smeker henne och tvinga henne till ord av kärlek och kåthet, i hans perverterade form av kärlek.
Jag spänner knytnävarna av ilska över vad jag ser, men som introduktionen utlovar: Marjorie övermannar mannen, binder honom noggrant och placerar honom i den tomma eldstasen. Så skönt att se det kräket oskadliggjort! Men vad skall hon göra med honom nu? Som han själv säger, Marjorie bär inga spår av våldtäkt eller misshandel, polisen kommer kanske att ta in honom till stationen men släppa honom direkt... och då kommer han att söka upp henne och göra slut på henne.
En efter en kommer Marjories rumskamrater tillbaka från jobbet. Terry (Anilla Larsson) har inte sett överfallet, allt hon ser är en bunden och misshandlad man i öppna spisen och en märkvärdigt hård Marjorie. Nu börjar jag oroa mig igen. Skall han lyckas övertala Terry att släppa honom? Med lismande och lirkande börjar mannen be Terry om tjänster, litet att dricka, lossa repen litet? Terry är inte särskilt smart, och skulle kunna vara lätt att påverka. Strax efter kommer Patricia (Camilla Rensgård) hem från sitt jobb som socialarbetare. Hon försöker få överblick över situationen och se vad de skall göra.
Vi som har sett från början vad som hände tänker nog att kvinnorna måste märka hur mannen hela tiden rör sig mellan att lismande be om nåd, självsäkert berättande hur kvinnorna kommer att knäckas när de hamnar i fängelse, och fult svärande när han tycker att han förnedras. Men Marjorie är också underlig: spänd av situationen, kanske kantig av naturen, och kyligt målmedveten och hämndlysten. Medan diskussionerna går i den absurda situationen är det svårt att veta hur det hela skall sluta. Hur skulle det ändå kunna sluta någorlunda väl?
William Mastrosimones pjäs Extremities har spelats på flera håll sedan premiären 1980. Fast man skrattar till då och då är den riktigt obehaglig från början till slut. Det är lätt att sitta och tänka ut vad rollfigurerna borde ha gjort istället, och svårt att hålla sig stilla under orättvisorna. Men utan att pjäsen ursäktar våldsmannen, kan den ändå skapa en tanke om vad det betyder att ha en människa utlämnad till ens nåd, hur äcklig och ond han än är. Om man har starka nerver är pjäsen riktigt sevärd.
Länk till Nybergteaters hemsida
Jag spänner knytnävarna av ilska över vad jag ser, men som introduktionen utlovar: Marjorie övermannar mannen, binder honom noggrant och placerar honom i den tomma eldstasen. Så skönt att se det kräket oskadliggjort! Men vad skall hon göra med honom nu? Som han själv säger, Marjorie bär inga spår av våldtäkt eller misshandel, polisen kommer kanske att ta in honom till stationen men släppa honom direkt... och då kommer han att söka upp henne och göra slut på henne.
En efter en kommer Marjories rumskamrater tillbaka från jobbet. Terry (Anilla Larsson) har inte sett överfallet, allt hon ser är en bunden och misshandlad man i öppna spisen och en märkvärdigt hård Marjorie. Nu börjar jag oroa mig igen. Skall han lyckas övertala Terry att släppa honom? Med lismande och lirkande börjar mannen be Terry om tjänster, litet att dricka, lossa repen litet? Terry är inte särskilt smart, och skulle kunna vara lätt att påverka. Strax efter kommer Patricia (Camilla Rensgård) hem från sitt jobb som socialarbetare. Hon försöker få överblick över situationen och se vad de skall göra.
Vi som har sett från början vad som hände tänker nog att kvinnorna måste märka hur mannen hela tiden rör sig mellan att lismande be om nåd, självsäkert berättande hur kvinnorna kommer att knäckas när de hamnar i fängelse, och fult svärande när han tycker att han förnedras. Men Marjorie är också underlig: spänd av situationen, kanske kantig av naturen, och kyligt målmedveten och hämndlysten. Medan diskussionerna går i den absurda situationen är det svårt att veta hur det hela skall sluta. Hur skulle det ändå kunna sluta någorlunda väl?
William Mastrosimones pjäs Extremities har spelats på flera håll sedan premiären 1980. Fast man skrattar till då och då är den riktigt obehaglig från början till slut. Det är lätt att sitta och tänka ut vad rollfigurerna borde ha gjort istället, och svårt att hålla sig stilla under orättvisorna. Men utan att pjäsen ursäktar våldsmannen, kan den ändå skapa en tanke om vad det betyder att ha en människa utlämnad till ens nåd, hur äcklig och ond han än är. Om man har starka nerver är pjäsen riktigt sevärd.
Länk till Nybergteaters hemsida
2 kommentarer:
Den låter verkligen stark. Jag gillar bilden av att du reagerar så fysiskt, det känns som att jag också skulle göra det.
jag trodde det var du som blurbat Ninni Schulmans Flickan med snö i håret, men det verkar inte så?
Nej, den boken känner jag inte igen.
Jag kan ha väldigt svårt att sitta och se situationer där jag så intensivt vill gå in och stoppa vad som händer, och därför har jag inte försökt mig på filmerna Funny Games eller Play. Men på plats framför en teaterscen kan man inte smita eller snabbspola...
Skicka en kommentar