Fotona av den unge Carl Fredrik Hill visar en yngling med bestämd min och lätt misstrogen blick. Hans far trodde inte på hans konstnärsplaner. I ett brev till fadern under studietiden skrev Hill "Jag vill endast nämna att Sverige i mig ska få en målare, vartill de ej sett maken", så visst låter han säker på sin begåvning. Men det är sorgligt att veta att Carl Fredrik Hill gled in i en schizofreni som isolerade honom från världen, och att hans verk inte uppskattades förrän efter hans död, när man ser hans fantastiska målningar på den stora utställningen på Waldemarsudde.
Ungdomsverken visar en habil landskapsmålare, och en tavla med höga, smala trädstammar känns som en föraning av vad som skall komma. Under en period försökte han sig på impressionisternas ljusa färgnyanser och synliga penseldrag, men resultatet var inte så intressant. Det som visar Hills storhet är de verk man förknippar med honom: naturmotiven med låg horisont, mörka objekt mot en glödande bakgrund, kompositionen som inte är helt harmonisk utan verkar pressas samman och ut ur bilden.
Det blommande äppelträdet som återkommer i många tavlor är vackert med de ljusa, skira blomstren mot den mörka stammen. Men det finns ingen inramande luft mellan trädet och tavlans kant, det är så stort att det dominerar bilden. Om det finns andra träd på bilden väger de inte upp för körsbärsträdets tyngd, utan böjer sig snarare bort. Många gånger målar han höga, smala trädstammar, ibland i klunga, ibland ett ensamt träd som sträcker sig ovanför all annan växtlighet med sin friska krona.
Det verkar inte som att Hill har struntat i komposition och bara målat precis vad han såg. Tvärtom verkar han haft en egen uppfattning om proportioner och sökt de motiv som motsvarade den. I ett brev om tavlan han målat av sin syster Anna talar han om hur hon går längs en bäck mot en glödande solnedgång. Men bäckens vatten ser ut som ett skärsår, och från tavlans kant lutar en mörk trädmassa hotande in mot den lilla figuren. Det är litet kusligt men vackert och fascinerande.
När Hill insjuknade i sin schizofreni spärrades han in på sinnessjukhus och hospital. Men han fick komma ut och vårdas i sitt barndomshem, och fick två rum att leva och verka i under 28 år fram till sin död. Jag hoppas att han inte saknade naturen och friheten i Frankrike alltför mycket. I kritteckningar ser vi hur hans skaparträngtan använder sig av det näraliggande som motiv: stilleben av lök, korv, kyckling. Sedan teckningar av fantasibilder och äventyr han har läst om: exotiska landskap, och lejon och älgar som vränger huvudet mot himlen i ett vrål. Men ingen av dem rör sig ur fläcken. De kraftfulla djuren står tungt kvar på sin plats och ropar ut sin längtan.
Människor dyker upp i teckningarna, vridna inåt/nedåt av att de tvingas hålla sig inom papperets kanter, eller omfamnande varandra i stora grupper. Ur vissa synvinklar ser omfamningarna kaotiska och hotande ut, men mest liknar de ett tafatt försök till omtanke. En stillsam harmoni finns det till slut i tavlorna av människor sittande i grupper, vända mot betraktaren. De är bemålade med mycket guld och silver, som för mana fram så mycket skönhet som möjligt och bädda in dem i det. Jag önskar att Carl Fredrik Hill hade fått en adekvat medicinsk behandling, mest för hans sinnesfrids skull, men också för att man kan se hur mycket skön konst han hade kunnat skapa under ett fullödigt liv.
Länk till Waldemarsuddes sida om C F Hill-utställningen
2 kommentarer:
Jag har alldeles missat den här utställningen! Tur du skriver om den här.. Har inte sett mycket av Hill, men är fascinerad av hans livsöde och verk.
Det har inte stått mycket om den här utställningen - inte tillräckligt mycket! Häromveckan var jag orolig att jag missat den själv. Den är inte kvar särskilt länge, så jag hoppas att du och många andra hinner se den! Jag älskade den så mycket att jag skulle vilja gå tillbaka.
Skicka en kommentar