Muntra fruarna i Windsor på Dramaten

Få saker är roligare än rättfärdig ilska och en väl uttänkt hämnd. På någon som förtjänar det, förstås! Det gör Sir John Falstaff (Börje Ahlstedt). Den gamle rumlaren har slut på pengar, men i Windsor finns det rika damer, förvisso gifta, men med lättlurade makar - tänker Falstaff. Och likaså tänker han förföra damerna med sin charm och inbjudande rondör, ja, han har dem redan som i en litean ask, tänker han! Till både fru Page (Stina Ekblad) och fru Ford (Thérèse Brunnander) sänder han brev där han erbjuder dem ett stycke av hans adliga person.

Sådan tur att damerna är väninnor, och genast berättar för varandra om de skamlösa förslagen! Och som Desperate Housewives utan mycket annat att ta sig för om dagarna, iscensätter de en listig plan för att handgripligen ta hämnd på Falstaff för hans fräckhet. Gång på gång bjuds han hem till fru Ford, skickas ut med skräcken i halsen när maken kommer hemstormande, och låter sig ändå lockas tillbaka nästa dag.

Herr Fords (Pontus Gustafsson) ilskna svartsjuka är inte spelad! När såväl han som herr Page (Björn Granath) får höra om Falstaffs närmanden mot deras respektiva fruar, reagerar de olika: herr Page litar på sin frus trohet, men icke herr Ford. För att pröva henne ännu mer, klär George Page ut sig till ännu en beundrare som ger Falstaff pengar och hetsar honom ytterligare till att förföra fru Ford och dra hennes man (sig själv) vid näsan. Åh, vilka härliga undertryckta raseriutbrott Pontus Gustafsson får till! De är det bästa i hela pjäsen, och fantastiskt roliga.

Parallellt med Falstaffs kjoltygsjagande pågår affärer med unga fröken Page (Sofia Pekkari) och hennes tre friare (Jon Karlsson, Jonas Bergström och Christoffer Svensson), så det blir litet äkta kärlek ändå. Men bihistorierna bleknar och rör faktiskt snarare till berättelsen utan att tillföra så mycket - jo, den äkta kärleken, förstås, och litet mer lurendrejeri. Det är ju bra.

I övrigt är skådespeleriet ibland farligt nära buskis. Dessutom är det svårt att bara skratta åt alla spratt som man utsätter Falstaff för, när han faktiskt är rätt så sympatisk och tidvis ömklig. Det beror dels på att hans dåliga karaktär inte visas upp tillräckligt mycket i pjäsen, och dels på att Börje Ahlstedt spelar honom alltför sympatiskt. Om man inte påminner sig om hans oanständiga planer, så kan man tycka om att han är en obotlig optimist och romantiker som kastar sig tillbaka i fru Fords armar fastän han blivit lurad gång efter annan. I Verdis opera Falstaff blir det mycket tydligare vilken självisk skurk han är, sidohandlingar är nedtonade och det blir lättare att bara skratta åt bedragarens välförtjänta straff. Här får vi istället en småputtrig Falstaff och skojfriska fruar. Tur att alla blir vänner på slutet, i alla fall!

Länk till Dramatens sida om Muntra fruarna i Windsor