Drottningens Juvelsmycke på Dramaten

Aha, metateater! Författaren (Johan Rabaeus) går in och ut ur pjäsen och flyttar runt sina figuranter när han vill. Han drar också igenom vad som händer mellan en del av scenerna, på ett sätt som liknar snabbspolning genom de mindre intressanta partierna i en i film. (Trots det är pjäsen nästan fyra timmar lång.) Efter ett tag blir det mindre av berättarröst/snabbspolning, men tyvärr återstår en känsla av lösryckta scener som följer på varandra.

Jag tycker inte om Elin Klingas teatrala spel, som skär sig mot de övriga skådespelarna i varje pjäs hon är med i. Även som Tintomara stöter hon ur sig sina repliker helt tondövt och med tillgjorda grimaser, och det är plågsamt att behöva höra. Tack och lov är den övriga ensemblen begåvad. Som vanligt är Johan Holmberg en klippa. Bland annat som Anckarström i dödsångest har han flera mycket dramatiska repliker, som han ändå framför med känsla och trovärdighet.

Andra starka roller är de dubbla paren som cirklar kring Tintomara; systrarna Adolfine (Anja Lundqvist) och Amanda (Thérèse Brunnander) och deras fästmän Clas Henrik (Pontus Gustafsson) och Ferdinand (Peter Engman). Akrobatiska Methinee Wongtrakoon är också ett nöje att se.

Handlingen i pjäsen, den oskyldiga och svårfångade Tintomara som drar till sig allas åtrå, är något jag alltid haft svårt att bli engagerad av. (Kanske skulle det hjälpt med en bättre huvudroll i den här uppsättningen.) Som kvinna har jag svårt att se vad som är lockande med en pojkflicka, och framför allt har jag svårt att förstå vad som är androgynt och annorlunda med hennes livsval. Det beror förstås på att historien hunnit ikapp och låtit kvinnorollen bli friare. Även om man kan påstå att Tintomara ofta beter sig på ett typiskt manligt sätt, tycker jag snarare att hon beter sig på ett typiskt mänskligt sätt, och att hon har valt vad hon tycker är bäst av "manliga" och "kvinnliga" egenskaper. Jag önskar att alla människor skall våga välja lika fritt och slippa småaktiga kommentarer från andra som inte gör det.

Länk till Dramatens sida om Drottningens Juvelsmycke

Beatles av Lars Saabye Christensen

Det finns många skildringar av pojkar som växer upp på 60-talet. Inte alla är läsvärda, men den här är det. Boken Beatles (skriven 1984) är redan en modern klassiker, och det är värd. Så levande och engagerande som Lars Saabye Christensen skriver om Kim Karlsens tonårstid, känns det som att man är med hela tiden.

Boken börjar när Kim och hans vänner är fjorton. Varje nysläppt Beatles-skiva är en stor händelserna, och killarna lyssnar på de nya låtarna tillsammans. De skulle gärna starta ett band de också. Till varje jul, födelsedag och till konfirmationen önskar de sig trumset, gitarr, bas och mikrofon, men på 60-talet var inte kidsen lika bortskämda med dyra presenter som de är nuförtiden. Åren går och bandet, The Snafus, förblir en dröm, om än stark och inspirerande.

Det är nästan osannolikt så många äventyr de fyra vännerna får vara med om under sina uppväxtår. Nej, det är inte osannolikt, för de är nyfikna och ofta ute efter att ta sig till platser där något händer. Man kan känna igen mycket: skolan är jobbig och tråkig, fotbollsklubben intressant ett tag, flickor ett evigt mysterium, musiken en ständig vän. Oskulden i pojkarnas äventyr ger mer och mer vika för allvar, och vid några tillfällen går det riktigt snett. Tidsandan bjuder på politiska rörelser, planer på revolution och rikligt med droger.

Att boken nästan är 25 år gammal är inget som märks. Språket är lätt och ledigt, och stilen är tidlös. Även när huvudpersonerna har det svårt, är det njutbart att läsa boken. Jag läste den på norska, med färska minnen av att ha vandrat på samma Oslogator som pojkarna, och det gjorde nöjet ännu större.

Hamlet på Dramaten

Pjäsernas pjäs, Shakespeares Hamlet, har satts upp och spelats så många gånger, och det är inte konstigt om varje regissör vill sätta sin egen prägel på den. Staffan Valdemar Holms uppsättning på Dramaten börjar bra. Att alla är klädda i diffust 60-talsdoftande kläder ger en aura av vuxenvärld, med obegripliga koder som Hamlet får svårt att sätta sig emot när vålnaden kallar honom. Kungaparets ständiga försök till kopulerande måste också väcka avsmak i honom.

Det börjar bra, med en väl fungerande första akt. Jonas Malmsjös små manér; malande käkar, intensiva blinkningar med mera, passar bra in i Hamlets tilltagande galenskap. Men allra största behållningen är Börje Ahlstedt. Redan innan hans större monologer som Rosencrantz och skådespelare i pjäsen Hamlet sätter upp, har han bringat hjärta och ande till de roller han haft att spela på scenen.

Efter paus är det som att pjäsen faller isär. Alltför mycket galenskap sprider sig på scenen, och Hamlet själv börjar kännas tröttsam. Jag skulle vilja haft mer av stabilitet och diskussion, och mycket mer av den gudabenådade Stina Ekblad, som här knappt fick synas alls. Men det är inte jag som bestämmer, och pjäsen rullar mot sitt blodiga slut. God natt, dyre prins! På det stora hela, en ganska bra uppsättning.

Länk till Dramatens sida om Hamlet

On Chesil Beach av Ian McEwan

Man kan känna sig trött på överflödet av sex i media: nakenscener i filmer, gör-så-här-guider i TV-program, svenska folkets önskesex i kvällstidningar. Men fördelen är att sexualakten inte längre behöver vara ett mysterium, och att alla hinder och klumpigheter har gåtts igenom av såväl generade anonyma frågeställare som självsäkra sex-experter.

1962 var det inte lika självklart att veta vad som väntade första gången. Florence och Edward är unga och nygifta, och bröllopsnatten väntar. Båda är oskulder, och emotser bröllopsnatten med olika känslor. Edward är ivrig och förväntansfull. Florence har läst de vaga antydningarna i instruktionsböcker för unga kvinnor, och bara blivit mer orolig. Hela akten och all fysisk närhet som hör till verkar konstig och förnedrande, och under förlovningstiden har hon hållit Edward på avstånd.

Ian McEwan beskriver sina två huvudpersoner med stor sympati. McEwan tar då och då till berättartrick i sina böcker, som får mig som läsare att känna mig manipulerad. De får inte ta överhanden här, även om Florence' känslor ibland beskrivs litet väl ofta och övertydligt, istället för att bara anas ur situtaionen.

Under den sista halvan av boken har jag bråttom att vända blad och läsa vidare för att få veta hur det går. Jag hoppas så intensivt på att det unga paret skall nå fram till varandra och förstå varandras känslor. On Chesil Beach är en kort bok, och den tjänar på att läsas i ett svep, annars kan det kännas som att man är fast på pensionatet på Florence och Edwards bröllopsnatt i flera veckor. Men det är en fin bok, och jag är glad att McEwan tagit sig an ett viktigt ämne med ärlighet och finkänslighet.

Grand Manila av Kjartan Fløgstad

Kjartan Fløgstad har skrivit en berättelse som förgrenar sig i två armar från norska Vestlandet till USA och Indien. Människorna på stålverket i Stavanger vet knappt om att företaget de arbetar för, Union Carbide, orsakat många människors död såväl i USA som i den stora katastrofen i Bhopal i Indien. Det uppdagas för läsaren allteftersom historien följer några av norrmännens spår ut i världen och tillbaka igen.

Det verkar som att Fløgstad velat skriva en rundmålning om hur människovärdet alltid kan förhandlas ned när det gäller att öka profiten. Onda kapitalister mot den lilla människan. Men de vinsthungriga företagsledarna förblir anonyma och deras drivkrafter obegripliga (eller är de bara ute efter att jävlas med människors liv? som myndighetsklichéer i dåliga actionfilmer?).

Inte heller huvudpersonerna på verkstadsgolvet får kött och blod. Historien berättas ofta i förfluten form, som en sammanfattning av faktiska händelser. Den sortens framställningar intresserar mig inte, och här är den så livlöst genomförd att jag tycker synd om personerna som reducerats till statister i sina egna liv. Ofta hänvisas också till personer som existerat och händelser det finns belägg för, men det är oklart var gränsen går mellan faktiska händelser och påhitt, och det tycker jag i det här fallet också illa om. Skall jag behöva slå upp vad som är sant och vad som är uppdiktat?

Jag är ovan att läsa nynorsk, men det ger sig snart. Däremot tycker jag inte att boken vinner på den inflätade fragmenten av historiska texter, sångtexter och de återkommande e-post-brevhuvudena. Berättelsen är alltför politiskt förprogrammerad, och varken särskilt engagerande eller väl genomförd. Jag tillhör inte dem som hänfördes av den här boken.

In i öknen av Anna-Karin Palm

Anna-Karin Palm har samlat ett antal noveller där olika människor på resa är med om omvälvande upplevelser. Närheten till en öken är den gemensamma nämnaren för de flesta av novellerna. Jag har läst om den dragningskraft som öknen har på många, men har ännu inte upplevt den själv. Jag tror också att det kan vara så att Anna-Karin Palm och jag har olika sätt att ta till oss naturupplevelser. Den främmande naturen spelar en stor roll i de första novellerna, men när den beskrivs i termer som smaragdgrön mossa så får jag tyvärr ingen känsla för miljön.

Tur nog är det människors inre och yttre spänningar som spelar huvudrollen i den sista två tredjedelen av boken. Den längre novellen Döden i Damaskus i mitten av boken är riktigt bra. Flera olika röster i ett sällskap får beskriva sig själva och vad de uppfattar av varandra, när omständigheterna drivit dem utanför sina vanliga roller. Den avslutande novellen, Den mörka punkten, är också mycket fin. Det är lätt att känna igen känslan av att vilja ha åstadkommit något med sin semester, hur skön och njutbar den än har varit, och att ha samma känsla om sitt eget liv - att känna att man har så mycket bra i sitt liv, men inte förmågan att ta vara på det. Det är skönt att veta att man inte är ensam om de tankarna.

Stockholm Jazz 2008, sista dagen

Ännu en bra dag, extra lång för att det var lördag, med god musik på jazzfestivalens utomhusscener! Det började bra med de unga, unga killarna i The Disciples of Groove som spelade egna kompositioner. Så intog Fredrik Ljungkvist den stora scenen med sin nyaste konstellation Yun Kan 10. Det är ett antal bra musiker som spelar mycket egensinnig jazz. Jag tror säkert att de har en plan, men den går mig faktiskt förbi. Jag försökte intensivt, men fann ingen väg in i deras sound. Samma sak med Trondheim Jazz Orchestra som spelade på samma scen timmen efter.

Så härligt då att Esperanza Spalding gnistrade som guld på den lilla scenen däremellan! Den unga sångerskan/basisten och hennes medmusiker dansade sig igenom en repertoar med uppdaterade standards, med känslan för melodin och rytmen lysande från hjärtat och ut genom varje por. En fantastisk konsert!

Jag missade Wildbirds & Peacedrums på Acceleratorfestivalen häromveckan för att de spelade så sent. Kanske passade det ändå bättre att höra dem här på jazzfestivalen istället, där deras musik var ett spännande avbrott mot det som spelades före och efter. De intensiva trummorna och den suggestiva sången lät som sagor från en annan värld.

Ulf Wakenius' distinkta gitarrspel fungerade väldigt bra med de andra i Scott Hamilton Scandinavian Five. Det var en glädje att höra erfarna, kompetenta musiker i gott samarbete.

När Van Morrison började spela var hela festivalområdet fullt av fans. Trots god stämning på scenen - ja, Van the Man skrattade till och med och småskojade med bandet - lät de första låtarna struttiga och oinspirerade. Men med Saint James Infirmary Blues kom den stora vändningen. Van Morrisons sång blev friare, musiken blev mer samspelt och svängde bra, och det liksom Van Morrisons goda humör höll i sig hela resten av konserten.

En del gick hem efter Van Morrison, andra kom till, så jag tror att lika många var kvar för att höra Joan Armatrading spela sist av alla på jazzfestivalens sista dag. Med god publikkontakt och sitt trygga sound, rullade hon på stadigt som tåget. Det var en fin konsert och en fin festival att minnas länge.

Stockholm Jazz 2008, tredje dagen

Tredje dagen var det dags för läcker jazz, äkta rock och något mittemellan. Tommy Körberg och ett bra band inkluderande Max Schulz spelade gamla rockklassiker. Musiken lät bra, men Körbergs mellansnack var i mossigaste laget. Mindre prat och mer låtar hade varit bättre.

Äntligen fick så finjazzen komma upp på Stora Scenen! San Francisco Jazz Collective är en grupp begåvade musiker, Joe Lovano med flera, som samlas varje år för att spela egna låtar och musik av en artist de valt ut på förhand. I år hade de valt att koncentrera sig på Wayne Shorter, så förutom nyskrivna stycken spelade SF Jazz Collective egna arrangemang av Shorters musik. Det var skönt att höra gedigna jazzmusiker spela komplexa låtar i intrikata arrangemang.

På Nya scenen var trion MusicMusicMusic en positiv överraskning. Med humor och driv spelade gruppen både egna stycken och klassiker som låten som gav dem gruppnamnet. Härligt! Jag hade inte bråttom att gå tillbaka till Stora scenen, där Nils Petter Molvaer Group spelade. För att skryta om vilken globetrotter jag är, vill jag säga att jag hörde dem spela i Oslo precis en vecka tidigare. Den nästan oigenkännliga trumpeten och de eteriska klangerna är vackra, men det blir ganska snart långtråkigt. Man skulle kunna kalla det för world music, om det inte vore för att jag tror att några aliens i ett rymdskepp en ljusvecka härifrån har skruvat in Nils Petter Molvaer Group och säger "Wow! Det här låter ju precis som hemmavid!" Snarare space music alltså.

Allt som allt var det en jättebra dag, men alla andra konserter bleknade ändå i jämförelse när Patti Smith klev in på scenen. Vilken rockhjälte! Jag är inte på långa vägar tillräckligt bekant med hennes verkskatalog (än), men nu är jag så otroligt imponerad. Bandet levererar rökare efter rökare, tungt och säkert men aldrig på rutin. Publikkontakten och närvaron är fantastisk. Patti Smiths röst kan vara rå, känslig och stark på samma gång, hon menar varje ord hon sjunger och gör dem till sina egna. En sådan guldkonsert!

Som en avslutning spelade Kullrusk, Jonas Kullhammar och Per "Ruskträsk" Johansson, på nya scenen. I år drar de åt det psykedeliska hållet, och saxofonerna får låta som elgitarrer ibland. För att göra saken ännu bättre släppte gruppen en LP-skiva! Den kommer inte att släppas på CD, bara på vinyl och i begränsad upplaga. Så coolt! Ja, det här var en jättebra dag på jazzfestivalen.

Stockholm Jazz 2008, popdagen

Indiekidsen hade tur: spöregnet upphörde innan Christian Kjellvander klev på stora scenen. Hans fina skogscountry lät helt rätt medan solen hann torka upp bänkarna och min regnkappa litet.

Seppo Kantonen & Tokka var väl samspelta och lät bra på den mindre Nya scenen. När sedan Marit Bergman gjorde entré på den stora scenen hade hon med sig en flygel och en stråkkvartett, Stockholm Strings. Nu tror jag att ljudbilden kan ha bidragit till att musiken till en början inte lät så spännande som den kunnat göra; stråkarrangemangen tillförde inte så mycket extra och hördes inte ens särskilt tydligt alla gånger. Men vissa av Bergmans finaste låtar var lysande undantag; Can I Keep Him?, I will always be your soldier, Out on the Piers och This is the year lät fantastiska i sin nya dräkt. Härlig konsert, och precis när sista tonen klingade ut började regnet hälla ned igen.

Jag kröp in i min regnkappa igen och gick över till Nya scenen, där Till Brönner och hans tysk-svenska band spelade smooth jazz så att jag inte surnade till helt. Och mot slutet kom faktiskt solen fram igen, tillsammans med en regnbåge. Det passade ju bra när The Soundtrack of our Lives gjorde sitt bästa för att återuppväcka 60-talet med långt hår, coola scenkläder och tung, psykedelisk rock. Där avslutade jag min kväll. Jag är ledsen att jag inte hann höra JazzKamikaze, men jag behövde gå hem och torka litet till.

Stockholm Jazz 2008, första dagen

Äntligen jazzfestival, en av årets höjdpunkter för Jenny B! Jag brukar köpa biljett till alla dagarna och sitta där från tidigt till sent. I år började det dock oturligt: förutom de långa, ineffektiva köerna möttes man i entrén av upplysningen att The Yellowjackets featuring Mike Stern missat sitt plan och inte skulle kunna uppträda. Mina vänner och jag såg för oss några killar i gula jackor som sprang efter ett plan, med notställen i högsta hugg.

Först ut på Skeppsholmens stora scen blev därför Rigmor Gustafsson Quartet. Hon är en riktigt fin sångerska, och musiken de spelade var bra. Men jag skulle önska att Rigmor Gustafsson lät mer som en glad sånglärka igen! Det är de höga, klara tonerna och melodierna som hon gör så unikt vackra, och som jag längtar efter.

En ensam Davell Crawford vid pianot spelade och sjöng därefter med mycket känsla, och fyllde hela utrymmet vid Skeppsholmens Nya Scen med sin stora, sköna röst. Tillbaka på Stora Scenen lät Bobo Stenson briljant.

Abraham Burton - Eric McPherson Quartet var en riktig stjärnsmäll. Med ett stadigt, tungt komp i grunden byggde de verkligen sina låtar, med starka saxsolon som var långa och intensiva utan att bli tråkiga.

Tower of Power på scen var en fest, som vanligt! Sköna låtar, spelglädje, publikkontakt, smattrande komp, hammondorgel, glad sångare, tuffa blåsare - what's not to love?! Synd bara att ljudet var dåligt inställt i början. Jag hoppas i alla fall att de go'a gubbarna fortsätter att spela i minst 40 år till!

När begåvade Ludwig Berghe Trio och Nina Ramsby först började spela, lät det som att de drog åt olika håll (jazz resp. folkvisa). Men snart hade de sytt ihop sig till en riktigt fin upplevelse. Just så tycker jag om att höra modern jazz, med egensinnig sång som ändå är en del av ensemblen.

Jag måste erkänna att jag inte stannade länge för att lyssna på Mary J Blige. Smärtan och intensiteten i hennes röst, som så många älskar, de går mig helt förbi. Jag hoppas att alla som stannade var nöjda med konserten.

Till en början var jag skeptisk till att det nu finns två (ibland tre) scener på Skeppsholmsområdet. Jag var rädd att det skulle bli många, långa överlappningar och svårt att ta sig mellan scenerna på det redan trånga utrymmet mot ingången. Hittills tycker jag att det har gått bra. Men vad som verkligen irriterar är förstås fredag-lördag, när en del intressanta artister spelar i Hågelbyparken. Hallå, liksom. Jag vill inte behöva välja bort att höra en massa band, okända eller efterlängtade, för att ta mig en bra bit utanför city och tillbaka igen. Snälla Stockholm Jazz, om ni skall fortsätta att skicka ut artister till Hågelbyparken, kan ni väl se till att de får spela på Skeppsholmen *också*?

Storm över Frankrike av Irène Némirovsky

Jag måste erkänna att jag inte är så intresserad av krigsberättelser om soldater, strider och modiga män. Därför var jag först tveksam till att börja boken Storm över Frankrike, trots lovorden om Némirovskys språk och intelligens. Men just intelligensen och utförandet hos Némirovsky hade nog gjort vilken berättelse som helst till en njutning. Efter tio sidor var jag fast.

Nu är det inte historien om slagen och truppförflyttningarna vi får oss till livs. Istället är det historien om civilpersonerna och hur de beter sig när kriget närmar sig dem och påverkar deras vardagsliv. Nu är det dessutom människor ur de övre samhällsklasserna det handlar om, och det gör kontrasten mellan krigshotet och de mer triviala bekymmer det orsakar mycket starkare. När det är dags att evakuera Paris, packar Charles Langelet sitt vackraste porslin! Människor intresserar honom inte, bara skönheten i skapade ting.

Némirovsky är skoningslös när hon släpper fram sina huvudpersoners inre tankar. De svåra omständigheterna under flykten från Paris tar fram det sämsta hos många av dem. Madame Péricand berömmer sig av att vara en god människa som delar med sig av de kex och russinbullar de fått med sig - obs, bara till dem som hon ser som sina jämlikar, förstås! Men när hon märker att det inte längre finns något i matväg att köpa i affärerna, blir det ett brått slut på givmildheten.

Utan att ha gett oss personernas bakgrundshistorier, lyckas Némirovsky teckna hur kriget omkullkastar alla planer på ett lugnt liv, vare sig det är under goda eller normala omständigheter. Det blir tydligt hur onödigt och meningslöst det är att ett krig får lov att rycka upp vardagen för människor. Men allt är skrivet utan självömkan, däremot med en klar cynism över människosläktets futtighet, och ändå inte utan sympati och kärlek.

Inkluderat i boken är Irène Némirovskys egna anteckningar om planerna för boksviten (som skulle blivit mycket längre) och bakgrundshistorien om hur den skrevs. Det gör det hela så mycket mer sorgligt att veta att det här mästerverket inte hann avslutas, även det på grund av det sjuka kriget och motbjudande raslagar. Det ger en iskall påminnelse om att Némirovsky faktiskt såg och tolkade händelserna i samma ögonblick som de skedde, ända in på hennes
bara skinn.

Andra böcker av Irène Némirovsky:
Ensamhetens vin

Färden genom mangroven av Maryse Condé

I Maryse Condés historia från karibiska Guadelupe går berättarrösten från person till person i den lilla byn Rivière au Sel. De berättar vad de vet om främlingen, Francis Sancher, som flyttade in i det hemsökta huset, och de berättar om sig själva. Så många missförstånd och krossade drömmar, så många bortgifta tonårsflickor, så många kärlekslösa äktenskap och ensamma själar! Och alla håller så noga reda på varandras hudfärg, familjehistoria och misslyckanden. Jag har svårt att känna sympati för de här avvisande, missunnsamma människorna. Språket är så direkt och o-inlindat, att man kastas från stulen barndom till ett hjärta av sten, och det börjar nästan bli för mycket och litet förutsägbart.

Halvvägs genom boken börjar lärarinnan Léocadie Timothée berätta om sitt liv, och det är då jag blir berörd. Sedan börjar mer av förlåtelse och hopp att leta sig in i historierna, och mysteriet med hur främlingen Francis Sancher levde och dog klarnar steg för steg. När jag lägger ifrån mig boken är jag glad över att veta hur människor och händelser från hela världen kan knytas samman i en liten, nästan bortglömd by på Guadelupe.