Jag hade förmånen att få gå på ett genrep av Wagners Ragnarök (Götterdämmerung). Det var en vacker upplevelse, och jag är så glad att Kungliga Operan investerar tid och energi på att sätta upp de fyra operorna i sviten om Nibelungens Ring.
Orkestern lät något osynkad under ouvertyren, speciellt hornsektionen. Jag vet att det är riktigt svårt att spela horn, men när det blir rätt har de ju så vacker klang. Jag hoppas att orkestern blir mer samstämda till premiären. I första halvan av första akten dränker de dessutom ett par av de manliga sångarnas insatser. Alberichs (Ketil Hugaas) njutbara röst hörs dock som den skall i hans korta sång, och Gabriel Suovanens goda skådespeleri ger personlighet åt den ynklige Gunther.
Alla kvinnoroller hörs vackert och tydligt, och det alldeles med rätta. Lena Nordin som Gutrune, och Helene Ranada som Waltraute och den första nornan, sjunger vackert och känslomättat. Men den lysande stjärnan är framför allt Katarina Dalayman som Brünnhilde. Vilken närvaro! Vilken röst! Stark och bärande, med en underbar klang i varje ögonblick. Jag kan inte prisa henne nog. Enbart för hennes skull är operan värd att gå och se!
En stor filmduk i scengrunden används ofta under föreställningen. Under den första akten distraherar bilderna från handlingen på scenen, även om det är tänkt att understryka den. I sista akten begränsas filmvisningen mestadels till att vara en bakgrund av Rhens vindlingar, och det är bra. Jag tycker ändå bäst om den nakna scenbilden med höga, kala salar och kallt ljus i mörka rum. Den ger en bra bakgrund åt makten hos de högborgerligt propert klädda människorna och gudarna.
Jag kan erkänna att vissa sträckor i Wagners operor känns mindre engagerande. Men så kommer det några vackra partier, som gör det värt några timmars väntan. Den tredje och sista akten är full av återklangen av de vackra melodierna från hela den tidigare historian. De återkommer en sista gång, men kärleken och glädjen i dem förbyts i sorg och undergång för gudarna i Valhall, precis som nornorna förutspått.
Länk till Operans sida om Ragnarök
4 kommentarer:
Åååh, det høres vidunderlig ut... jeg har til dags dato aldri sett en Wagner-opera live, men skulle så gjerne! Mitt håp er at de setter opp alle sammen nå når Oslo får ny opera til våren.
Har du sett hele ringen nå, eller mangler du en?
Jag har sett alla fyra delarna av den här uppsättningen av Ringen! Men på de två första satt jag på lyssnarplatser, och såg en meters bredd av den bortre halvan av scenen. Ibland lutade jag mig fram och såg en sångares huvud eller fot. Haha! Men det viktigaste var ju ändå musiken, så det var underbart ändå. De två sista gångerna har jag fått fantastiska platser på genrep. Jag funderar på att gå på alla fyra delarna när de sätts upp igen efter jul. Detta är en upplevelse jag inte vill missa!
Har avnjutit premiären denna afton. Orkestern tycker jag var fulländad och bara musiken gör det värt ett besök. I själva verket är jag reserverad mot Staffan Waldemar Holms tolkning; det är svårt att bli riktigt berörd när texten och det visuella inte korresponderar, vilket är fallet genomgående i "Ringen".
Jag håller fullständigt med om att filmduken - i synnerhet i prologen - var distraherande. Biosalongskonceptet har jag däremot svårt att relatera till. Andra akten måste jag dock ge ett plus för det visuella.
Grattis till att ha sett och hört premiären, och tack för din kommentar! Jag läste Holms förklaring till sin tolkning i SvD, och måste säga att jag hade svårt att se tankegången, jag också. Biosalongen med en duk som visar minnen och känslor är en god idé som kunnat tas tillvara bättre i någon annan pjäs/opera. Men jag håller med: musiken och sångarna gör operan fullt ut värd att se och höra.
Skicka en kommentar