lördag 7 juli 2007

Varför jag inte gillar deckare

Bild: Mr Walker slår tillbaka av Jan Håfström

Som science fiction-fan i en småstad, fann jag ofta mina älsklingsböcker på en vägg dedikerad till bara science fiction, en bit bort från de "riktiga" böckerna. Strax intill fanns väggen dedikerad till den andra suspekta genren, deckare. Med det barndomsminnet borde jag glädja mig över att åtminstone deckare numera ses som en legitim skönlitterär inriktning, som till och med sägs ha mycket att säga om vårt samhällsklimat. Ändå är jag glad när man ser strängt på kriminalromanen, efter flera år där det verkade som att ingen deckare fick analyseras kritiskt, hur dåligt skriven den än var. Skadeglädje, kanske? Av flera anledningar tycker jag illa om deckare, och nu skall jag berätta varför.

Det första jag värjer mig emot är att ett mord begås. En människas liv släcks, och därmed försvinner hennes tankar, drömmar, önskningar och känslor. Hon kommer aldrig mer att få känna glädje, oro, sorg, förväntan; kommer aldrig att få diskutera filosofiska problem med sin granne, köpa bullar till sina kolleger, trösta en vän i beråd, visa vägen för en turist. Än värre om offret hann känna skräck och smärta inför döden. Ännu mycket värre om det var just det som mördaren ville. Att mördaren hittas och straffas, till och med utsätts för hämnd, räcker inte för att läka det sår som mordet har skapat. Den oro och sorg som sprider sig kring brottsplatsen försvinner inte för att gåtan löses. Därför tycker jag småputtriga trivseldeckare á la Agatha Christie är väl så störande.

Fascinationen för seriemördare är något jag inte heller kan förstå. Förutom det perversa i att frossa i blodiga detaljer, vill jag inte ens ge en psykopat de timmars uppmärksamhet som läsandet av en bok tar. Att tro sig ha rätten att släcka ett liv är så förmätet att jag bara kan förakta en mördare som ett lägre stående kryp. Låter det som att jag är blödig? Inte tål litet våld? Rädd för stora världen utanför? Nej, där vill jag protestera. Jag tränar regelbundet närstrid med män som är dubbelt så starka som jag, och skryter gärna om passet där jag bröt armen under uppvärmningen och fortsatte att slåss i en timme. Det som äcklar mig är tanken på en oschysst fight: två mot en; ett skjutvapen mot en obeväpnad; en starkare mot en svag, drogad, oförberedd, bunden. Fegt och ynkligt! Så fullständigt utan heder.

Nåväl, ett offer som "förtjänar" att dö? En pedofil, en hänsynslös utpressare, en seriemördare? Om vi först får presenterat alla fördelar med att eliminera personen, mer sammanhängande och grundligt än Raskolnikov kunde göra? Nej, det räcker inte för mig. Vem är personen som säger sig kunna avgöra vem som har rätt att leva eller dö? En människa i affekt eller med hybris på tillväxt. Ingen av dem borde få uppleva nedsmutsningen/egotrippen av att begå ett mord. Det kommer med stor säkerhet att fläcka dem för livet. Och vem skall sedan döma denne rättvisans skipare? Ett annat medborgarrättsgarde?

Katharsis åsido, jag tycker det är suspekt när människor vill läsa om "rättvisa" våldshandlingar enligt ovanstående. Jag tror vi alla har en inre drift att vilja klappa oss själva på ryggen: "Han fick vad han förtjänade! Jag är i alla fall inte så där usel!" Den där inre domaren skall inte uppmuntras. En helt annan sak som irriterar mig i kriminalromaner är utpytsandet av ledtrådar och upphittandet av desamma. Ibland får vi läsare facit från början, och håller tummarna för att personen som skall lösa fallet skall stöta på lösningen snabbt. "Borde han inte fatta det NU? Plocka upp den där yxan! Läs anteckningen på den där reklamlappen! Titta bakom tavlan!" I de fallen är det extra svårt att avgöra hur realistiskt det är att hjälten skulle komma på just rätt ledtråd just i det ögonblicket. Men det är också fallet när en skarpögd kriminalkommissarie finner en felande länk på en brottsplats läsaren är obekant med. Att förklara intuition på ett trovärdigt sätt är aldrig lätt, men ingen kan väl vara sämre på det än Henning Mankell. De av hans romaner jag läst som följetong i Dagens Nyheter är pinsamt dåliga i det avseendet (Och inte bara i det avseendet. Oj oj.) Insikter kommer som en blixt från klar himmel, eller efter oförklarliga tankekedjor.

Den enda sak som gör mig litet intresserad är det faktum att svenska kriminalromaner ofta delvis utspelar sig tvärs över gatan från där jag bor. Jag blir alltid litet uppspelt när jag läser att en protagonist åker till Polishuset på Kungsholmen, eller går på de trevliga gatorna i mina kvarter. Det var det som gjorde Liza Marklunds sorgligt dåliga roman Nobels Testamente (också den en sommarföljetong; jag skulle inte läst den annars och jag har ett inre tvång att läsa vartenda ord i DN förutom sporten) någorlunda uthärdlig. Och jag blir så glad att jag studsar upp och ned i soffan när en TV-deckare panorerar över de fulaste bruna panelerna på huset utanför min port.

Det som skämmer en dålig deckare mest är förstås ett dåligt språk, icke-trovärdiga personbeskrivningar och logiskt ohållbar story (se Liza Marklund ovan). Nu kanske jag äntligen har råkat på ett undantag; Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes, sagt med brasklapp eftersom jag ännu inte läst slutet. (Tack, DN, äntligen en bra följetong!) Trots de detaljerade hänvisningarna till de två tidigare böckerna, är historien spännande och engagerande. Visst, logiken och trovärdigheten i huvudpersonernas agerande vacklar litet, men jämfört med de tidigarenämnda bottennappen överträffar berättelsen mina (låga) förväntningar med råge.

Jag märker att den här texten blev längre och mer salvelsefull än jag planerade. Jag riskerar också att låta som en våldets motsvarighet till en pryd nucka i och med mitt avståndstagande från mord och hämnd. Det sista jag vill är att skuldbelägga dem som läser och uppskattar deckare! Jag är fullt medveten om att man skulle kunna peka på mig och skratta åt hur jag njuter av böcker med ROBOTAR, RYMDRAKETER, TIDSRESOR och UTOMJORDINGAR. Jag dömer ingen för deras lustläsning! (JO, kanske några.) Det viktiga är, som alltid, att man inte uteslutande håller sig till enkelt skrivna böcker som bara bekräftar ens världsbild; att man även läser sådant som utmanar ens föreställningar, och är mer svårtuggat och kanske till och med jobbigt att läsa. Och så önskar jag mig att även kriminalromaner skall läsas med kritikerögat, inte semesterögat, så att dåliga böcker får den kritik de förtjänar.

15 kommentarer:

Glamourbibliotekaren sa...

Veldig interessant. Jeg har aldri tenkt på det på den måten før. Jeg tror faktisk aldri jeg har lest en krimroman, og det er nok ikke bevisst - ei heller fordi det er politisk ukorrekt å lese krim (i enkelte miljøer er det det, i andre miljøer er det veldig akseptert). Men kanskje det rett og slett er fordi det er ubehagelig med alle mordene... Jeg er ikke glad i actionfilmer eller thrillere, avskyr drap og tortur, og særlig det du nevner med urettferdige kamper (to mot en). Men det gjelder også filmer. Det vil si - Miss Marple og Poirot har jeg jo ingenting i mot, men psykopat-filmer og seriemordere og sånt gjør at jeg blir helt uvel og trist lenge etterpå. Nå er det jo ikke sånn at jeg bare leser happy go lucky-bøker altså...

Dette må jeg tenke mer på. Takk for en bra vinkling!

Jenny B sa...

Jag behöver också tänka mer på det här! Man kan ju fundera på varför så många människor som verkar lugna och harmoniska, och säkert skyr våld, vill läsa blodiga deckare. Jag kanske har helt fel och är fördomsfull. Jag skulle gärna vilja höra mer från andra som ÄR deckar-älskare!

Maria Byström sa...

är dålig på att läsa romaner även om jag faktiskt läser Nobels testamente just nu ;-)

Gillade Kitty-böckerna när jag var liten- men då det kommer till böcker gillar jag biografier "based on a true story" mest...

Är en filmälskare och jag älskar SF-filmer :-)

Jenny B sa...

Jag gillar ju ändå en del deckare och kriminalromaner, jag kan inte påstå att jag hatar dem alla! Och har absolut inget emot dem som älskar kriminalromaner. Men jag har funderat litet på varför jag inte plockar upp en "sommardeckare" som så många andra gör, och behöver nog fortsätta fundera. Fler åsikter är välkomna!

Annika T sa...

När jag läser deckare (ser film, tvserier) så analyserar aldrig jag såsom bloggaren gör. Att folk dör att det finns mördare och att våld förekommer är bara en bisak i historien. Det intressanta är att det oftast slutar lyckligt (det goda segrar över det onda)och det ger mig en möjlighet att lägga pussel. Otroligt spännande att följa upp alla ledtrådar och att fundera och längta till boken när jag inte har tid att läsa. Det viktigaste av allt...det är påhittat. Skulle jag fascineras och läsa alla dessa deckare om allt var på riktigt? Nä, tror inte det.

Jenny B sa...

Annika, tack för din intressanta kommentar! Jag börjar förstå nu, att det är roligt att pussla och försöka hinna före problemlösaren, och att det är skönt att se den goda sidan vinna i slutet.

Spectatia sa...

Så utomordentligt skönt att se någon som vågar vara lite kritisk till deckare. :-) Hävde ur mig några rader om det här i våras:

Whodunnits

Dock inte på långa vägar lika analyserande som din post.

Men jag ser mycket av det här så som du ser det, om än inte riktigt allt. Att människor dör och att de gör det genom att bli angripna på oschyssta sätt stör mig oftast inte att läsa om fiktiv form. Det som stör mig är när det hela är för dåligt, ologiskt eller orealistiskt (vilket det ju ofta är, och därav min motvilja mot genren).

Är det realistiskt så kan jag däremot bli intresserad för att se om jag får något mer inblick i varför saker blir så tokiga som de blir i bland. Därför kan jag också tycka verklighetsbaserade historier är intressanta.

Oj, håller på att bli en egen post det här. Får kanske bli det så småningom i min egen blogg. Tack för inspirationen! :-)

PS: Blev nyfiken på vilken närstridssport du pysslar med...?

Jenny B sa...

Spectatia, tack för din kommentar! Jag vet ju att många älskar deckaren som genre, och vill verkligen förstå litet mer om vad det är som lockar. Det är bra att få höra andras perspektiv. Din egen bloggpost var kort och koncis!

Jenny B sa...

Förresten, jag glömde säga: jag har tränat Krav Maga i nästan fem år. Jag är övertränad (hälsenorna) och kan inte träna alls just nu, men det känns riktigt bra att kunna slåss, om det (Gud förbjude!) skulle behövas.

Spectatia sa...

Intressant. :-) Hade aldrig hört talas om Krav Maga förut, men läste lite om det på nätet nu. Låter verkligen som en bra grej. Själv tränar jag karate sedan lite drygt ett år tillbaka, och tycker det är jätteroligt - därav min nyfikenhet. ;-)

Jenny B sa...

Krav Maga är hårt men väldigt realistiskt. Det känns skönt att kunna litet om att slåss: vad man kan göra och hur det känns. Som att kunna ett annat språk, till skillnad från att inte förstå ett ord!

Jerry sa...

Har funderat på det är det. Är att mörda en annan människa det "optimala" brottet en människa kan utföra och därför säljer.
Även jag tränar en kampsport Aikido och läser allt utom sportsidor (tränar istället).
Böcker om massmördare skapar en obehaglig rädsla hos människor.
Läste nyligen Paranoia av Joseph Finder en bok utan mord, men mycket spänning.

Jerry

P.S. Gillar och instämmer i det du skrev. D.S.

Jenny B sa...

Hej Jerry, och tack för dina kloka kommentarer! Du kan nog ha rätt i att mord är det ultimata brottet, och att det är det som lockar. Kanse för att det är så väldigt tabu. Men jag håller med dig om att alla seriemördar-böcker (och filmer, och TV-serier) skapar en paranoia helt i onödan. Tack för din kommentar!

Anonym sa...

Dina åsikter i "Varför jag inte gillar deckare" överensstämmer helt med mina. Det mycket underliga är att folk älskar deckare. Frossandet i ett lidande som inte är deras - det är ondskefullt, tragiskt och
omoraliskt. Och säkert finns svaret i detta på frågan varför det finns krig: folk älskar konflikten där den andre lider och förlorar. Men naturligtvis vill jag tro mer om människan än så och är överlycklig varje gång någon tar avstånd till underhållningsvåld och underhållningsmord. Det finns spännande böcker utan mord och död.
Men det anser inte deckarälskarna.

Jenny B sa...

Anonym, det är sant som du säger: frossandet i lidandet är så onödigt. De argument för att gilla deckare som jag kan förstå (fast bara delvis) är att se den skyldige få sitt straff. Men även då är ju frossandet i läbbiga detaljer egentligen onödigt. Nej, det där förstår jag inte.