Harry Potter and the Deathly Hallows av Joanne Rowling

Jag skall inte vara en så hjärtlös snobb att jag avstår från att nämna att jag läste ut den sista Harry Potter-boken idag. Jag har läst de tidigare böckerna i samband med filmerna, och den senaste veckan har jag läst ut de två sista. Snabbt, snabbt, för att inte få slutet förstört av spoilers! Det kändes förstås rätt att avsluta serien idag, på min och Harry Potters födelsedag. (Jag har dock fyllt 27. Kanske litet mer, till och med.)

De första två böckerna var fyllda av glädje över vad magi kan göra, sett ur barnaögon. Fat fyllda av god mat och godis i fantastiska former är mums för en liten pojke som växt upp hungrig och på undantag. I efterföljande böcker fick vi se att det inte bara låg magi, utan hårt arbete och traditioner bakom många av trollkonsterna barnen tog för givna i början. Joanne Rowling förklarar fler och fler av magins traditioner och begränsningar allt eftersom barnen hittar vägar att utnyttja dem eller hindras av dem.

En sak jag tycker mycket om med de sista böckerna är att Harry Potter inte är den ende hjälten i äventyret. Det var inte en dag för tidigt som hans status som utvald problematiserades även i den innersta cirkeln av vänner. Det är ovanligt i berättelser av den här sorten. Det gör sagan mer komplex och trovärdig, och det är jag riktigt glad för.

Jag erkänner att tårarna strömmade över mina kinder under de sista 70 sidorna. Slutet överraskade mig inte, eftersom jag pusslat igenom alla ledtrådar och möjligheter flera gånger. Jag har läst tillräckligt många övernaturliga berättelser för att ta med deus ex machina i beräkningen, även om jag alltid hoppas på andra möjligheter. Många av bakgrundshistorierna vi fick för att komplettera bilden hade vi inte kunnat få annars, och hellre lätt sökta vändningar än flera hundra sidor av mindre intressanta storylines (som i Harry Potter and the Order of the Phoenix). Och hur mycket jag än ville att den sista boken skulle ta längre tid att läsa, är jag glad att Rowling knöt ihop trådarna så här snabbt och enkelt.

Hejdå, Harry! Snyft, snyft. Nu skall jag återvända till Götterdämmerung, som Ersatz för sagoriket jag nyss lämnat. Jag har lyssnat på Wagner den sista veckan, och det är nästan magiskt hur musiken följt vändningarna i berättelsen; drama, spänning, lycka, sorg. Magiska föremål. Ödesmättade uppdrag. I need more of those.