Back to normal på Jazzfestivalen

På andra och tredje dagen av Stockholm Jazz kändes det som vanligt igen. Solen sken, och jag kunde sitta på en hård bänk och låta mig överströmmas av både väntad och oväntad musik. Första dagen hade visserligen bjudit på Steely Dan i bra form, och Fibes, Oh Fibes! är ett jättebra popband som spelar fin, smart pop. Men andra och tredje dagen har innehållit mer JAZZ och soul, och musiker med både virtuositet och hjärta.

Fantastiskt att Nord-Deutsche Rundfunk har ett eget storband! Även om det är synd att Nils Landgren och Magnus Lindgren behöver flytta till Hamburg för att jobba med dem, så är det toppen att de har den möjligheten. Och ännu bättre att äntligen få höra dem! Nisse Landgren Funk Unit har spelat flera gånger på jazzfestivalen, och alla spelningarna har varit riktigt sköna, förutom de tråkiga rapp-partierna som de tidvis urartade i. Här slapp vi dem och fick det bästa: Stadigt tyskt sväng och den röda kärlekstrombonen.

Dave Holland Quintet är begåvade och medryckande, även om just jag kan tycka att deras musik är litet torr i längden. Men allt blir bra om man har en vibrafonist på scenen! Det hade även Koop, som spelade sist på kvällen. Jag kände inte till dem så väl, och var överraskad av hur många livemusiker de hade på scenen. Jag hade trott att de mest använde sig av synt, samplingar och sångerskor. Tillsammans med de övriga musikerna (vibbra!) skapade de en skön postmodernistisk jazzpop. En del popmusiker kan vända sig till jazzen som en pålitlig bakgrund eller för en doft av glamour, utan att egentligen förstå det inneboende allvaret. Då blir jazzpoppen tom och falsk. Men Koop håller sig gott och väl inom gränserna för det genuina.

Däremellan uppträdde India.Arie, vid nio på kvällen men i sol och ljum vind. Jag kan ha svårt för sångerskor med "stora" röster, när de låter skalövningarna bli egotrippar istället för att understryka melodin och historian de sjunger. Likaså kan jag inte alltid tro på deras ord om Love, God, Peace: orden känns som tomma upprepningar av standardfraser. Men India.Arie känns fullständigt äkta, i både orden och känslorna. Vackra, intelligenta låtar, ett samspelt band och en själfull sångerska samverkade till en av de bästa konserterna hittills.

Torsdagen började med Paavo, ett gäng kids som gör experimentell modern jazz. Jag gillar att de använder sång som ett instrument, och jag gillar att de tar risken att låta skramliga och osynkade. Men jag skulle nog bli nipprig om jag lyssnade på deras musik mer än en timma i taget. Nils Berg rörde sig lätt från Paavo till sin egen kvintett, som även de spelade modern jazz men mer melodisk och harmonisk. Detta är min musik! Och dygnets tredje vibrafon. Mer vibbra åt folket! The Bad Plus som spelade därefter överraskade mig glatt. De var rejält jazziga men med ett rockigt tryck i musiken. En trio med piano, bas och en glad trummis.

Men kvällens gladaste trummis var helt klart Johnny Vidacovich som spelade med Joe Sample. Han såg ut som Mr. Burns' goda tvilling, därtill med gummiarmar och -ben och en fantastisk mimik. Trion var fantastiskt samspelad, och jag var i sjunde himlen redan innan Randy Crawford kom ut. Och då blev kvällen fulländad! Ännu en gudomlig sångerska med röst, äkta känsla och kärlek. Som ännu en present från himlen dök Nisse Landberg upp på scenen och spelade med i Street Life.

En mycket bra sak är att Randy Crawford, liksom India.Arie, lät oss höra hennes röst, och inte uppfordrade publiken till sångkörer och handklapp. Det är ett grepp för att skapa samhörighet som aldrig känns äkta. Jag har kommit för att lyssna, inte för att sjunga! Det kan jag göra hemma vid stereon.

Det är också många av storstjärnorna på jazzfestivalen genom åren, som kört sin spelning utan att verka bry sig om publiken eller ens varandra. Det är så sorgligt. Man gläds istället när spelglädjen glittrar mellan musikerna, och når ut i publiken. Och hittills har det varit så under varje spelning på Stockholm Jazz 2007. Jag har goda förhoppningar även för ikväll!