Monstrets tid med Klungan på Stadsteatern

Ett svartvitmönstrat golv omgärdat av tunga röda draperier - vi vet automatiskt att där finns mystik och fara. Ett enormt ägg på scenen ser både skumt och lockande ut. Tre män kommer in från olika håll, den ene (Olof Wretling) i för kort kostym, den andre (Sven Björklund) i bred kostym vilket skall visa sig användbart, den tredje (Mattias Fransson) i en kostym där de för långa ärmarna adderar oro till hans underliga gång. 

Klungan är en grupp som i decennier skapat humor med ett hjärta av guld och några stråk av osäkerhet. Säkerhetsåtgärderna kring det stora ägget mynnar ut i utpekande och förebyggande straff av mannen i mitten, och det är så absurt att publiken skrattar fast nog kan en del känna igen verkliga flockbeteenden som skapat olust i livet, i de ögonblicken och i andra som följer. Men karaktärerna och scenerna är flytande och snart befinner vi oss i nya, överraskande situationer. 

Det kommer en tight scenen där personerna framför oss turas om att presentera sig som pålitliga stöttepelare i sina omständigheter, men imorgon! Imorgon kommer fotbollstränaren att låta hela killaget sitta på bänken och spela resten av säsongen själv, och naprapaten kommer att börja behandla sina patienter som Rubiks kub och knåda och knyckla tills alla sidor har samma färg! I de korta monologerna är Klungan värdiga arvtagare till Kristina Lugns ordsmedja. 

Men gruppens humor bygger också på männens kroppsspråk och berättartalang med komisk nerv. Pjäsen byggs av några företeelser som återkommer - ägg, små eller stora, och monster - som ibland är roliga och ibland verkliga hot. Det där husdjuret han hittade under en bro och så glatt håller i handen, det är ganska otäckt ändå när det stryker omkring i det nedsläckta hörnet på scenen.

I synnerhet Mattias Franssons figurer snuddar vid svårgripbara men omskakande existensiella funderingar. Det är till stillsam musik i folkton med esoteriska övertoner som vi alla får anledning att fundera på om vi blev kvar när hela verkligheten förändrades.

Länk till Stadsteaterns sida om Monstrets tid

Foto: Sören Vilks

The Acolyte

När historien om jediordens guldålder skall berättas, är det inte en hjältesaga vi får, utan i högre grad skildringar av dem som av olika skäl inte lyckas i sin skolning, och än mer dem som inte ville lyckas. Det är kanske ett litet för stort grepp att ta för en serie på bara åtta avsnitt, och man kan önska att mer tid kunde läggas på att visa jediorden i sin prydno innan man vävde in kritik och brytningar. Vi får hoppas på fler säsonger med mer av det, för att få en genomtänkt inblick i jediernas historia.

Det fanns en tid när jediorden stod för ordningen i galaxen, med skolor där barnen tränades i Kraften och också i disciplinen att hålla den i schack. Men det fanns personer och hela grupperingar som hade Kraften men inte ville inordna sig i jediorden. På planeten Brendok lever en grupp häxor vars två yngsta medlemmar, tvillingarna Osha och Mae, har Kraften i mycket hög grad. De två systrarna kommer att välja helt olika vägar i livet. Genom deras livsval och äventyr får vi se mer (men inte så mycket som man kunnat önska!) av jediskolorna, och av hur även jediriddare tvivlar och har skilda åsikter om hur de bäst skall guida sina padawans och arbeta med Kraften, för galaxens bästa.

Vi får också se flera typiska och efterlängtade Star Wars-miljöer - en exotisk och halv-primitiv planet med låga hus och skrotsamlingar, ett skepp vars inredning har färger och ränder med en aning 80-talsstuk, och den frodiga djungelplaneten Khofar med spännande flora och fauna.

Mae och Osha lär inte vara de enda i Star Wars-historien med en stark men oskolad källa från Kraften, och deras historier visar hur besvikelse och lockelse kan leda någon till hämndlystnad och en vilja att gå en egen väg, för sin egen äras skull. Spänningen mellan att stanna i en etablerad skola och bli en som för traditionen vidare, och berusningen i att göra egna val återkommer på olika vis i The Acolyte, och blir en dovt lysande byggsten i berättelsen om Kraften och hur den använts, och hur jedierna beundrats och hatats genom historien.

Förstörelse av Iida Rauma

Historien börjar med en uppenbarelse från förr. Löpturerna framåt midnatt är redan ett tecken på att A inte är på ett bra ställe i tillvaron, men Iras underliga uppdykande och försvinnande knuffar henne än mer ur banan. A är historielärare fast oordningen med maten, hemmet och självvården gör det svårt att klara av arbetet. Dock har hon något av en vapendragare i Nordin, en äldre lärare vars ordmassor om Åbos historia blandas ut med distanserad omsorg om A:s sinnestillstånd. 

Ordmassor är kanske vad vi får från början till slut i boken Förstörelse. Berättelsens meningar avslutas oftast med "sa A." utan att vi får veta vem det är som A säger allt till. Det går att tänka sig att A vägrar att ge sig fastän alla säger åt henne att sluta prata. Men hon tänker inte vara tyst om vad hon har varit med om. Vi får aldrig veta vad bokstaven A står för men vid tillfälle säger någon att hennes namn är fint. 

Sökandet efter Ira är en väg som leder bakåt till minnena av åren då Ira och A gick i samma klass. Men även om det ibland verkar som att Ira och A skulle kunna vara samma person, är det A vi följer. Med realistiska detaljer beskrivs motståndet hon utsattes för i skolan, och långsamt och skickligt vecklar Iida Rauma ut alla aspekter av mobbningen. A var ett duktigt barn, men hur mycket hon än försökte fick hon aldrig högsta betyg. Och som hon försökte. En liten allvetare som alltid har svar på frökens frågor och dessutom rättelser på läroboken blir lätt någon som klasskamraterna fnyser åt. Men efterhand framgår det att den som driver på mobbningen är klassläraren Anna-Maija. Ett duktigt barn kan få känna uppskattning i skolan, men för A rycks den mattan undan under hennes fötter av den som borde uppmuntra upptäckarlustan.

Från elaka kommentarer och ett ständigt uteslutande ur viktiga sammanhang går mobbningen över till fysiska angrepp. På samma sätt växer sveken mot A, för när hon vänder sig till dem som borde se och hjälpa barn som har det svårt - skolkuratorn, rektorn - ler de och vill släta över och glömma allt. Så samhällets löften att ta hand om sina barn var inte att lita på? In i det sista hade A trott på rättvisa, om hon bara redovisade alla fakta och någon såg på det objektivt och logiskt, men nej.

Boken Förstörelse är kompakt och svart och kan till en början verka som en eländesberättelse. Det räddas först av vänskapen mellan A och Nordin och deras rappa kommentarer i hemligt samförstånd, sedan av att Iida Raumas språk och framställning inte är självömkande utan klart, tydligt och snarare drivs av ett lågmält raseri, och de fullskrivna boksidorna kan läsas snabbt som en forsande flod. A sätter fingret på att förlåtelse av dem som gjort dig ont kan vara skadligare än att bära vidare på hatet och kräva upprättelse. Hoppas att den här ypperliga boken kan vara en upprättelse både för henne och alla som känner igen sig i A.

9 to 5 på Uppsala Stadsteater

Visst ljuder den redan i tankarna på fler än mig i publiken när vi glider in mellan bänkraderna för att fylla varje plats framför stora scenen på Uppsala Stadsteater - den fantastiska sången med samma namn som musikalen vi skall se, med sitt medryckande skrivmaskinsknatter, smarta textrader och oförglömlig melodi. Och vi får höra den direkt, framsjungen av de tre huvudpersonerna och den blonda, bystiga skyddsängeln Dolly Divine som är vår ciceron under föreställningen 9 to 5. 

Från ett kraschat äktenskap ramlar Judy in på sitt livs första jobb, rädd och osäker. Tur nog möts hon av den kompetenta Violet, som jobbat på företaget Consolidated i 15 år och är näst i tur att bli befordrad - om världen vore rättvis. Där finns en homogen grupp av beigekostymerade män som håller varandra om ryggen, och ett flertal andra kvinnliga kollegor, vars livs historier vi får glimtar av. Kvinnorna håller ett förnärmat avstånd till chefens sekreterare Doralee, för uppenbarligen har hon gått sängvägen till sin position. Men Doralee är i själva verket dubbelt utsatt, av kvinnornas förakt och av det ständiga tafsandet från sin slemmige chef Franklin Hart.

Uppsättningen håller sig kvar i originalfilmens 80-tal, med underbart permanentat hår och rosa knytblusar. Därför kan vi åskådare tänka oss att problemen den presenterar är lösta nu och slippa känna oss skyldiga eller oroade av handlingen. Fast visst finns det fortfarande ställen med sextrakasserier, mansgriserier och tystnadskulturer än idag. Men det finns också mindre acceptans för det och fler lagliga medel att motverka diskriminering. 

I världen vi ser på teaterscenen är det med hjärtat i halsgropen som vi ser kvinnornas hämnd på chefen ta sig ytterst konkreta former - råttgift i kaffet och kidnappning! Hur skall de ta sig vidare därifrån, de har ju faktiskt gjort sig skyldiga till brott, vilket inte chefen Hart har... eller?!

Uppsättningen på Uppsala Stadsteater är fantastiskt proffsig och rolig, och alla roller spelas väl. Pia Johansson, Frida Öhrn och Linda Kulle är samtrimmade som de tre huvudpersonerna, Martin Redhe Nord är en magnifik Dolly Divine, Emil Ahlén är tillbörligt motbjudande men komisk som den slemme Franklin Hart, och trots att han knappt har några repliker är David Sigfridsson minnesvärd för sin komiska timing och ytterst fysiska gestaltning av Bob med flera roller. Ett filmat montage mitt i föreställningen påminner om att vi inte kan luta oss tillbaka och slå oss för bröstet än, men mest av allt är 9 to 5 ypperligt underhållande och uppiggande.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om 9 to 5

Foto: Sören Vilks

Eric

När Vincent Anderson stövlar ut från sitt jobb hänger sonen Edgar efter som en halvt bortglömd släpvagn. Det är oklart hur länge han har fått vänta på pappan, men kollegorna har hållit honom litet sällskap. Allt detta är ironiskt när det faktiskt är så att Vincent arbetar för barn - han skapar dockor och spelar deras roller i barn-TV-programmet Good Day, Sunshine!

Hemlivet är inte särskilt bra. Vincent och frun Cassie grälar högljutt, och det är tydligt att motsättningarna mellan dem är djupa och har funnits där länge. Det är alltså inte från något ljust och kärleksfullt hem som Edgar strax efteråt försvinner, men föräldrarnas smärta är minst lika stark och säkert förstärkt av självförebråelser och tankar på vad man kunnat göra annorlunda. Särskilt hos Vincent, som skulle följt Edgar till skolan den morgonen han försvann.

Det är New York år 1985, en smutsig och farlig tid med stora problem med hemlöshet, gatuvåld och misslyckad sophantering. TV-serien Eric fångar stämningen väl och det ökar oron över den försvunne pojken. När polisen Michael Ledroit påbörjar sökandet efter Edgar, hittar han ledtrådar även till försvinnandet av en annan pojke, Marlon Rochelle, som inte fick samma uppmärksamhet eftersom han var svart och äldre än Edgar. 

Paniken och eländet är till en början nästan överväldigande, men historien är fängslande berättad, med glimtar av vad som hänt som portioneras ut sparsamt för att sedan följas upp och vidga perspektiven. Det går att invända mot att huvudpersonerna, trots nyanseringar, skitighet och sympati, är stereotypa, inte minst Vincents sagolika letande efter sin son i en droginpyrd färd nedåt i samhället, och också fördomarna som den homosexuelle Ledroit möter. Men det är därför man behöver skärpa blicken och minnas inte bara det som presenteras som seriens fokus, utan också se allt som händer i utkanten av jakten på det söta barnet, barnbarnet till en välbärgad familj. Där är den lika saknade Marlon och hans sörjande mamma,  de hemlösa som jagas bort i polisens brutala upprensning/sökinsats, människor vars liv kan förstöras när hemligheter uppdagas. Även om Edgar skulle komma hem så är världen trasig. Man kan känna den intensiva mixen av ödslighet och desperat fastklamrande vid ljuset när den berusade Vincent står på dansgolvet och dansar till Laura Branigans Gloria.

Wild Houses av Colin Barrett

Det går att läsa en berättelse full av elände och ända vara begeistrad och vilja läsa vidare. Så många av personerna i Wild Houses har gjort dåliga val i livet, eller inte kunnat göra några val alls och fastnat i jobbiga situationer. Livet i det lilla samhället består av jobb, om man kan få något, och fester på helgerna med alkohol, på baren där Nicky jobbar, och droger som mer otrevliga typer säljer. Att Doll English blivit kidnappad av Gabe och Sketch Ferdia beror på att hans äldre bror Cillian krånglat till det med deras droger. Nu är Doll inlåst i källaren hos Dev, en förvuxen pojke som också lurats in i drogsvängen av Ferdia-bröderna.

Nicky och Dev har både förlorat sina föräldrar, och hanterar det på rakt motsatta vis. Familjekopplingarna som driver handlingen de hamnar mitt i är smutsiga och skärande, men har ändå en aning av något att förlita sig på, kanske till och med omtanke när det värsta har lagt sig. Men det trassliga trasslas till ännu mer och man oroar sig med rätta för hur det skall sluta.

The Ferdias had the unreliability, but also the dangerous decisiveness, of creatures who did not understand their nature and did not care to understand it. You could never tell which lines they would elect to cross, what courses of action they would follow through to the bitter end, because they did not know either.

Colin Barretts språk hjälper till att skapa stämningen: korthuggna och förbryllade repliker när allt är förvirrat, men djuplodande i förklaringarna däremellan. Att läsa Wild Houses är jobbigt men givande.

Kvintetter i kvadrat, fredagen

Ibland går det inte som man planerat, men det kan bli riktigt fint ändå. För egen del önskar jag att jag kunde gå på alla konserter som trevliga Kammarmusikens vänner anordnar i Allhelgonakyrkan, men i år hann jag bara med en från deras intressanta program Kvintetter i kvadrat. Än värre är det förstås för den sympatiske Bengt Forsberg som i alla år varit drivande för festivalen, då han tidigare i veckan fick hjärtproblem och förhållningsorder om att stanna i sjuksängen. Låt oss alla hoppas att den gode mannen tillfrisknar och kan fortsätta att lyssna till och spela underbar musik i många fler decennier!

Programmen för alla dagarna hade hastigt fått ändras, men det märktes inte på repertoaren eller kvaliteten i framförandet av fredagskonserten som jag besökte. Som inledning vandrade Thorsten Johanns uppför altargången, spelandes det första av Tre stycken för soloklarinett (1918) av Igor Stravinskij. Djupa toner i det stycket, höga ljusa toner i nästa stycke men genomgående en vackert klang från Johanns klarinett, ävenså i det virtuosa tredje stycket.

Därefter anslöt Peter Friis-Johansson vid flygeln för Camille Saint-Saëns Klarinettsonat i Ess-dur opus 167 (1921). Riktigt kärleksfullt klingade melodierna i den första satsen, över mer allvarliga harmonier följt av lekfulla löpningar genom skalan, och så tillbaka till den välkända melodin. De två instrumenten lät mycket fina tillsammans.

Så byttes klarinetten ut mot en hel stråkkvartett, Opus 13, för ännu fler igenkännbara melodier i Antonín Dvoraks Pianokvintett nr 2 i A-dur (1888) med den ljuva andra satsen Dumka. Än en gång spelades alla stämmor mycket väl och vackert. Så även efter paus när vi fick Wolfgang Amadeus Mozarts Stråkkvintett nr 4 i g-moll (1787). Hur välljudande och upplyftande för själen kan en konsert bli, egentligen? För inte tog det goda slut där, nej, efter Bengt Forsbergs önskningar fick vi också höra Luigi Boccherinis älskade Menuett som extranummer! Vilken fröjd till konsert.

Länk till Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan