The House

De animerade dockorna ser litet otäcka ut med sina små ansikten i de runda huvudena, men vi fattar snabbt sympati för flickan Mabel och hennes lillasyster Isobel. Föräldrarna har det heller inte lätt när förmögna släktingar kommer på besök och rackar ned på faderns livsval och familjens hus. Den besvikne och druckne familjefadern vacklar ut i skogen på natten... och återvänder med ett lockande men mystiskt kontrakt. Familjen får flytta in i ett hus som arkitekten Van Schoonbeek bygger åt dem, på villkor att de stannar där och aldrig återvänder till sitt eget lilla hus.

Föräldrarna är begeistrade - det nya huset är stort och rymligt och har fina möbler och en symaskin som modern sätter sig vid för att arbeta som i trans. Men Mabel saknar sitt tidigare hem, och för varje dag upptäcker hon fler underliga och skrämmande förhållanden när hon vandrar omkring. Trappor försvinner! Hål i golvet! I ett rum finns alla deras gamla möbler staplade! Men föräldrarna fäster sig mer och mer vid huset, på alla sätt. Tur då att lilla babyn Isobel så oförväget kravlar fram i det konstiga huset och ger Mabel mod.

Det är samma hus vi ser igen i nästa del av filmen The House, den här gången i annan animering. Nu är alla aktörer antropomorfa råttor - nej, inte alla, som vi skall se. I en värld som verkar samtida med oss (men kanske egentligen är efter en apokalyps där alla människor försvunnit och råttorna tagit över) ser vi en råttkille (röst av Jarvis Cocker) jobba hårt med att renovera det slitna huset. Men hur mycket han än slipar och spacklar och städar så dyker det hela tiden upp insekter och insektslarver i hörnen. Vi ser råttor som skadedjur, men i en framtid vill även de hålla bort ohyran! 

Vår kämpande renoveringsråtta vill sälja huset för en god summa som skall motsvara och överskrida alla pengar och allt arbete han har lagt på huset, men till vernissagen går först planeringen fel och sedan börjar underliga saker hända. Det konstigaste paret (röster av Sven Wollter och Yvonne Lombard) gör sig hemmastadda och vill inte gå sin väg! 

I den tredje delen av filmen är apokalypsen bokstavligen på husets tröskel, som slickas av havet i en översvämmad värld. Men ur rören rinner bara trögflytande smutsfärgat vatten. De boende är nu katter, och Rosa som vuxit upp i huset sliter med att laga allt som hela tiden går sönder, medan hennes distanserade hyresgäster inte verkar se verkligheten eller accepterar den som den är. Eller är det Rosa som inte ser verkligheten? Det är fint att det sista segmentet i filmen ändå slutar med en ton av hopp. Och alla de tre delarna som utgör The House är fascinerande både i handling och utförande.