Musikerna på scenen - Emma Agnas de Frumerie (violin), Kajsa William-Olsson (cello), Peter Friis Johansson (piano), senare Johan Fransén (klarinett) - har sällskap av Jan Eliasson och Dag Hammarskjöld, ur vars bok Vägmärken Eliasson läser valda stycken, tillsammans med egna reflektioner. Detta varvas in mellan satserna i musiken som spelas, vilket främst är till förfång för det första verket, Pianotrio i d-moll (1847) av Fanny Mendelssohn-Hensel. Visserligen gör talpartierna att satserna får chansen att stå för sig själva, vilket de gör utmärkt väl och då särskilt den dramatiska finalsatsen, men det är synd att den välskrivna musiken blir uppdelad av Eliassons litet slarviga diktion och långrandiga utläggningar.
Mer givande är lyssningen av det längre verket som givit konserten dess namn, Quator pour la fin de temps (1941) av Olivier Messiaen, skriven för musicerande medfångar i ett tyskt krigsläger under andra världskriget. Längre passager av musik, ett par satser i taget, låter en lyssnare försjunka i det ej helt harmoniska fågelkvittret, och framför allt det vackra soloklarinettpartiet, innerligt framfört av Johan Fransén, och de båda duetterna med pianot där Kajsa William-Olssons spel uppväger några skeva toner i den inledande trion, och där Emma Agnas de Frumeries fioltoner försiktigt lyfter oss mot himlen i den sista satsen, mäktig i sin litenhet och framburen av Peter Friis Johanssons hjälpande, rytmiska pianotoner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar