onsdag 18 juli 2018

Vampyren på Läckö Slott


I början av andra akten sjunger den unga brudens mor Suse Perth (Kajsa Palmér) vackert och innerligt en varnande sång om hur vampyren finner sina offer och tömmer dem på blod på sin långsamma väg mot helvetets kval. I bybornas tilltagande skräck ser vi hur vampyrlegenden lever i folkloren vid 1800-talets första halva; ett väsen som kan stjäla ditt liv och din själ, men finns han verkligen på riktigt? Bruden Emmy (Matilda Sterby, med ljuvlig röst) vill inte låta sin bröllopsdag förmörkas av att flickan Janthe just funnits dödad och tömd på blod. Föga anar hon att varelsen som släckte Janthes liv även är ute efter Emmys liv.


År 1828 skrev Heinrich Marschner operan Vampyren efter en bearbetad och populär novell med samma namn av John Polidori. Lord Ruthven, vampyren vi möter, är inte skrämd av vitlök eller kors, och måste inte dölja sig för solen. Dock måste han, för att inte skickas till den eviga plågan i helvetet, inom ett dygn nedlägga tre byten, tre orörda brudar - det är uppdraget han får av den underjordiske härskaren i den kusliga inledningsscenen. Hungern efter blod och de vassa hörntänderna får Lord Ruthven och de övriga mörkervarelserna att gapa, vilket får dem att se omänskliga och skrämmande ut.


Slag i slag bjuds vi på starka scener och underbara sånginsatser; det första offret är den oskuldsfulla Janthe, vackert sjungen av Linnéa Sjösvärd. Det är heller inte svårt att förstå hur hon dragits till den mystiske Lord Ruthven, gestaltad av Hannes Öberg med superb intensitet och närvaro och en mycket skönt klingande baryton. Genom hela operan ser vi hur han fascinerar människorna han möter, trots att hans ansiktsdrag förvrids till ett blodtörstigt grin inför publikens ögon.


Men Janthes far finner Lord Ruthven blodig över sin dotters lik och ger honom en dödlig stöt med en påle. Dock räddas han av sin vän Aubry (Per Lindström), som anar oråd när han ser hur det är månljuset som ger Lord Ruthven hans styrka tillbaka. Lord Ruthven avkräver dock Aubry ett löfte om tystnad som fördömer Aubry själv till att bli en vampyr och dömas till helvetet om han avslöjar Lord Rutven. När så Aubry upptäcker att Lord Ruthven är på väg att sätta tänderna i hans egen älskade, Malwina (Vivianne Holmberg), växer hans moraliska dilemma till plågsamma dimensioner. Skall han lyckas rädda sin kärlek? Eller kommer Lord Ruthven att kunna fälla sina tre byten och vandra vidare bland ovetande människor?


Heinrich Marschners musik är skön att lyssna på, med återkommande inslag av folkvisor som uttrycker bybornas glädje inför stundande bröllop, och med vackra arior för huvudrollerna att briljera i. På borggården mellan slottets höga väggar går ibland en del av texten förlorad, men musiken klingar alltid klart från såväl den skickliga orkestern som sångarna, inklusive den starka ensemblen. Många av sångarna är i början av sina karriärer, och komemr säkerligen att gå vidare till andra stora roller. Tills dess har vi en sommarsäsong av den ovanligt spännande operan Vampyren på Läckö Slott att njuta av.

Länk till Läckö Slotts sida om årets föreställning

Foto: Daniel Strandroth

3 kommentarer:

Anonym sa...

Sången i inledningen av andra akten var klart bäst.
I övrigt en mycket trevlig kväll. ☺️

Jenny B sa...

Ja, det var en fantastisk sång. Helt klart värt att se den här spännande operan i den fina miljön!

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

Sommar-operan på Läckö-slott är en fint evenemang; vacker musik och underhållning på en vacker plats i ett vackert slott, och jag åker dit igen med glädje.

I år en skräckopera som sprider en aura från den europeiska romantikens storhetstid. Det är spöken, slott, hedlandskap och den unge Wethers lidanden. Kostymerna är empir-typiska med tjusiga rockar på herrarna (pluspoäng för hattarna!) och högt sittande klänningar på damerna, utmärkt. Gotiken har sin plats även den i stämning och kostymer, även om en central karaktärs gestaltning (på första bilden) ju lånats helt från den (likaledes romantik- och gotikinspirerade) nutida svenska hårdrocken. Gott så.

Hela ensemblen gör ett mycket bra jobb, min egen favorit är kanske den Brian Blessed-lika greven med sin djupa röst. Slutscenerna är väldigt gripande och effektfulla.