Som en mardröm öppnar filmen Dunkirk: spring för livet genom en öde stad, bli beskjuten av kulkärvar från en osynlig fiende, lyckas övertala några andra om att du är på deras sida och ta dig in i det relativa skyddet bakom deras sandsäckar. Väl ute ur staden väntar en surrealistisk scen på stranden, som om drömmen tagit en ny form: köer av män i uniform, köer som går ut i vattnet på väg mot - ingenting, än så länge. När du vet vad det handlar om blir mardrömmen ännu mer påtaglig: kriget mot nazisterna är på väg att misslyckas, enda hoppet är att evakuera hem till Storbritannien, men båtarna dröjer och fienden bombar de flyende såväl från luften som under vattenytan.
Filmen introducerar tre tidslinjer av olika längd; de snabba flygplanen får en timme, båtarna en dag och de väntande soldaterna på stranden en vecka. Regissören Christopher Nolan lät skickligt ännu mer komplicerade tidsförhållanden bygga handlingen i Inception; här får man då och då en bonus i insikten om att man ser samma händelser en gång till men nu från ett annat håll.
Det värker att se alla människor samlade på Dunkirks strand, i nästan hopplös förväntan på räddning, och så enkla mål för fiendens attacker. Så många människoliv på väg att släckas ut, så många mjuka, släta ansikten på människor som knappt ens hunnit börja sina liv. En av huvudpersonerna, den unge Tommy, hamnar med andra unga män som på flera sätt försöker ta sig därifrån. Hos många finns en desperation att ta sig hem, andra har resignerat och skjuter försiktigt bort liken av fallna kamrater som sköljs in av det återvändande tidvattnet. När flyktförsöken gång på gång skjuts i sank är det för mågna mer förnuftigt att ge upp hoppet än att hålla fast vid det.
Männen som närmar sig för undsättning, i stridsplan och till båts, har ännu råd med en stoisk inställning till sina uppdrag; de vet att de kan dödas på kuppen, men de vet också att om de lyckas kommer de att rädda många liv. Men även i de scenerna, framför allt flygstriderna, ser man vattnet sträcka sig åt alla håll: en uppvisning av skönhet och oförgänglighet hos naturen vilken visar på det futtiga i människors krig.
Ljudet är nästan genomgående högt, på gränsen till plågsamt. Fienden är ansiktslös; attackerna kommer från osynliga angripare i luften eller bakom husknutar. Inget är säkert. Kommer livet någonsin att bli sig likt, även om man överlever dagen? Filmen gör ett gott jobb av att förmedla känslan av utsatthet och hopplöshet. Det stiliga i hur de parallella trådarna fogas samman drar aldrig fokus från handlingen, och respekten för de pressade soldaterna och frivilliga som skildras är stor. Det har anmärkts på att filmen inte visar hur många icke-vita som deltog i striderna, och det är synd, men Dunkirk är fortfarande en mycket gripande och sevärd film.
Filmen introducerar tre tidslinjer av olika längd; de snabba flygplanen får en timme, båtarna en dag och de väntande soldaterna på stranden en vecka. Regissören Christopher Nolan lät skickligt ännu mer komplicerade tidsförhållanden bygga handlingen i Inception; här får man då och då en bonus i insikten om att man ser samma händelser en gång till men nu från ett annat håll.
Det värker att se alla människor samlade på Dunkirks strand, i nästan hopplös förväntan på räddning, och så enkla mål för fiendens attacker. Så många människoliv på väg att släckas ut, så många mjuka, släta ansikten på människor som knappt ens hunnit börja sina liv. En av huvudpersonerna, den unge Tommy, hamnar med andra unga män som på flera sätt försöker ta sig därifrån. Hos många finns en desperation att ta sig hem, andra har resignerat och skjuter försiktigt bort liken av fallna kamrater som sköljs in av det återvändande tidvattnet. När flyktförsöken gång på gång skjuts i sank är det för mågna mer förnuftigt att ge upp hoppet än att hålla fast vid det.
Männen som närmar sig för undsättning, i stridsplan och till båts, har ännu råd med en stoisk inställning till sina uppdrag; de vet att de kan dödas på kuppen, men de vet också att om de lyckas kommer de att rädda många liv. Men även i de scenerna, framför allt flygstriderna, ser man vattnet sträcka sig åt alla håll: en uppvisning av skönhet och oförgänglighet hos naturen vilken visar på det futtiga i människors krig.
Ljudet är nästan genomgående högt, på gränsen till plågsamt. Fienden är ansiktslös; attackerna kommer från osynliga angripare i luften eller bakom husknutar. Inget är säkert. Kommer livet någonsin att bli sig likt, även om man överlever dagen? Filmen gör ett gott jobb av att förmedla känslan av utsatthet och hopplöshet. Det stiliga i hur de parallella trådarna fogas samman drar aldrig fokus från handlingen, och respekten för de pressade soldaterna och frivilliga som skildras är stor. Det har anmärkts på att filmen inte visar hur många icke-vita som deltog i striderna, och det är synd, men Dunkirk är fortfarande en mycket gripande och sevärd film.
2 kommentarer:
Jag såg Dunkirk bland annat för att scenografin blev så hyllad, och bilderna är verkligen starka. Jag fäste mig också vid den suggestiva musiken, ett slags vibrato genom hela filmen om jag minns rätt.
Ja, jag önskar att jag hunnit se Dunkirk i IMAX eller åtminstone 70mm, för bilderna var fantastiska - storslagna men på ett sätt så att man hamnade mitt i skräcken. Men sedan måste jag erkänna att jag var så tagen att jag inte lade märke till musiken i filmen!
Skicka en kommentar