O, att vara en så erkänd skådespelare så att man får spela de stora rollerna: Hamlet! Beethoven! *viskning* ...Hitler! De tre skådespelarna sitter och väntar på att en intervjun skall börja, där de skall få tala om sina erfarenheter - ansvaret, bördan, tyngden av att ha spelat hatade, onda män; något som vrider upp intensiteten på skådespelaregot ytterligare några snäpp.
 |
| Foto: Matilda Rahm |
Franz Prächtel (Dan Ekborg), teaternestorn, sitter och pöser och breder ut sig om skådespelandets sanning och sina egna prestationer, något som ofta tycks sammanfalla. Han backas ivrigt upp av Peter Söst (Sven Ahlström), som dock är snabb att glida över i utfall mot Prächtel när han inte är i närheten. Men främst riktar de båda sin indignation mot Ulli Lerch (Robert Fux), av det yngre gardet och involverad i avant-garde-teater. Den store Prächtel är lättstött och rätt som det är har en av Lerchs komplimanger blivit en förolämpning! Prächtels självupptagna utläggningar är en härlig drift med stora skådespelaregon och lockar till många skratt från första början, och ändå är det inte så att han dominerar föreställningen, utan den bärs upp i lika hög grad av de två andra aktörerna.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Låter det smaklöst att skämta om Hitler, en av 1900-talets värsta krigshetsare och massmördare? Då kan det lindra att läsa pjäsens programblad, där Kalle Lind kunnigt går igenom hur man har drivit med Hitler ända sedan han började härja i politiken. Därtill är det ju inte främst Hitler som pjäsen driver med utan, med sinne för det komiska i allvaret, skådespelarnas tolkningar av Hitler som människa. Eller INTE människa, i Sösts fall. Till slut bänder han sig loss ur Prächtels skugga och protesterar och domderar i en fantasisk urladdning. Den hunsade Lerch kan till slut inte hålla sitt ego i schack och berättelserna om de provokativa föreställningarna han spelat i och den kommande uppsättningen med hela SJU Hamlet forsar ur honom till de andras muttranden.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Alla tre skådespelarna på scenen gestaltas med humor och precision av tre skickliga skådespelare. De är helt rätt för sina roller och sömlöst regisserade av Dennis Sandin, som får fram rätt balans i hur seriöst rollfigurerna tar sina roligt absurda anspråk. Theresia Walser som skrivit pjäsen har också funnit den rätta tonen för att driva med uppblåsta skådespelare och samtidigt göra den till ett kraftprov för männen bakom rollerna. Jag hoppas på att få se mycket mer av henne på Sveriges scener, och rekommenderar alla varmt att gå och se
Lite lugn före stormen för en dryg timmes intensivt skratt!
Länk till Stadsteaterns sida om Lite lugn före stormen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar