Valerian And The City Of A Thousand Planets

I några minuter får vi njuta av den sköna framtiden vi har att vänta oss. Ett montage tonsatt med David Bowies Space Oddity visar hur mänskligheten enas och samarbetar för att bygga Alpha, ett centrum för kunskap placerat nära jorden, och efter hand tar emot även utomjordingar med allt underligare utseenden - men välkomnandet är fortfarande lika ärligt menat. Till slut har centret blivit The City Of A Thousand Planets där miljontals varelser utvecklar och bevarar kunskap i samförstånd, med olika biosfärer för olika livsformer. En underbar vision att sträva mot!

Så gör vi nedslag på en planet där perfekt harmoni tycks råda. Fastän färger och former på hav, sand och snäckor skiljer sig från vad vi är vana vid är det en lockande plats, och de bleka, glitterprydda antropomorfa invånarna är fria från bekymmer - tills himlen förmörkas av nedfallade, brinnande rymdskepp. Ett interstellärt slag utanför planetens atmosfär skördar oskyldiga offer bland Pärlfolket som levde fridsamt och ostört fram tills dess.

Det är dock inte det hemskaste i filmen Valerian And The City Of A Thousand Planets. Det mest plågsamma är istället det barnsliga flirtandet mellan Valerian och skeppspartnern Laureline - det vill säga, hans påträngande tjat på henne. Det är synd att de unga tu inte får några tydligare personlighetsdrag förutom gnabbandet, och det är ännu mer orealistiskt att lita på Valerians löften om trohet när inget egentligen  talar för att han menar allvar. Det gör att irritationen blir ännu större över att flicknamnet droppats från de seriealbum som många minns, Linda och Valentin, och som legat till grund för filmen.

Men vi får fler visuella fröjder och påhittiga äventyr att glädjas åt, om vi bortser från det som stör. Valerian sänds på ett spännande uppdrag på en marknad i flera dimensioner, assisterad av Laurelin och ett gäng andra fältagenter kvar i vår dimension. Resultatet tar dem till Alpha, där de nu får veta att stadsplaneten hotas av ett mystiskt, farligt område i konstruktionens mitt. Vips, så är det just dit de båda tvingats jaga några okända varelser, och vägen dit är både krånglig och underhållande. Kanske litet för underhållande - i de skumma kvarteren sitter Valerian av en flera minuter lång poledance, medan ett flertal interstellära likväl som personliga katastrofer är akut överhängande.

Men som sagt, det är de fascinerande miljöerna och de varelser som rör sig där som är behållningen med filmen, så låt oss bortse ifrån att de logiska luckorna bara blir större ju mer som förklaras, och att inga skådespelarinsatser är särskilt bra. Synd bara att det blev så. Skönhet och stämning är viktiga, men de bör följa handlingen, de räcker inte att bygga en hel film på. Dock är filmen så vacker att den ändå är sevärd.