Under 1930-talet drogs snaran åt i de tyskspråkiga länderna. Människor av judisk härkomst, även prisade forskare, musiker och, likt Stefan Zweig, författare, såg det som nödvändigt att lämna sina hemländer och fly/flytta västerut. Zweig flyttade 1934 från Österrike först till England, och fem år senare vidare, över Atlanten tillsammans med sin andra hustru Lotte. Filmen Farväl Europa gör ett antal nedslag under detta sista år av parets liv, i Sydamerika och i New York.
Öppningsscenerna är en fröjd för oss språkälskare och kosmopoliter: under en vacker bankett blandas franska, portugisiska, tyska och andra språk. Hedersgästen Zweig svarar på de språk han kan, hans beundrare talar till honom på de språk de har lärt sig eller låter sig översättas från sitt modersmål av skickliga översättare. Jag hinner reflektera över varför det är så tilltalande att vara flerspråkig och befinna sig bland likasinnade människor. För min del är det litteraturen och kulturen som drar; att lära sig fler språk är ett sätt att förstå fler människor och kulturer, genom att tala med människorna och fördjupa sig i litteraturen och teatern.
Men den plågade världen utanför gör sig påmind. Stefan Zweig pressas av intresserade intervjuare att fördöma nazismens framfart i Europa, med undertryckande av press- och yttrandefriheten. Hans koncentrerade och genomtänkta svar är att han inte, efter fyra år i exil, kan sitta på andra sidan av världen och uttala sig om vad människorna i Tyskland och Österrike tycker om sin regering, när han själv inte lever med konsekvenserna av såväl styret som hans eget uttalande i vardagen. Det är ett hedervärt uttalande och säkert formulerat med omsorg om dem som ännu är kvar i diktaturen. Av knappheten i uttalandet och Zweigs återhållna mimik går det dock att utläsa mycket smärta under ytan.
Paret reser vidare genom Sydamerika och blir överallt väl mottagna. De reser på landsbygden och utforskar de imponerande odlingarna i det bördiga klimatet, och träffar både andra europeiska intellektuella i exil och infödda argentinare och brasilianare. Här måste nämnas hur övervägande europeiska och vita människorna och miljöerna är, med mörkhyade människor främst i tjänande positioner. Regissören Maria Schrader kilar skickligt in situationer för att belysa de kontrasterna: en svart flicka bland servitriserna som pyntar bordet i öppningsscenen, en mässingsorkester bestående av enbart svarta män som haltande spelar An der schönen blauen Donau på en mottagning där alla gäster ser ut att vara ättlingar till tyska invandrare.
Den senare händelsen skapar en viktig, vemodig känsla under resan i det unga landet; ett stycke kulturarv lånat från det gamla landet för att hedra en man från samma plats, en man som skrivit så många böcker om europeiska personligheter och nu försöker börja om sitt liv i ett nytt land. Under en sejour i New York dras det också i banden från Europa; vänner och inte ens särskilt nära bekanta försöker via Stefan Zweig få inbjudningar till USA för att kunna lämna sina hemländer. Ansvaret tynger Zweig. Det är en av filmens styrkor att den tidvis stannar upp och låter oss fokusera på betydelsen av det som händer tillsammans med huvudpersonen. En så psykologiskt insiktsfull och klart analyserande tänkare som Stefan Zweig ser inte bara det som händer för stunden utan också det som lett fram till det, vad som kommer att komma av det och de krafter som skjuter på.
En annan styrka är att filmen inte försöker förklara eller visa i detalj det som ledde fram till det djupt sorgliga slut vi känner till för paret; det gemensamma självmordet i hemmet i Petropolis i februari 1942. En mening i förbifarten till en vän som antyder survivor's guilt; tårar i Lottes ögon; små detaljer som antyder den djupa depressionen de två människorna befinner sig i även då de tar för sig av vad det nya landet bjuder; den sortens samlade yttre som en plågad människa kan visa in i det sista. Det är en tragedi när de till slut väljer bort världen, för dem själva och för oss som lever kvar i den, och det är minnesvärt och finkänsligt skildrat i filmen.
Öppningsscenerna är en fröjd för oss språkälskare och kosmopoliter: under en vacker bankett blandas franska, portugisiska, tyska och andra språk. Hedersgästen Zweig svarar på de språk han kan, hans beundrare talar till honom på de språk de har lärt sig eller låter sig översättas från sitt modersmål av skickliga översättare. Jag hinner reflektera över varför det är så tilltalande att vara flerspråkig och befinna sig bland likasinnade människor. För min del är det litteraturen och kulturen som drar; att lära sig fler språk är ett sätt att förstå fler människor och kulturer, genom att tala med människorna och fördjupa sig i litteraturen och teatern.
Men den plågade världen utanför gör sig påmind. Stefan Zweig pressas av intresserade intervjuare att fördöma nazismens framfart i Europa, med undertryckande av press- och yttrandefriheten. Hans koncentrerade och genomtänkta svar är att han inte, efter fyra år i exil, kan sitta på andra sidan av världen och uttala sig om vad människorna i Tyskland och Österrike tycker om sin regering, när han själv inte lever med konsekvenserna av såväl styret som hans eget uttalande i vardagen. Det är ett hedervärt uttalande och säkert formulerat med omsorg om dem som ännu är kvar i diktaturen. Av knappheten i uttalandet och Zweigs återhållna mimik går det dock att utläsa mycket smärta under ytan.
Paret reser vidare genom Sydamerika och blir överallt väl mottagna. De reser på landsbygden och utforskar de imponerande odlingarna i det bördiga klimatet, och träffar både andra europeiska intellektuella i exil och infödda argentinare och brasilianare. Här måste nämnas hur övervägande europeiska och vita människorna och miljöerna är, med mörkhyade människor främst i tjänande positioner. Regissören Maria Schrader kilar skickligt in situationer för att belysa de kontrasterna: en svart flicka bland servitriserna som pyntar bordet i öppningsscenen, en mässingsorkester bestående av enbart svarta män som haltande spelar An der schönen blauen Donau på en mottagning där alla gäster ser ut att vara ättlingar till tyska invandrare.
Den senare händelsen skapar en viktig, vemodig känsla under resan i det unga landet; ett stycke kulturarv lånat från det gamla landet för att hedra en man från samma plats, en man som skrivit så många böcker om europeiska personligheter och nu försöker börja om sitt liv i ett nytt land. Under en sejour i New York dras det också i banden från Europa; vänner och inte ens särskilt nära bekanta försöker via Stefan Zweig få inbjudningar till USA för att kunna lämna sina hemländer. Ansvaret tynger Zweig. Det är en av filmens styrkor att den tidvis stannar upp och låter oss fokusera på betydelsen av det som händer tillsammans med huvudpersonen. En så psykologiskt insiktsfull och klart analyserande tänkare som Stefan Zweig ser inte bara det som händer för stunden utan också det som lett fram till det, vad som kommer att komma av det och de krafter som skjuter på.
En annan styrka är att filmen inte försöker förklara eller visa i detalj det som ledde fram till det djupt sorgliga slut vi känner till för paret; det gemensamma självmordet i hemmet i Petropolis i februari 1942. En mening i förbifarten till en vän som antyder survivor's guilt; tårar i Lottes ögon; små detaljer som antyder den djupa depressionen de två människorna befinner sig i även då de tar för sig av vad det nya landet bjuder; den sortens samlade yttre som en plågad människa kan visa in i det sista. Det är en tragedi när de till slut väljer bort världen, för dem själva och för oss som lever kvar i den, och det är minnesvärt och finkänsligt skildrat i filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar