Musikerna på scenen låter Schuberts kända
Pianotrio i Ess-dur op 100 börja litet extra struttigt, som en ansats inför vad som komma skall. De första tyglade takterna följs av mer blommande melodier, framför allt i kaskader av noter från flygeln, ibland är det cellon som sjunger. Ibland återkommer några stygn av styltighet, som om det böljande måste tråcklas ihop för att hållas samman. Mer och mer får det romantiska ta överhanden i tolkningen, det själfulla som hela tiden har velat leta sig fram. Förutom några missar från fiolen låter ensemblen bra.
 |
| Johannes Brahms |
Ännu finare låter de dock i nästa verk,
Pianotrio nr 1 av Johannes Brahms. Nu är det den som låter mest romantisk i jämförelse med Schubert strax innan, och så vacker och välspelad av Amus Kerstin Andersson (violin), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano)! De har funnit den där balansen mellan exakthet och känsla som är så viktig när man spelar Brahms, och ett stråk av vemod lyser skönt genom hela trion.
Till extranummer fick vi så lämpligt den svenska visa, Se solen sjunker, som inspirerade Schubert. Med de två verken snyggt ihopsatta var det lätt att höra inspirationen som förvaltats väl av Franz Schubert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar