Nästan varje låt börjar som en explosion, och fortsätter i ett rasande tempo. De tre killarna på scenen är ruskigt samspelta, som om de vore en och samma person. De spelar intensiva, korta låtar, och fastän de har en tydlig stil, unik för gruppen, låter det ibland som att musiken är inspirerad av något från tidigare decennier. En låt har lätt psykedelisk stämning, en låter som ett lekprogram från 70-talet, i ett annat skulle melodin kunna passa i ett barnprogram från samma årtionde.
Det man först fokuserar på är kanske Per "Texas" Johanssons saxofonspel, med löpningar över skalan som är både skickliga och svängiga. Samtidigt kan man inte undgå att märka hur tight musiken låter, och snart lyssnar man minst lika uppmärksamt på Daniel Bingert på bas och Jari Haapalainen på trummor. De är samtrimmade och drivande, och ofta skakar de om låtarna underifrån genom synkoper och egensinniga taktvändningar.
Genom de framdundrande, komplicerade låtarna står (sitter) de tre männen och skrattar, som om det hela vore en barnlek, och det smittar till publiken - som om vi vore med på buset. Trots obefintligt mellansnack känns det som JH3 gillar sin publik och responsen. Tack, det är ömsesidigt!
Det man först fokuserar på är kanske Per "Texas" Johanssons saxofonspel, med löpningar över skalan som är både skickliga och svängiga. Samtidigt kan man inte undgå att märka hur tight musiken låter, och snart lyssnar man minst lika uppmärksamt på Daniel Bingert på bas och Jari Haapalainen på trummor. De är samtrimmade och drivande, och ofta skakar de om låtarna underifrån genom synkoper och egensinniga taktvändningar.
Genom de framdundrande, komplicerade låtarna står (sitter) de tre männen och skrattar, som om det hela vore en barnlek, och det smittar till publiken - som om vi vore med på buset. Trots obefintligt mellansnack känns det som JH3 gillar sin publik och responsen. Tack, det är ömsesidigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar