Petals of Blood av Ngugi wa Thiong'o

Ngũgĩ wa Thiong'o skrev Petals of Blood 1977, det år då han senare skulle bli fängslad i Kenya för sin politiska aktivism. Boken är en lång och intensiv krönika om några invånare i ett land under förändring: läraren Munira, hans unge assistent Karega, barflickan Wanja, affärs- och barägaren Abdulla och flera andra i den lilla staden Ilmorog samt huvudstaden. Genom deras erfarenheter och berättelser får vi se hur människors liv påverkas av krafter utifrån: utbildningssystemet som grundats och upprätthålls av både kolonisatörer och infödda, de unga revolutionärer som gör uppror mot ordningen, de som lyckats ta sig fram till köttgrytorna och nu utpressar sina underlydande, och gamla tiders andetro.

Det är en väldigt spännande och farlig tid, och huvudpersonerna har alla intressanta perspektiv att ge. Men tyvärr skriver Ngũgĩ wa Thiong'o så tungrott att berättelsen blir svårläst. Karaktärerna får inte konkret form, de förblir typer som är underställda historien som skall fram, och deras berättelser och upplevelser levereras stötvis så att det inte går att se de stora linjerna i den ganska komplicerade berättelsen. Ngũgĩ wa Thiong'o har också pepprat berättelsen med många afrikanska uttryck som inte översätts, och kanske är det ett sätt att upprätta respekt för en vokabulär som är naturlig för dem det handlar om, men det stänger ute oss som inte redan vet vad muzungu betyder.

Jag är glad att jag redan har läst och älskat boken Wizard of the Crow, som Ngũgĩ wa Thiong'o skrev ett tjugotal år senare. Även där målar han upp en historia om flera olika människor intrasslade i högtflygande planer, korruption, framstegstro och respekt för förfädernas tro, men med ett stänk av magisk realism som gör den än mer trovärdig, och framför allt med humor som gör den boken mer lättläst och ändå inte slarvar bort allvaret. Jag kommer att läsa fler böcker av Ngũgĩ wa Thiong'o, förhoppningsvis skrivna med lättare hand.

Fler böcker av Ngũgĩ wa Thiong'o:
A Grain of Wheat
Wizard of the Crow

Teenage Mutant Ninja Turtles 2014

Cowabunga! Nej, det sitter långt inne innan sköldpaddorna säger det i 2014 års version, och deras origin story är också ändrad. Men huvudfienden är de klassiska skurkarna Fotklanen, som härjar i staden. Nöjesreportern April O'Neil (Megan Fox) försöker undersöka händelserna på sin fritid, och visar sig ha närmare band till de mystiska försvararna än man kunde tro.

Den skämtsamma tonen i filmen understryks av att man har saltat med komediskådespelare: Will Arnett, Whoopi Goldberg, Taran Killam med flera. En av mina favoritskådespelare, den allvarlige William Fichtner, balanserar dem med sitt totala allvar, vilket kommer till pass när gott ställs mot ont. Men mest av allt är det ändå en pojkrumsfilm, med grabbhumor, första förälskelsen och coola prylar, för våra turtlar är ju faktiskt tonårskillar fulla av energi och äventyrslust. Det är roligt att se på de animerade sköldpaddorna; stora och muskulösa, litet uncanny, men med härligt uttrycksfulla icke-mänskliga ansikten.

Handlingen är litet extra osannolik för att vara en actionfilm; skurkar som släpper lös giftgas över staden innan de fått fram ett motgift är bara en av luckorna. Men jag väntade mig inga djupsinnigheter utan hoppades på action, och när fighterna kommit igång var det ingen ände. En biljakt nedför en snöig bergssida var kul fastän jag blev åksjuk av den. Och riktigt läcker och spännande var den stora slutstriden högt uppe på en skyskrapa. (Tur att det fanns en massa reklamskyltar att ramla på på vägen ned!)

 

Jag tyckte om att filmen utnyttjade 3D-tekniken i form av svindlande perspektiv från hustaken. De inledande tecknade scenerna var också väldigt snygga. Teenage Mutant Ninja Turtles är inte årets bästa actionfilm, men underhållande och rolig.

Kameliadamen på Stadsteatern

Det börjar bra: stylade kvinnor och män dansar in med stolar till ett soundtrack som från en glad jetsetfilm från sextiotalet. Replikskiftena är rappa och stämningen är lätt som luft kring huvudpersonen Marguerite (Helena Bergström), Marilyn-stylad i blonda lockar och gnistrande halsband. Hon är inte ung längre borde tänka på sin framtid och liera sig med den förmögne bankiren Varville (Sven Ahlström). Men där kommer den unge Armand (Simon J Berger), vacker och lockande med äkta kärlek för Marguerite, som alltid har lekt sig fram med män som kan betala räkningarna.

Den lekfulla sextiotalsstämningen verkade som en bra idé, och den passar ju Helena Bergströms hejiga spelstil. Men den gör att allvarliga situationer, som den våldsamme bankirens otäckheter, sopas undan med ett skratt. Inte heller får vi tid att förstå hur Marguerite övertygas om den äkta kärleken, och vad hon har att förlora när hon väljer den. En del roller blir rena karikatyrer, som Margureites stelt förbiknatande niece eller den uppskruvade salongsdamen Prudence (Annika Hallin). Skådespelarna med mer nedtonade karaktärer klarar sig aningen bättre.

Det som känns mest är ändå smärtan över den påtvingade brytningen mellan Marguerite och Armand i den sista akten. Det borde räcka för att bära pjäsen till sitt sorgliga slut, men då lyckas regin bli ännu taffligare i sega, förvirrade scener som irriterar mer än de ger stämning och kontext. Kameliadamen på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen hade kunnat vara bra, men för många halvstora brister gör den dålig och litet jobbig.

Länk till Stadsteaterns sida om Kameliadamen

Foto: Petra Hellberg

The Blazing World av Siri Hustvedt

Harry Burden är en konstnär som figurerat i utkanten av New Yorks konstvärld - god vän med konsthandlarna och deras gunstlingar, men alltid själv förbisedd. Hennes genomtänkta plan skall placera hennes livsverk i konstvärldens centrum och ge de föregivna kännarna en behövlig knäpp på näsan. Med hennes egna ord:

I, Harriet Burden, hereby confess that my diverse fantasies were driven:
1. by a general desire for revenge against twits, dunderheads, and fools,
2. by an ongoing, wrenching intellectual isloation that resulted in loneliness because I roamed in too many books that no one could talk to me about,
3. by a growing sense that I had always been  misunderstood and was madly begging to be seen, truly seen, but nothing I did made any difference.

 

Siri Hustvedts nya bok handlar om något jag själv är mycket intresserad av: filosofin bakom de konstverk som någon skapat, hur de tar emot, och hur olika kvinnor och män behandlas. Orättvis behandling av kvinnliga konstnärer har pekats ut, en del har försökt och försöker rätta till obalansen, och vi har fler och fler kvinnliga mästare som respekteras och refereras av såväl kvinnor som män: Cindy Sherman, Tracy Emin och i vårt eget land Karin Mamma Andersson och Cecilia Edefalk. Men det finns ett steg till i identitetstrappan, och det är att vara så självsäker att man kan driva med konstnärsrollen och fortfarande bli respekterad. Det steget är uteslutande förbehållet män, som Andy Warhol, Jeff Koons och Dan Wolgers, med det notabla undantaget Sturtevant.

Det är inte riktigt detta, utan en upprättelse av sin egen originalitet som Harry Burden är ute efter, när hon låter tre män i tur och ordning ta på sig ägarskapet för, "vara masker" för, tre utställningar hon skapar. Boken beskriver det här avancerade skeendet i form av en postum sammanställning av glimtar skapelseprocessen, recensioner, intervjuer med närstående, och stycken ur Harrys spännande stora samling av anteckningsböcker betitlade från A till Z. På så sätt får man olika synvinklar med helt olika åsikter om förloppet, och därtill väldigt mycket  av filosofin kring betydelsen av konstverken - bådadera är något som fascinerar mig mycket.

Harrys anteckningar är fulla av citat från filosofer och författare genom världshistorien, tack och lov förklarade i fotnötter av en nitisk redaktör. Det ger en upppfattning om hur beläst hon är, och indirekt (min tolkning) att hon inte är en kändis-wannabe utan någon som vill bli sedd för vad hon skapar.

No one rejoices more in revenge than women, wrote Juvenal. Women do most delight in revenge, wrote Sir Thomas Browne. Sweet is revenge, especially to women, wrote Lord Byron. And I say, I wonder why, boys. I wonder why.

Vid ett tillfälle i boken talar Harry om James Tiptree, en SF-författare som delade läsekretsen i två läger när det uppdagades att hon var kvinna. Harrys ögon lyser när hon talar om henne, och jag känner att det är på samma sätt jag lyser av iver och bara vill läsa vidare. För mig är det här mer spännande än någon kriminalroman, och inte bara för att det finns några antydda mysterier vars upplösning jag vill veta, utan för att jag njuter av Harrys intellektuella lek, omgivningens kommenterarer, beskrivningen av konstverken (vilka jag önskar att jag kunde gå och se någonstans) och så mycket mer. När jag läste Hustvedts The Summer Without Men var jag besviken på den kyliga berättarrösten och de kvasifilosofiska utläggningarna om kvinnligt och manligt, men här är tonen helt rätt för mig.

En viktig aspekt av boken är att den skildrar Harry som en hängiven konstnär med ett temperament som ibland kunde störa eller skrämma andra. Hennes två barn kan minnas vredesutbrott och misslyckanden, men som mindre bubblor i ett annars gott moderskap. På det sättet liknar hon i mina ögon både en typiskt manlig konstnär och en typiskt kvinnlig omhändertagerska - hon behövde inte välja, hon var båda.

Jag läste boken snabbt och intensivt, som en uppfriskande dryck man inte visste att man behövde. Nu är jag omtumlad och lycklig över den intelligens som finns i världen och att Siri Hustvedt har fångat några delar av den mellan bokpärmarna.

Fler böcker av Siri Hustvedt:
The Summer Without Men

Turist

Det är en jättefin och normal familj vi ser i Ruben Östlunds film Turist: mamma, pappa, flicka, pojke, i Alperna på skidsemester. Barnen gnäller ibland men föräldrarna tröstar dem med vuxnas tålamod; borstar tänderna sida vid sida under tystnad, och verkar allmänt nöjda med skidresan som bekräftelse på ett gott liv tillsammans.

Tagningarna är ofta långa och tysta. Många visar alplandskapets skönhet, ibland med en underton av hot. Andra sceners lösryckta meningar eller ingående diskussioner låter personerna visa delar av sina sinnestillstånd och funderingar. Vet man vad filmen skall handla om är det lätt att få en obehagskänsla av tanken på vad som skall komma: den avvärjda katastrofen som skall komma att visa sprickor i familjens gemenskap.

Lunchgästerna på restaurangen vid bergstoppen blir mer och mer oroliga ju närmre lavinen kommer. Snöröken virvlar in över borden, och när vitheten tätnar ser man skuggor av vad som händer: pappan flyr för sitt liv medan mamman hukar med armarna om barnen. Men katastrofen inträffar aldrig; den vita dimman lättar och matgästerna kommer tillbaka och fortsätter sin lunch med litet ansträngd lättnad. Var det en katastrof? Inget hände ju? Alla låtsas som inget. På ytan är ingen rädd eller ledsen.

Hur skall man tänka och känna om det som hände? Händelsen har ändå skakat om människorna och lämnat dem med känslor och frågor. I familjen är det först barnen som märker av och lever ut den ökade spänningen. De vuxna försöker hålla masken, men likt ett par Martha och George sipprar känslorna fram i sällskap med andra och några glas rött.

Hur reagerar man vid en katastrof? Man vill gärna tro att man skulle vara en hjälte, men innan man varit i situationen kan man absolut inte veta. Vännerna försöker förklara pappans själviska beteende, vilket lämnar mamman inte bara med minnet av sin skräck och att hon blev övergiven i farans stund, utan också med det dubbla sveket av en man som försöker släta över och snacka bort vad han gjorde. Det där andra är det värsta, för vilka fler svek kan man vänta sig av någon som inte ens vill erkänna sitt fel?

Ruben Östlund har hittat en perfekt ton och psykologiskt djup för att skildra den här händelsen och vad det gör med människorna som upplevde den. Några enstaka, välkomnade anledningar till skratt kan inte skingra den tryckta stämningen, men det milda obehaget är en viktig del av den här fascinerande och mycket sevärda filmen.

**** SPOILERVARNING *********

Jag måste ändå säga att jag är väldigt besviken på filmens upplösning. I en lång scen gråter pappan och erkänner att han är en dålig människa - men det känns inte äkta. Det är som att han använder sitt erkännande för att vända fokus på sig själv och hur synd det är om honom. (Say after me, Adolf: "I am a victim too.") Det blir ännu tydligare när han sjunker ihop i en snyftande hög och omfamnas av de oroliga barnen som drar med sin ovilliga mamma. Det efterföljande hjältescenariot och den avslutande scenen är så overkliga att jag på allvar tror att det är pappans dagdrömmar och att det riktiga slutet skall komma snart, men så är det inte. Det får mig att undra vad jag skall tro om handlingen - är pappans status återupprättad? Jag hoppas på att få diskutera det med andra.

Svenskt mode 2000-2015 på Sven-Harrys

Fler och fler muséer i världen låter upp plats för utställningar om modeskapare eller kända artisters kläder. Det är roligt att Sven-Harrys gör en svensk variant och släpper in svenska modeskapare från de senaste fjorton åren. Jag läser modetidningar, och när jag läser om svenska designers blir jag upprymd och bestämmer mig för att köpa nästa plagg från något mindre svenskt märke. Men sedan blir det nästan aldrig av, av olika skäl. Ofta beror det på att kläderna har någon detalj som får dem att se litet konstiga ut, och ännu oftare är de skapade för någon med en längre, smalare kropp än min. Jag har i regel inget emot att bära kläder som får mig att sticka ut, men i kombination med att plagget skulle strama över några valkar får mig att välja bort det till förmån för något mer förlåtande. Det är ett mysterium att nästan ingen designer antar utmaningen att skapa avantgarde-mode även för oss som bär på fler kilon än mannekängerna.

Jag kan inte avfärda alla kläder i utställningen på Sven-Harrys med de argumenten, för här böjer jag mig för en annan inställning: kläder som konst och inspiration. En del kreationer är härligt svårburna men ser ut som att de kommer från en annan värld, och det gillar jag! Speciellt gäller det de många klänningarna med intrikata handgjorda detaljer som visas på andra våningen. Bara att se dem får en att önska sig ett tillfälle att få bära dem - en gala i rymden, kanske?

Så finns det ändå andra plagg där jag inte förstår mig på estetiken. Några lösa byxdressar i hiskliga mönster hänger i den första salen. Jag kan inte se hur de kan smickra sin bärare, men kanske finns det andra som ser dem som ett perfekt uttryck för deras egen personlighet. För det är ju också så att jag inte vill bära kläder som tar över intrycket av mig som människa; kläder som har mig istället för tvärtom.

I mörkrummet på nedre plan visas några filmer med kläder av designers vars namn jag glömt. En ensemble som visas är en bylsig småblommig pyjamasliknande dräkt. Jag försöker tänka mig poängen med den: är det att man skall känna sig som att hela världen är ett pyjamasparty, som att man alltid är varm och trygg? Men i så fall skulle jag hellre bära något liknande plagg som jag själv valt ut som trygghetsskapandet, inte bara ta över en annan människas vision. Det är den balansgången som är svår för mig när jag ser plagg från nya designers; någon annans dröm eller min egen? och som får mig att oftare välja något mer normalt och neutralt.

Länk till Sven-Harrys sida om utställningen

Still Life

Det finns så många saker att bli sorgsen av i filmen Still Life: Människorna som dör i ensamhet, utan någon familj eller vän att kontakta. De skärvor ur livet som kommuntjänstemannen John May lyckas få fram av vad han hittar i deras lägenheter. Begravningsgudstjänsterna när prästen läser upp de få spåren för den ende närvarande, John May. Och så att John May verkar vara lika ensam som människorna som han lotsar till sin sista vila.

Tack och lov spelar filmen inte upp känslorna; då skulle den halvannan timmen bli en gråtfest och nyanser skulle gå förlorade. Stämningen hålls allvarlig men lugn av John Mays närvaro i de tomma, slitna lägenheterna: allvarlig, noggrann och med respekt för den döde, hur jobbig hen än verkat vara i sitt liv. Under de långa, mestadels tysta scenerna hinner man tänka på de döda och vilket liv de kan ha levt. Ofta finns foton av dem leende tillsammans med andra människor; någon gång måste de ha varit glada, någon måste ha tagit kortet, men på något sätt slutade de sina liv isolerade från andra. Då är det fint att se hur någon ändå söker efter möjliga vänner eller efterlevande, pusslar ihop de få ledtrådarna och följer dem till slutet.

Det som kommer att bli John Mays sista fall berör honom mer än de andra; Billy Stoke bodde i lägenheten mitt emot hans egen. Medan May utforskar de ledtrådar han kommer på, smyger sig detaljer ur Stokes liv in i hans eget. Kanske är en alkoholiserad bråkmakare inte den bästa förebilden, men som åskådare unnar man John May vad som helst som kan skapa variation och glädje i hans stillsamma liv.

Jag sade att filmen inte spelade på känslosträngarna, men det är inte sant. Lugnt håller i sig fram till slutet, då det inte går att värja sig för sorgen över de döda människorna. Hela dagen sedan jag såg filmen har mina tankar vänt tillbaka till de ensamma liven som vi vet finns mitt bland oss. Jag är glad att Still Life ger de människorna ett ansikte. Jag önskar att vi skall se dem och sträcka ut vår vänskap och gemenskap till att omfatta dem också.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Jag tyckte om Cirkeln, men av någon anledning dröjde det nästan två år innan jag läste fortsättningen, Eld. Och nu är jag glad att den tredje redan delen finns så att jag kan fortsätta i den snart, ackompanjerad av trailern till den kommande filmatiseringen av Cirkeln.

Om Cirkeln var välskriven så är Eld snäppet bättre; en bladvändare utan döda stunder. Till en början minns jag inte hur förra boken slutade, men de viktigaste händelserna berättas igen när de är viktiga för handlingen i Eld. Hotet mot Engelsfors växer igen, och nu måste ungdomarna också försvara sig mot Rådet, den grupp som först skapades för att stötta häxor likt flickorna i cirkeln, men numera verkar hindra dem i någon onödig intern maktkamp.

Boken är som sagt en bladvändare - spänningen är konstant hög när vi får veta mer magin och de mystiska fienderna. Men det är också fint att få följa med flickorna i deras enskilda liv, med vardagsproblem som är lika verkliga som undergång. Äntligen börjar De Utvalda också lära känna varandra mer, och i samma process förstå sig själva bättre. Jag är glad att Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren funnit magin och placerat den mitt i en svensk småstad.

Fler böcker av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren:
Cirkeln

Sjostakovitj, Till Eulenspiegel, Rachmaninov och Paganini i Konserthuset

På programmet för 2014 års andra sommarkonsert stod tre verk som hade länkar till varandra. I det första, Till Eulenspiegels lustige Streiche (1895) låter Richard Strauss Till Eulenspiegels lockande melodislinga leka sig igenom olika instrument, rytmer och nyanser. Det är ett varierat och spännande verk, som kanske blev litet för ostrukturerat i de kraftigaste nyanserna under dirigent Rafael Payares ledning.

Till nästa verk samlades tre begåvningar: pianosolisten Ivana Gavric, Sergej Rachmaninov och Niccoló Paganini, i Rapsodi över ett tema av Paganini för piano och orkester (1934). Nu lät orkestern lätt och luftig i den inledande presentationen av temat, och Gavric lutade sig över pianot, som en erfaren kock som med kännarmin provar olika variationer på kända ingredienser. De tjugofyra korta variationerna är alla annorlunda och fascinerande, och Gavric spelade dem mycket väl. Kan man välja ut en favorit? Det är i alla fall ljuvligt att få andas ut i den pastoralt romantiska artonde variationen.

Sjostakovitjs ungdomsverk, Symfoni nr 1 i f-moll (1925), sägs bland annat vara inspirerat av kvällens första verk: en lekfull fras lik den i Till Eulenspiegel dyker upp i symfonin. Förutom i de allra första tonerna uppfattar jag den inte fastän jag kanske borde, men symfonin är fascinerande i sig själv; i strukturen och de moderna och traditionella klangerna som varvas med varandra. Även här skrällde det litet väl mycket i de mest högljudda partierna, men de var ändå en härlig avslutning på en fin konsert.

The Giver av Lois Lowry

Ungdomsboken The Giver har över tjugo år på nacken, och jag har flera gånger hört talas om den som en bra och tänkvärd berättelse. I kölvattnet av Hunger Games-succéerna är det inte konstigt att även The Giver filmatiserats, och jag tror att filmen kan bli bra. Men boken är också läsvärd! Jag hann läsa ut den på en förmiddag, för den är lättläst och ganska kort, men inte alls simpel.

I samhället där Jonas lever går allt enligt regler som har funnits så länge att ingen minns något annat. Lois Lowry är bra på att beskriva allt utan att det blir en infodump, genom Jonas tankar och vad familjen pratar om. Lowry låter Jonas familj småskratta nervöst åt att pappan brutit mot en mindre viktig regel, men fram tonar bilden av en värld designad för att hålla alla friska och nöjda, och invånare som faktiskt trivs och inte ifrågasätter mönstret. För en läsare med andra erfarenheter känns det dock litet otäckt när familjen, med glatt humör, på kvällen redogör för varandra vilka känslor de haft under dagen, och på morgonen vad de haft för drömmar.

Vid en ceremoni i december får de olika årskullarna av barn nya privilegier: en framknäppt jacka för de nyblivna sjuåringarna, en cykel för nioåringarna och så vidare. För tolvåringarna, Jonas årskull, är ceremonin ännu mer spännande: det är då de får veta vilken yrkesbana som valts ut åt dem av de övervakande Äldre i samhället.

Under beskrivningen av ceremonin pirrar det även i mig, fastän jag vet vad som skall hända: Jonas får den ovanliga rollen att bli mottagare av hela samhällets minnen. Det är en mycket speciell uppgift, och redan instruktionerna inför första dagen får Jonas att ifrågasätta vad han vet om världens beskaffenhet. Genom de minnen som The Giver skänker Jonas får även vi läsare en förståelse för hur mycket som det skapade samhället har valt bort för att fungera smärtfritt.

Som sagt gick det snabbt att läsa boken, men jag har fortsatt att tänka på den sedan dess. Lowry ritar upp en enkel men tydlig värld, med förutsägbara men sympatiska människor, och fyller sedan på med känslor, konflikter och moraliska balansövningar. Jag ser fram emot att se historien på vita duken senare i höst.

The Bookshop av Penelope Fitzgerald

En bokhandel är något att glädja sig åt: full av böcker, bokmärken och annat som hör till läsning och skrivning, och ett ställe dit människor som älskar att läsa går. I den lilla orten Hardborough finns ingen bokhandel, men efter stor eftertanke och visst ekonomiskt risktagande bestämmer sig Florence Green för att öppna en på hösten 1959.

Penelope Fitzgerald har ett återhållet men tydligt språk när hon beskriver mottagandet av bokhandeln. Den lilla ortens lilla intelligentia, ledd av Mrs. Gamart, borde välkomna den, men det är ingen ände på det sega motståndet de sätter upp. The Old House som Mrs. Green köpt har stått tomt och förfallit i flera år, men plötsligt kommer man på så många anledningar till att där inte skall slå upp en bokhandel. "... vi är vana vid att huset står tomt...", "... huset skulle passa bättre som Centrum för Kultur...", "... borde det inte passa bättre att köpa huset som fiskhandlaren tänker sälja?" efter att Florence redan har flyttat in i huset och börjat inreda det.

Florence Green är inte slarvig, men har inte erfarenheten av bokföring eller att planera långsiktigt. Mrs. Green får hjälp och understöd av förstående bybor, och en viktig person är den bestämda och ordningsamma tioåriga Christine som hjälper till varje dag efter skolan. Visst får bokhandeln kunder, även om affärerna fluktuerar. Men bokhandeln arbetar ändå i motvind; små och medelstora motgångar staplas på varandra tills motståndet blir övermäktigt. Jag känner igen stämningen från en småstad där få saker händer: överraskning och motstånd mot nyheter, ett ständigt letande efter fel och ett villkorande om att si eller så skulle fungerat bättre, en ovilja att pröva och uppmuntra initiativ.

Historien utspelar sig under ett år och på endast 120 sidor, men känns gedigen. Penelope Fitzgeralds berättarton är saklig och låter inte klagomålen ta överhanden, så det som blir kvar efter läsningen är en känsla av beundransvärd men dödsdömd envishet under långvariga motgångar - och därtill en önskan att läsa mer från Fitzgeralds penna och stötta små, personliga boklådor genom att handla mycket där.

Tor Aulins violinkonsert i Konserthuset

I sommarmånaden augusti brukar Kungliga Filharmonikerna värma upp inför säsongen med efterlängtade sommarkonserter. Till den första hade man lånat in dirigenten Manuel López-Gómez, ännu en begåvning framväxt ur Venezuelas El Sistema. Först en talande inledning: Richard Wagners Förspel till Mästersångarna i Nürnberg (1867), som orkestern har spelat en gång tidigare i år. Det är ett verk med stora nyanser i berättandet, men med möjlighet till överslag i pampighet. Men även den här gången tyglades känsloutbrotten så att de inte blev övermäktiga.

 Därnäst kom ett verk som borde spelas oftare: Tor Aulins Violinkonsert nr 3 i c-moll (1896), mycket väl spelat av Christian Svarfvar. Första satsen inleds av ömtåliga harmonier från blåsinstrumenten, varvade med ett mer känslosamt parti från soloviolinen, innan övriga stränginstrument får ansluta. Hela konserten är intrikat komponerad; originell men ändå i en klassisk tradition, jämfört med impressionisterna några decennier senare. Orkester, soloviolinist och dirigent skapade tillsammans ett mycket fint framförande, precis som konserten förtjänade. Som extranummer gav oss Svarfvar, tillsammans med fyra stråkar ur orkestern, Gabriel's oboe, musik av Ennio Morricone ur filmen The Mission, och den lät rik och vacker.

Den stora avslutningen var Antonín Dvoraks underbara Symfoni nr 9 e-moll "Från den nya världen" (1893), full av medryckande melodier och med en kraft som en brusande flod. Men det är inte bara en flod, det är naturen och historien och människorna som driver framåt i musiken. I vanliga fall brukar Kungliga Filharmonikerna vara bra på att spela på maxvolym utan att förlora i nyanser och detaljer. Idag lät de kanske aningen yvigare, men inte alls slarvigt utan fortfarande gediget. Energin och glädjen spred sig bland såväl på scenen som hos den tacksamma publiken, och det blev ett riktigt bra slut på konserten.

Guardians of the Galaxy

Superhjältefilmerna blir fler och fler, och superhjältarna måste hela tiden bli starkare för att möta allt ondare skurkar. Så vilka är då Galaxens Väktare, Guardians of the Galaxy? Jo, en lönnmördare, ett muskelberg, en fräck småtjuv, en tvättbjörn och ett träd! Det är kanske inte vad man förväntar sig av det imponerande namnet. Visst har de special-krafter och bra utrustning, men det är inte råstyrka som ger succé i kampen mot de mäktiga fienderna, utan list, smarta planer, några ess i rockärmen, envishet och ett ganska osannolikt samarbete mellan de rejält olika figurerna.

Vi får se glimtar av ett universum myllrande av liv. Livet på Xandar verkar lyckligt, med en härlig mångfald av humanoider med varierande hår- och ögonfärg. Men Xandar och Nova Corps hotas av Ronan och hans armé, som vill utplåna planeten och alla dess invånare. Rymdstationen Knowhere befinner sig i resterna av ett gigantiskt huvud av en himmelsk varelse - vem högg av det en gång? Där lever bland annat den mystiske The Collector, den som startade hela jakten när han önskade sig en speciell artefakt, en kraftfull sten som Peter Quill stal och då fick efter sig Ronan och många andra som också är ute efter den.

Det antyds en lång och komplicerad bakgrundshistoria av fiendskap, allianser och maktkamper, men det som utkristalliseras är att gruppen som blir Galaxens Väktare tillsammans kämpar för att den potenta stenen inte skall falla i Ronans händer och ge honom makten att utplåna Xandar och allt annat han hatar. Och som sagt är det med tricks, listiga manövrar, ren dumdristighet och även en hel del humor som de fem klarar sig igenom många omöjliga situationer.

Filmen är sprängfylld av läcker action, men doserad med charm och humor, och ändå inte utan att verklig sorg får lysa igenom. Navet i det hela är Peter Quinn, tonsäkert spelat av Chris Pratt, men såväl huvudfienderna som småskurkarna visar personlighet och motivation. Effekter, skämt och genuin vänskap balanseras fint och gör Guardians of the Galaxy till en av de bästa i Marvels smattrande kulregn av superhjältefilmer. Och om bara tre år kommer ännu en film med de fem osannolika galaxväktarna!

Civil to Strangers av Barbara Pym

På 1950-talet utkom Barbara Pym med flera romaner som blev mycket uppskattade av sin läsekrets. Men till hennes och andras besvikelse svalnade intresset för hennes verk på sextiotalet, och hon föll i glömska. Några år före sin död fick hon dock äntligen tillbaka den uppmärksamhet hon förtjänade, och ett antal böcker från hennes penna publicerades till och med postumt. En av dem är Civil to Strangers, som innehåller några längre stycken från 1930-talet och två noveller från 1970-talet.

Den längsta historien är just Civil to Strangers, som till ytan verkar som en småputtrig historia om välmående människor i en liten engelsk by vars vardag rörs till av en inflyttande ungersk gentleman. Men från första meningen slås läsaren av Pyms psykologiska insikt: karaktärernas personligheter och deras relationer är fint skildrade, med humor men ett underliggande allvar.

Inte bara jag gör jämförelsen med Jane Austen: äktenskapsplaner och hemliga förhoppningar kan verka trivialt, men även för kvinnor vid nittonhundratalets början var det att finna den rätte mannen och lyckas få hans uppmärksamhet något som avgjorde hela en kvinnas liv. Förordet berättar att Pym aldrig gifte sig eller fick barn, och någon gång beklagade sig för vännen och hovpoeten Philip Larkin. Därför är det lätt att känna extra sympati för de längtande kvinnorna i Pyms berättelser, men framför allt därför att känslorna är så nyansrikt och trovärdigt beskrivna.

En annan lång berättelse är Gervase and Flora, där Flora och Gervase båda är medvetna om att hon varit förälskad i honom i åratal men att inget kommer att komma ut av det. Även när kärleken faktiskt når dem båda, från var sitt håll, finns tvivel och vemodiga känslor kvar, och jag tycker väldigt mycket om hur Pym beskriver Floras tankegångar.

Därefter följer två påbörjade romaner som är mycket intressanta tidsskildringar av England under andra världskriget: Home Front Novel, där en liten engelsk by får ta emot evakuerade barn, och So Very Secret, en spionhistoria med riktigt spännande jaktscener. Det är roligt att lägga märke till hur Pym extra ofta låter kvinnorna i de här berättelserna bättra på läppstiftet eller måla naglarna - man tänker sig att den lilla glimten av färg och flärd känns extra viktigt under svåra tider. Inte heller förälskelser tar paus, trots att inkallelse och bomber finns i vardagen.

De två sista novellerna i boken är skrivna på 1970-talet och innehåller såväl persongalleri och ett resignerat vemod man känner igen som Pymskt, men även aningen mer besvikelse. Allra sist kommer ett nedskrivet radioföredrag där Pym intressant och insiktsfullt beskriver sitt skrivande, med den passande titeln Finding a Voice.

Mitt intresse för Barbara Pym väcktes av en artikel i The Guardian och av Ingrid, som har läst en hel del av henne i sommar. Jag längtar också efter att läsa mer av Pym.

Herr Adamson av Urs Widmer

När jag söker på nätet inför den här recensionen upptäcker jag att Urs Widmer dog i april i år. Vilket underligt sammanträffande, eftersom boken jag läst handlar om döden. (Den blev dock inte Widmers sista bok.) Bokens berättare är född 1938, precis som Widmer, men i boken får hans sista levnadsdag för säkerhets skull utspela sig 2032, dagen efter hans nittiofyraårsdag.

Mot slutet av sitt liv vill den namnlöse berättaren förklara två underliga och sammanhängande händelser i sitt liv för barnbarnet Anni. Herr Adamson är mannen som dök upp i grannträdgården när han var en liten pojke, och lockade med honom på en farlig men spännande upptäcktsresa i efterkrigstidens Basel. Herr Adamson behövde pojkens hjälp för själv var han död; osynlig för alla andra och oförmögen att plocka upp den förseglade väskan han gömt i sitt tidigare liv.

Förutom några onödigt fåniga detaljer är det ett spännande äventyr som inleder boken. Men så börjar Herr Adamson berätta om precis hur det går till i dödsögonblicket och hur det kommer sig att bara en specifik pojke kan se honom, och det blir en långrandig redovisning med för många detaljer. Inte ens den efterföljande vandringen genom dödsriket blir så spännande som den skulle ha kunnat vara! Tvärtom blir den, liksom det påföljande uppdykandet i Mykonos, som småroliga pusselbitar i ett pojkboksäventyr där inget är på allvar.

Än värre blir det i bokens sista halva, där pojkens barndomsintresse för navajo-indianer och självstudier i deras svåra språk utgör grunden för en pinsamt naiv utflykt till en plats i Amerika där den nu vuxne mannen visar sig kunna tala det svåra språket flytande. Under alla dessa händelser skymtar hustrun och dottern endast förbi i farten, men det är inte som att människorna i fokus heller har några djupare personligheter.

För ett tjugotal år sedan läste jag Der blaue Siphon av Urs Widmer och minns den som drömsk och intressant, så jag blev överraskad av den barnsliga tonen och den simpla handlingen i Herr Adamson. Det tar emot att skriva ned en bok om döden av en nyss avliden författare, men Herr Adamson är enbart putslustig och inte alls minnesvärd. Jag får nog plocka fram Der blaue Siphon och leta efter de goda kvaliteterna för att nyansera min bild av Urs Widmer.