Vit, rik, fri på Stadsteatern

Avspänt och förtroligt men med distansen hos en som har kontrollen, börjar Ann Petrén eller den roll hon spelar resonera med oss i publiken och förklara upplägget för kvällens föreställning/föreläsning. Hon har makten, för det är hon som talar till oss, och också för att det är hon som definierar relationen mellan sig och oss. Men hon har inte absolut kontroll, för hon nämner att hon "har blivit ålagd" att berätta om Klytaimnestra. Hon är ju skådespelare, och även om hon på scenen ser friare ut än vi som sitter och ser på, har hon ju fått direktiv av manusförfattaren, regissören och det faktum att hon behöver komma till teatern varje kväll för att stanna kvar i sitt yrke.

 Foto: Sarah Bolmsten

Kvinnan på scenen är klädd i slacks och sidenblus i en champagnefärg som drar åt guld och ger ett intryck av understated elegance. Bakom henne står ett sminkbord i en jugendstil som är på precis rätt sida om gränsen för svulstig. Det är den sortens kläder och inredning som signalerar verklig makt; en rikedom som är så självklar att den inte behöver visa upp sig i prål, utan tvärtom visar sig i det nedtonade.

Det frivilliga nedtonandet av makten är vad den berättande kvinnan tar fasta på i historien om Klytaimnestra, som dödade sin make Agamemnon efter att han offrat deras dotter Ifigenia till gudarna. Aiskylos trilogi där pjäsen om Agamemnon ingår sägs visa övergången från ett matriarkaliskt till ett patriarkaliskt samhälle. Hur då? För att den kvinnliga makten vid just den tiden blev så säker i sig själv att den ömkade sig över den manliga längtan tilll makten, och lät den få sin vilja fram. Och männen har den starka viljan till makt, eftersom de inte skapar något evigt, av värde, eftersom de inte kan föda barn. Hmmm. Det är en intressant tanke, och den stämmer säkert i enskilda fall i världshistorien, men ett enda frivilligt steg åt sidan för tjugofem sekler sedan räcker ju inte som förklaring till patriarkatets överlevnad till idag. Det är snarare en meditation för den undertryckte, som antingen kan ge en inre styrka eller skapa förnöjsamhet med underordningen. Men det är intressant att tänka på.

Vid ett tillfälle är det tre andra röster som i tur och ordning bryter in med tre vitt skilda åsikter. Den ena rabblar på Fast Forward om våldet som medel och mening, om kampen, om moralen, målmedvetenhet. Den andra är säker i sin position och talar om att makten måste finnas hos någon, och det är bäst att den finns hos henne själv, som är bäst lämpad. Det är inte orättvist, det är bara fakta. Den sista rösten tar avstånd från all form av våld, och från makt, och från det som hör till makten, och från ansvaret. Det blir så många avståndstaganden att inget blir kvar. Ingen av de här tre är en god förebild. Den första blir en enögd revolutionär terrorist av vilken färg som helst, den sista blir en lealös statist som ger rum åt de båda andra. Om den mittersta av dem, maktmänniskan, vore intelligent och öppen för logiska argument och ansvarsfördelning vore den den mest sansade av de tre, men omständigheterna avslöjar inte om så är fallet. Ingendera av de tre personligheterna skulle kunna bygga ett samhälle.

Ann Petrén är ett med texten och helt fantastisk. När hon stakar sig eller stannar upp och letar efter nästa ord gör hon det så äkta att jag blir rädd att hon glömt sig - och det fastän jag hela tiden är säker på att hon har situationen under kontroll. Till och med när hon står och plockar i sig en halv ask Läkerol, en i taget, är det sevärt. Och en uppvisning i vem som för ögonblicket har kontrollen: hon som 'tvingar' oss att se henne göra något trivialt. Christina Ouzounidis' pjäs är drygt en timme lång, och det räcker, för det är många teorier som bollas fram. Jag håller inte med om allt jag hör, men det är tänkvärt. Det är bra att hon inte försöker skriva oss något på näsan.

Länk till Stadsteaterns sida om Vit, rik, fri