The Singularity, som den förutspås av bland andra Ray Kurzweil och Vernor Vinge, är ett tillstånd av raska framsteg inom vetenskap och teknik som frambringar en samlad intelligens som är så hög att vi som människor inte kan föreställa oss den. Inte nu, och kanske inte ens efter att den har inträffat. När det blivit möjligt att teknologiskt förbättra sin mänskliga kropp, eller ladda upp sitt medvetande i ett annat objekt, kommer människans roll i världen att vara så förändrad att det kan vara svårt för många att förstå och förhålla sig till.
Detta har inträffat på vår planet i Charles Stross' Hugo-nominerade bok Singularity Sky från 2004. Detaljerna om hur det gick förblir oklara, men till händelserna hör att ett högre medvetande, Eschaton, splittrat upp mänskligheten på olika kolonier, på många olika platser i både tid och rum. Eschaton håller sig därefter mestadels utom synhåll, men om något samhälle tar sig för stora friheter med tidsresor och liknande teknologi, blir de utplånade. För att inskärpa det har Eschaton lämnat efter sig minnesmärken som säger just detta:
I am the Eschaton. I am not your God.
I am descended from you, and exist in your future.
Thou shalt not violate causality within my historic light cone. Or else.
En av kolonierna är Rochard's World, dit Eschaton placerade de människor som hetast längtade efter ett marxistiskt samhälle så som det kunnat byggas på ett 1800-tals Östeuropa. Efter flera hundra år lever folk fortfarande som småbönder, hunsade av en kader av militärer. Moderna medicinska kurer och teknologi som gör vardagslivet lättare är förbjudet av den misstänksamma regeringen, men rymdskepp med den allra senaste teknologin köps förstås in för att utrusta armén.
Stross' berättelse är träig och full av klichéer: en senil amiral, officerer som strikt följer order och missar viktiga hot, ett samhälle med fördomar mot kvinnor och som grädde på moset en ytterst kapabel kvinnlig agent som går tvärs emot allas fördomar och dessutom inleder ett ointressant kärleksförhållande med bokens andre huvudperson. De sammanbitna dialogerna mellan de rigida militärerna är petiga, och scenerna med strider mellan rymdskepp blir inte så särskilt spännande. Jag kan tänka mig att det finns läsare som tycker om just den sortens prosa, men jag hör inte till dem.
Vad som hotar Rochard's World är inget den stela armén någonsin kunnat föreställa sig. Det är Festivalen, en icke-mänsklig företeelse som driver från värld till värld och idkar byteshandel av ett udda slag: de erbjuder vad som helst, till den som underhåller dem på något sätt. Till Festivalens uppbyggnad hör Kritiker, och i ett senare skede även dödliga Mimare. När människorna på Rochard's World börjar få det de önskar sig, efter en livstid av hunger och sjukdomar, bryts deras samhälle sönder och blir till kaos.
Det ligger ett uns humor i idén med en kringdrivande festival, men strukturen är inte tillräckligt utbyggd och beskriven för att bli begriplig. Den är varken udda nog för att chockera, eller tydlig nog för att ge större förståelse för vad som händer. Eschaton och dess gärningar beskrivs på sidan 150 i boken, Festivalen närmare slutet, och ändå räcker det inte som förklaring till varför det universum vi läser om ser ut som det gör.
Det finns som sagt två huvudpersoner, Rachel Mansour och Martin Springfield, och visst hejar man på dem, även om de inte har så mycket personlighet. Men inget av det som berättas om de parallella handlingarna är tillräckligt livligt för att väcka engagemang. Hur mycket jag än tycker om att se en socialistisk diktatur häcklas för dess oförmåga att ge sina invånare ett drägligt liv, räcker det inte. Jag gissar att Charles Stross känt sig inspirerad av uttryck som låg i tiden, som "the Singularity", "information wants to be free" och "future shock", och skrivit om vad det kan driva fram. Eftersom jag inte tycker att Stross är någon god berättare, kommer jag inte att leta upp fler böcker av honom inom den närmaste tiden.
Fler böcker av Charles Stross:
Saturn's Children
Neptune's Brood
Detta har inträffat på vår planet i Charles Stross' Hugo-nominerade bok Singularity Sky från 2004. Detaljerna om hur det gick förblir oklara, men till händelserna hör att ett högre medvetande, Eschaton, splittrat upp mänskligheten på olika kolonier, på många olika platser i både tid och rum. Eschaton håller sig därefter mestadels utom synhåll, men om något samhälle tar sig för stora friheter med tidsresor och liknande teknologi, blir de utplånade. För att inskärpa det har Eschaton lämnat efter sig minnesmärken som säger just detta:
I am the Eschaton. I am not your God.
I am descended from you, and exist in your future.
Thou shalt not violate causality within my historic light cone. Or else.
En av kolonierna är Rochard's World, dit Eschaton placerade de människor som hetast längtade efter ett marxistiskt samhälle så som det kunnat byggas på ett 1800-tals Östeuropa. Efter flera hundra år lever folk fortfarande som småbönder, hunsade av en kader av militärer. Moderna medicinska kurer och teknologi som gör vardagslivet lättare är förbjudet av den misstänksamma regeringen, men rymdskepp med den allra senaste teknologin köps förstås in för att utrusta armén.
Stross' berättelse är träig och full av klichéer: en senil amiral, officerer som strikt följer order och missar viktiga hot, ett samhälle med fördomar mot kvinnor och som grädde på moset en ytterst kapabel kvinnlig agent som går tvärs emot allas fördomar och dessutom inleder ett ointressant kärleksförhållande med bokens andre huvudperson. De sammanbitna dialogerna mellan de rigida militärerna är petiga, och scenerna med strider mellan rymdskepp blir inte så särskilt spännande. Jag kan tänka mig att det finns läsare som tycker om just den sortens prosa, men jag hör inte till dem.
Vad som hotar Rochard's World är inget den stela armén någonsin kunnat föreställa sig. Det är Festivalen, en icke-mänsklig företeelse som driver från värld till värld och idkar byteshandel av ett udda slag: de erbjuder vad som helst, till den som underhåller dem på något sätt. Till Festivalens uppbyggnad hör Kritiker, och i ett senare skede även dödliga Mimare. När människorna på Rochard's World börjar få det de önskar sig, efter en livstid av hunger och sjukdomar, bryts deras samhälle sönder och blir till kaos.
Det ligger ett uns humor i idén med en kringdrivande festival, men strukturen är inte tillräckligt utbyggd och beskriven för att bli begriplig. Den är varken udda nog för att chockera, eller tydlig nog för att ge större förståelse för vad som händer. Eschaton och dess gärningar beskrivs på sidan 150 i boken, Festivalen närmare slutet, och ändå räcker det inte som förklaring till varför det universum vi läser om ser ut som det gör.
Det finns som sagt två huvudpersoner, Rachel Mansour och Martin Springfield, och visst hejar man på dem, även om de inte har så mycket personlighet. Men inget av det som berättas om de parallella handlingarna är tillräckligt livligt för att väcka engagemang. Hur mycket jag än tycker om att se en socialistisk diktatur häcklas för dess oförmåga att ge sina invånare ett drägligt liv, räcker det inte. Jag gissar att Charles Stross känt sig inspirerad av uttryck som låg i tiden, som "the Singularity", "information wants to be free" och "future shock", och skrivit om vad det kan driva fram. Eftersom jag inte tycker att Stross är någon god berättare, kommer jag inte att leta upp fler böcker av honom inom den närmaste tiden.
Fler böcker av Charles Stross:
Saturn's Children
Neptune's Brood
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar