Fair Game

Jakten på hemlig information är oftast inte den räcka av närstrider med ett dussin skurkar, smygande efter laservapen i laboratorier och duckande för explosioner som de flesta spionfilmer innehåller. Att ta reda på vad en främmande makt planerar måste påbörjas så tidigt som möjligt, på detaljnivå. Är man på väg att utveckla kärnvapen? Har man byggt fabriker med plats för det? Har man skaffat utrustning för det? Har man de råvaror som behövs? Har man kompetenta tekniker och vetenskapsmän för att sätta ihop vapnen? De mängder av råvaror och utrustning som behövs kan sällan införskaffas obemärkt; med personliga kontakter och rätt frågor kan man hitta människor som kan bekräfta eller förneka att något är på gång.

Frågor på den nivån sysslade Valerie Plame med som handläggare på CIA. Inga handgemäng, men personliga besök i länder som skulle kunna utveckla hot mot USA, efterforskningar i källor och möten öga mot öga med människor som förmåddes att berätta vad de visste, vilket utsatte dem själva för risk. Ett sådant ärende under år 2002 var frågan om Irak var på väg att utveckla kärnvapen. Hade man köpt uranoxid från Niger? Hade man skaffat aluminiumbehållare av rätt storlek? Avdelningen som Valerie Plame ledde letade efter svar på de frågorna, bland annat genom att låta Plames make, den tidigare ambassadören Joe Wilson, söka upp gamla kontakter i Niger. Det de fann tydde på att inga massförstörelsevapen var under utveckling.

Ändå var det just på de källorna som USA:s regering ville stödja sig på när de anklagade Irak för att vara på väg att utveckla kärnvapen, och det var det som regeringen ville stödja sig på för att gå i krig med Irak. Joe Wilson ville inte låta sina uppgifter förvanskas i ett oärligt syfte, och skrev en tidningsartikel om att hans efterforskningar inte stödde misstankarna om massförstörelsevapen i Irak.

På bara två rader mot slutet av en artikel om Joe Wilson, nämndes att hans fru var CIA-anställd och den som sänt ut honom på uppdraget. Att Valerie Plame blev avslöjad gjorde att alla hennes pågående förhandlingar runt om i världen omintetgjordes, och gjorde de människor som hon kontaktat utsatta för dödsfara. Även Plame, Wilson och deras barn utsattes för hatkampanjer och utskällningar av människor som såg dem som förrädare mot sitt land.

Filmen Fair Game berättar historien ur Wilsons och främst Plames synvinkel. De båda spelas utmärkt väl av Naomi Watts respektive Sean Penn. Vi får se två engagerade människor med viktiga uppgifter och ett rikt vardagsliv, inte två stjärnor som spelar över för att imponera. Filmen är tung på fakta och betydelsefulla dialoger, men inte för invecklad för att vara begriplig och spännande.

Man bör komma ihåg vad Valerie Plame säger i filmen: en persons rapport är en åsikt, flera rapporter är vad som utgör intelligence. Det gäller även vad den här filmen säger. Det är sant att den är trovärdig och håller sig intill det jag redan visste om affären. Fakta är att Scooter Libby, ledare för vicepresident Dick Cheney, dömdes för att ha läckt Valerie Plames hemligtstämplade namn, och att inga kärnvapen funnits i Irak efter invasionen, så filmen Fair Game är trovärdig.

Men det är värt att tänka på vad den visar: flera människor letar efter pusselbitar som alla har mer eller mindre trovärdighet och betydelse. Tillsammans skapar de en berättelse som blir ett underlag för beslut. En liten mening i berättelsen kan bli vad man förstorar upp och hänger hela sin åsikt på: Joe Wilson är en lögnare! Valerie Plame är en kommunist! De hatar vårt land! Likaså finns i andra änden av spektrat de som hänger upp sig på andra detaljer i berättelsen: Presidenten är köpt! Storfinansen vill ha krig! Ju högre uppskruvat tonläget blir på båda sidorna, desto mindre blir chansen att den andra sidan skall lyssna på detaljerna och kanske förstå och förändra sig några centimeter mot sanningen, som ligger någonstans emellan de båda ståndpunkterna. Vad som borde framgå, och vad som filmen också visar, är att det inte är fruktbart att se världen i helt svart mot helt vitt, utan att det finns många nyanser däremellan, och att det ofta är de som är viktigast av allt.