Oppenheimer

Vad kan du säga till ditt eget försvar, när du sitter i ett trångt rum framför en grupp män som vill finna den allra minsta luckan i dina utsagor och vränga upp den till något brottsligt? Vi har väl alla lögner och ögonblick att vara mindre stolta över i våra liv. För J. Robert Oppenheimer är de desto tyngre vägande då hans säkerhetsklassade arbete ledde fram till bomberna som tog hundratusentals människoliv i andra världskrigets slutskede, och då han uttryckte politiska åsikter som gick emot den officiella linjen i USA. 

Bilden faller bakåt i tiden och vi får se en ung Oppenheimer som tar sig till Europa för att lära sig mer om kvantfysiken, den nya spännande vetenskapen om världens uppbyggnad. Som älskare av fysik och matematik hade jag velat se mer av att behöva förstå materien på ett nytt sätt och den svindlande känslan när fler och fler tankar kopplas samman. Det är tyvärr inte filmens fokus; senare får vi några nödvändigtvis förenklade scener när man kopplar hur resultaten av nya beräkningar kan användas praktiskt - för processen som skapar den stora bomben. Istället syftar de inledande scenerna till att visa Oppenheimers breda intresse för kultur och samhällets ordning, och börja introducera det stora persongalleri som kommer att behövas för att bygga bomben och bära filmen.

Något annat jag gärna hade haft mer av var känslan av hur det pågående kriget i övriga världen gör att forskarna i USA vill skapa den kraftigaste bomben som skall skrämma motståndarna till att sluta kriga, nu och för alltid. Det är gott att filmen inte varvar in regelrätta krigsscener, och visst nämner man ofta avskräckningen som syfte med bomben, men som åskådare behöver man själv tänka sig ett lager av desperat brådska att komma först med den praktiska tillämpningen hos de räknande och skruvande männen i sina ändå trygga lokaler på andra sidan Atlanten.

Det går ändå att uppskatta att filmen inte är så förenklad att den utmålar Oppenheimer som de förtrycktas försvarare. Hans engagemang för facklig anslutning och det lokala kommunistpartiets krav på rättvisa i samhället är ambivalent och sporadiskt, uppblandat med arbetet, vardagslivet och alla dess utmaningar. Är det inte en styrka, för en själv och för landet man bor i, att man kan föreslå alternativa ordningar för samhället - och senare ompröva sina åsikter? Men i det där trånga förhörsrummet åratal senare kan allt som Robert Oppenheimer sade och gjorde vändas emot honom själv.

Tidigare har han hyllats som Amerikas hjälte, nu sitter han på de anklagades bänk. Vi kommer att få se hur ytterst Kafkaesk situationen är, då förhörsledarna sitter på hemligstämplad information som varken Oppenheimer eller hans försvarare får se innan de frågas ut om den. Det är också intressant att denna förnedrande, livsavgörande och ändå sorgliga och tråkiga process är hur filmen avslutas, inte med de hetsiga, triumfatoriska scenerna när bomben slutligen har byggts samman och provsprängs i en enorm, vacker och dödlig explosion i öknen. Sådant är livet. Succé. Småaktighet. Misslyckande. Personligt agg som styr livet in på andra spår. För en tänkande människa; ett återkommande tvivel på sig själv och sin roll i världen.

Mardrömmar av Guy de Maupassant

Det är utmärkt att samlingen Mardrömmar med nyöversatta noveller av Guy de Maupassant fokuserar på de berättelser med övernaturliga eller på andra sätt underliga inslag som han skrev. För å ena sidan kan vi känna igen oss i det som inleder ett av appendixen, om världens avförtrollning som vi ju talar om än idag:

Under de senaste tjugo åren har det övernaturliga långsamt lämnat vår själ. [...] Det är som om Skapelsen antagit en ny skepnad, en ny form, en annan betydelse än tidigare. Det kommer säkerligen att leda till den litterära fantastiskens död.

Denna tanke utvecklas ännu finare i novellen Rädslan. Men å andra sidan är vi många som gärna vill se en motreaktion på detta, en uppvärdering av den fantastiska litteraturen som något som kan säga lika mycket om det mänskliga kynnet och människans villkor som den absolut realistiska litteraturen - och dessutom underbart underhållande. En ypperlig förkämpe för det är de Maupassant själv med de här novellerna, likaså hans skickliga översättare Hillevi Norburg som också lagt till hjälpsamma noter och skrivit en gedigen introduktion.

I de allra flesta av historierna är huvudpersonen en välmående man som inte saknar något materiellt och befinner sig på en god plats i livet. En del av dessa män uttrycker direkt eller indirekt nedlåtande omdömen om kvinnor, tjänstefolk och andra folkslag med den självsäkerhet som man kan ha då man tror sig vara skapelsens krona. Och ändå sker det något som skakar om hans tillvaro - antingen en oförklarlig händelse, eller ett smygande obehag som tar sig nära in på hans annars så tillfredsställande liv. Det kan vara en känsla av att någon annan befinner sig i hans hem, eller en bekant som visar sig ha något underligt eller farligt i sin livshistoria. Våra förnöjda män genomlever många starka sinnesrörelser och deras tankar är tryfferade med många utrop: Åh! Åh! Inte att undra på att några av dem drivs till vansinne eller till och med faller döda ned efter prövningarna de utsätts för.

Men även kärleken kan skapa starka känslor som håller berättaren i ett hårt grepp, särskilt då den älskade dör bort från honom vilket ju var en realitet att räkna med på 1800-talet då novellerna skrevs. Till de psykologiskt skarpa personskildringarna kan vi lägga tankarna på att den avlidna älskades spegel borde ha behållit något av hennes bild, eller ett slags liv som bevaras inuti tingen.

Eftersom jag var rik intresserade jag mig för antikvariska möbler och kuriositeter: ofta föreställde jag mig de okända händer som hade rört vid dessa ting, de ögon som beundrat dem, de hjärtan som älskat dem; för visst kan man älska ting! Jag kunde stanna i timmar - timme efter timme - och studera en liten klocka från förra seklet. Så fin den var, så vacker med sin emalj och sitt ciselerade guld. Och den fungerade fortfarande lika gott som den dag då en kvinna hade köpt den, förtjust över att få äga ett så vackert smycke. Den hade inte slutat gå, inte upphört att leva sitt mekaniska lilla liv; den tickade fortfarande regelbundet efter ett helt sekel. Vem hade burit den för första gången mot sitt bröst, bland svala tyger där urets hjärta slagit mot kvinnans? Vilken hand hade hållit den mellan sina litet varma fingertoppar, vridit och vänt på den och sedan torkat av dess porslinsherdar som hudens fukt mattat för en sekund? Vilka ögon hade betraktat den blomsterprydda urtavlan i väntan på ett efterlängtat klockslag, ett omhuldat klockslag, ett gudomligt klockslag?

Hillevi Norburg har gjort ett ypperligt arbete med att översätta Guy de Maupassants lyriska språk till ett ledigt och ändå rikt flöde som förmedlar både miljöer och stämningar; skönheten och också spänningen och det lockande i det obehagliga, rysliga som människorna i novellerna upplever. Fastän flera teman kommer igen på olika sätt i historierna är Mardrömmar en på alla sätt fantastisk samling som det är svårt att inte glupskt läsa från första till sista sidan så fort man bara kan.

UFO 1665 - Luftslaget över Stralsund

Den åttonde april år 1665, klockan två på eftermiddagen, såg sex strömmingsfiskare något märkligt på himlen över Stralsund (som vid den tiden var svenskt). En stor fågelflock förvandlades till stridsskepp med spöklika besättningar vilka stred mot varandra. Vid skymningstid såg de sedan en platt, rund, tallriksliknande form ovanför St Nikolai Kyrka, och då flydde de för att nästa dag darra och känna smärtor i kroppen. En gedigen utställning på Kunstbibliothek i Berlin visar dåtida nedskrifter och bilder av händelsen, inte helt tillförlitliga, men man ser ändå vilket intryck de gjorde på samtiden, och hur minnet levde kvar i flera år innan det förbleknade. 

Dåtidens människor tolkade det då inte som ett UFO utan som järtecken om kommande olyckor.

Bilden av Guds vrede i form av fallande eldar är fascinerande.

Utställningen tar sig sedan för att ge vetenskapliga förklaringar till synerna - hur ett verkligt sjöslag bortom horisonten för strömmingsfiskarna speglades ovanför vattenytan som en hägring. Man visar också dokument av hur vetenskapligt sinnade människor vid den tiden förklarade denna och dylika händelser.

Och så får vi se samtida bilder av härar i strid tecknade hängande i luften, antingen som möjliga händelser, eller utportionerade för att synas tydligare, eller som något löjligt och osannolikt ur sagans värld. Kanske har någon av bilderna inspirerat åskådarna eller åtminstone dem som tecknade ned deras syner.

Men samtiden hade ändå en del begrepp om att det skulle kunna finnas andra världar, och även om det inte ledde strömmingsfiskarna till att tänka på UFO:n så får vi se några intressanta verk från 1600- och 1700-talet om andra världar och sätt för att resa till dem och bibringa dem kristendomens frälsning.

Länk till Kunstbibliotheks sida om utställningen 

Mrs. Davis

Vilken dramatisk bild, en nunna spränger fram över ett fält på en vit häst med doket fladdrande efter sig! Och så avstyr hon ett pågående brott till och med, rådigt och självsäkert. Ännu fler scener av ännu mer rådiga och kämpalystna nunnor får vi se i serien Mrs. Davis, faktiskt riktigt blodiga bilder av självuppoffring för Guds rike på jorden. Och så får vi ett konkret exempel till vad som ofta sägs, att en nunna är gift med Jesus.

Coola bilder radas upp, litet svårbegripligt först hur de hänger ihop men det är tillräckligt spännande för att locka till vidare tittande. Litet avskräckande är det att det är Damon Lindelof som står bakom TV-serien Mrs. Davis - vi har i tidigare serier sett honom stapla mysterier på varandra för att slippa ge förklaringar på dem eller knyta ihop säcken på slutet. Men låt oss slänga förbehållen åt sidan och njuta av de mustiga scenerna i Mrs. Davis.

Det finns ett intressant globalt hot i serien, nämligen Mrs. Davis själv, och "hon" är den världsomspännande AI som genom sin hjälp och en gamification av goda gärningar gjort livet bättre för alla människor på jorden. Men visst finns det grupper som försöker störta Mrs. Davis då de ser hur människans fria vilja har inskränkts, och vår hämnande nunna till huvudperson, syster Simone, har personligt motiv till att krossa Mrs. Davis.

Både de övernaturliga och de jordiska skeendena i Mrs. Davis är av ett fysiskt slag med en infallsrikedom som påminner om Doom Patrol. Det är som att handlingen gör kullerbyttor från ett färgrikt scenario till ett annat och bara då och då plockar upp en tråd från tidigare. Slutet är litet väl löst ihoptråcklat men trots det är Mrs. Davis en mycket underhållande och rolig serie.

*** Spoiler ***

För oss som uppskattar att återse några av skådespelarna från Silicon Valley i nya roller, kan det också vara roligt att se om avsnitt fem från säsong sex - efter att man sett klart Mrs. Davis.

Min fars huvud av Jelena Botjorisjvili

Farfadern har pondus och därmed grannarnas respekt dels som en kvarleva från tiden då hans familj var adlig, men nu då förhållandena vänts upp och ned och blått blod ses som suspekt, är han ändå respekterad i rollen som tandläkare. Kvinnor tyr sig till honom: han har både en Andra fru och en Tredje fru boende hos sig, trots att den första hustrun är den enda han älskar. Men man behöver ty sig till varandra och knyta sitt liv till någon - det är viktigt att vara gift, extra viktigt för en kvinna vars heder hela byn håller ögonen på.

Fafotjka hade trott att Oliko och Nutsa skulle sätta henne i soffan när hon fyllde sexton, och tillsammans och i mun på varandra röja familjens alla hemligheter. Den viktigaste av dem var hur de hade lyckats gifta sig, båda vid sexton års ålder.

De fem berättelserna i boken Min fars huvud framförs alla huller om buller, med tillbakablickar och sidosprång mellan människornas historier, och kanske är det så som livet upplevs i ett land där segerherrarna skriver om historien med jämna mellanrum och ens egen existens kan hotas av NKVD eller det krig där man växlar in fem sovjetiska liv för varje tyskt liv. Då är äktenskapet och maken/makan den enda konstanten, och för unga flickor är själva bröllopet en dröm. Eller en mardröm, eller något man undrar över och oroar sig för under många år, särskilt om det låter vänta på sig.

Jelena Botjorisjvilis språk är fullt av oväntade bilder som man behöver anstränga sig för att leva sig in i och förstå, och de blir litet extra svårgripbara av textens snabba kullerbyttor mellan olika scener (vilka ibland sker för att intrycket av en grymhet inte skall bli för hårt). Några scener återkommer; att upplyft av ett par starka armar, att bli ställd eller lagd på ett bord. De halvsagda meningarna blir också svårare att tyda då väl de flesta av oss läsare inte har hela bakgrunden och förståelse av livet och miljöerna i Georgien. Men det går att gissa varifrån det silkiga röda tyget kommer vilka plötsligt alla i byn har sytt sina underkläder av.

Titelnovellen sist i boken ger den mest sammanhängande inblicken i livet i de sönderfallande sovjetstaterna. Huvudpersonens far hör till partiets tjänstemän men har inte vilja eller förstånd till att utnyttja sin ställning till förmåner i gråzonen, vilket irriterar hans hustru. Tvärtom drabbas de lika mycket som alla andra familjer.

Jag minns hur vi hamnade vid ruinens brant varje gång pengarna byttes ut. Oftast av alla var det Gorbatjov som bytte ut de sovjetiska pengarna, och det var alltid vi, de vanliga medborgarna, de med matkassarna, som drog det kortaste strået. Ibland meddelade man om en ändring tidigt på morgonen, tio rubel blev till en utan att priserna ändrades. Och inget kunde vi göra! Eller så kunde man bara växla en viss summa, och resten blev till skräp. Eller så avskaffade man hundralapparna - utan någon växling, bara sådär.

På armlängds avstånd på Artipelag

Formatet på utställningen På armlängds avstånd gör den mycket intressant: decennium för decennium visar den verk av nordiska konstnärer, inte bara en utan ett par av varje konstnär, så att man med hjälp av introduktionstexterna kan sätta dem i relation till vad som pågick i övriga konstvärlden och också jämföra dem med varandra.

Tavlorna är hängda i omvänd kronologisk ordning, och det är bra för ju länge bak i tiden man kommer, desto mer uppskattar jag dem, så vi får i princip sparat det bästa till sist. Ärligt talat är bilderna från nittonhundratalets sista decennier ganska ointressanta fastän de är det första man ser, till och med Öyvind Fahlström vars verk aldrig riktigt talat till mig. Det är när vi kommer till 1950-talet och Olle Baertling som mitt intresse väcks. För övrigt är det fantastiskt att man i kaféet säljer en bakelse som är inspirerad av Baertlings verk Arisibik!

Anna-Eva Bergman, Demi barque I (no 5), 1976

L-G Nordström, Komposition (Nr 476), 1956

Richard Mortensen, Komposisjon 2003, 1958

Det är mycket intressant att få se några verk av konstnärer samtida med Olle Baertling vilka har sina egna varianter på geometrisk konst. Det finns så många ändrade detaljer som gör stor skillnad: färgskalan, färgfältens yta, konturer som är svängda istället för snörräta. Och det var ju inte bara raka linjer som gällde. Introduktionstexterna berättar om konstnärer som reste till Paris och tog intryck av miljöerna och andra konstnärer.

Else Alfelt, Universum (1952)

Ejler Billie, Utan titel (1948)

60- och 70-talens socialrealistiska strömningar slog alltför ofta över i plakatkonst. Då lindrar det att få se Ola Billgrens tavlor från den tiden, en blick på människorna i vardagen, en inkännande blick som ser detaljerna som inte alltid är bildsköna men skapar hemkänsla och närvaro.

Hommage a Robbe-Grillet (1964)

Sommar (1969)

Fönster (1968)

Under nittonhundratalets första årtionden skedde omvälvningar i hur människor levde; inflyttning till städerna med nya jobb och andra sätt att umgås kunde vara spännande men också ge en känsla av alienering.

Reidar Aulie, Siste nyheter (1938)

Tove Jansson, Kafeinteriör (1939)

Surrealisterna såg fantastiska motiv i sina egna drömmar och psyken...

Greta Knutson-Tzara, Nature morte med melonskivor

Wilhelm Freddie, Emmy Hirsch in memoriam (1934)

... andra såg på omvärlden med en ny blick.

Esaias Thoren, Sjöman (1928)

Erik Olson, Nattbild med automobil (1920)

Erik Olson, A study for École (1924)

Erik Olson, École (1924)

Det är intressant att se att Gösta Adrian Nilsson med sina raka kanter och noggrant ihoppusslade färgfält också gjorde utflykter till surrealismen och lät en interiör smälta i sammetsmjuka former. Och varför inte, när 1900-talets början uppmuntrade till så många nya idéer för att forma världen, inom såväl konst och annan kultur som samhällsbyggnad. Utställningen på Artipelag är en intressant exposé över både konstströmningarna och tidsandan under förra seklet.

Länk till Artipelags sida om utställningen Armlängds avstånd

Gösta Adrian-Nilsson, Dramatisk signal