Peacemaker

Bara några år efter filmen Suicide Squad kom, aningen obegripligt, en ny version av filmen, nu med namnet The Suicide Squad och några av rollerna inklusive deras skådespelare från första versionen - Harley Quinn, Rick Flag och Amanda Waller. Den nya filmen hade DCEU:s bjärta, glada färgskala och mycket mer humor vilket gjorde det splattriga våldet mer underhållande. TV-serien Peacemaker spinner direkt vidare på den filmen, med flera direkta flashbacks från filmen och, viktigast av allt, samma råa och roliga ton.

Peacemaker är superhjälten som vill ha fred, hur många han än måste döda för att uppnå det. Vi kan anta att han varit litet väl urskillningslös i sina upprensningar eftersom han satt på fängelset Belle Reve. Men han släpptes fri för uppdraget i The Suicide Squad, och nu släpper Amanda Waller ut honom igen för att ingå i ett team med några av hennes utvalda agenter. Agenterna i fråga är mycket skeptiska till att jobba ihop med en "kille med en toalettring på huvudet" och Peacemaker har också sina dubier om dem. Det resulterar i många kreativa förolämpningar och underhållande skrikgräl hela serien igenom, och för undertecknad är det ärligt talat lika barnsligt roligt varje gång.

Peacemaker / Chris Smith spelas av John Cena, WWE-stjärnan med humor, självdistans och karisma nog att låta antihjälten vara tuff, klantig och full av tvivel och komplex från den hårda barndomen. Peacemakers sidekick är örnen Eagley som kan vara hjälpsam ibland och skitjobbig andra gånger. En annan villig sidekick är den efterhängsne superhjälten Vigilante som dyker upp överallt där Peacemaker är på uppdrag och till slut får hjälpa teamet på heltid. 

Fightscenerna och våldet är ymnigt och blodigt, men så överdrivet att det fortfarande är underhållning. Att Peacemaker och Vigilante och även några av agenterna är alltför snabba att "döda för det godas skull" är något som tas upp såväl i rappa replikväxlingar som i Peacemakers minnen och begynnande självinsikt. Nordisk hårdrock, lyteskomik och personliga aversioner är alla ämnen för taskiga skämt och också anledningar att enas som vänner. För när jordens framtid eller en annan teammedlems liv står på spel, då tvinnas lojaliteten och kämpaandan samman till något som är svårt att stå emot även för utomjordiska fjärilar. Bra att Peacemaker skall få en andra säsong!

Den underjordiska solen av Andrea Lundgren

Mela blev bergtagen som barn. Det är inte bara fantasier från ett naturälskande barn, även hennes mor som är jordnära och inte någon drömmare, även från henne hör vi det så att vi kan lita på det: i några minuter var Mela borta och Katja kunde inte hitta henne. Mela nämner också att hon genom den stora stenen såg sin mor springa iväg och leta.

En väl emottagen debutbok har inte gett den vuxna Mela ro i själen, tvärtom ligger depressionen närmare än någonsin. Hon kommer tillbaka till barndomstrakterna och får bo i huset där hon växte upp. Moderns och grannarnas omsorger om henne är konkreta men djupa: ett hus att bo i, en hund till sällskap. 

Vantrivseln i livet tar sig uttryck i en längtan nedåt i marken, att gräva sig ned och komma tillbaka till stället hon var en gång; och också i korta replikskiften med de vänner hon träffade då. Men alla dessa försök att röra sig utanför det vanliga är så korta och intetsägande att det blir frustrerande. Mest håller sig romanen kvar i det vi fått läsa så många gånger; en ung kvinna med depression, porträtt av människor som betytt mycket för henne, tidshopp mellan olika perioder som format hennes liv, och den tappar kontakten med det som hade kunnat göra den originell och intressant: känslan av att det övernaturliga skulle kunna vara verkligt och vara ett alternativ till livet Mela lever. 

Det är som att svenska läsare antas vara, eller kanske är, alldeles för förnumstiga för att kunna hantera det, till skillnad från engelsktalande läsare och författare som kan låta det övernaturliga berika sina berättelser, som de Bookerprisvinnande The Seven Moons of Maali Almeida och Lincoln in the Bardo och Nobelprismottagare som Olga Tokarczuk och Kazuo Ishiguro. Hur många fler ångestdagböcker behöver den svenska litteraturscenen? Vad skulle hända om författarna försökte skriva med en blick för det fantastiska, som till exempel Johannes Anyuru gjort i Ixelles? Om den svenska publiken och kulturetablissemanget inte uppskattar det så får de skylla sig själva och fortsätta nöja sig med tråkiga böcker.

Himmelrikets nycklar på Strindbergs Intima Teater

Sankte Per har tappat nycklarna till himmelriket. Kan en smed hjälpa honom att smida nya? Men smeden skall ut på resa bland människorna, så Sankte Per följer med. Jag hör till den stora skara som inte känner till vad August Strindberg skrev i sin pjäs Himmelrikets nycklar men det gör inget här, det finns ingen anledning att jämföra med något annat i det smart moderniserade sagospelet. Dock, vid en titt i efterhand visar det sig att Anna Petterssons uppsättning faktiskt följer handlingen i originalmanuskriptet men på sitt egna sätt. Och Strindbergs saga är även den en skön lek med figurer ur litteraturhistorien, så varför inte spinna vidare?

Den Narcissus som Smeden, Läkaren och Sankte Per först stöter på är förstås influencer och fantastiskt beroende av rätt sorts publikkontakt och att hennes reaktioner skall synas i kameran. Riktigt nära publikkontakt sker för övrigt ett par gånger under den första timmen, det får man vara beredd på när man sitter på de första bänkraderna.

Självklart blir det några scener om ålfiske och när Ålefiskarns vals dras några varv för mycket huller om buller blir det en bra illustration av hur fantastiskt inkrökt och banal svensk samhällsdebatt ofta är. När Don Quixote anländer för att fira Romeo och Julias bröllop är gästlistan så diverse att man kan tänka sig en Monte Pythonsk villervalla inne i festsalen.

Rollfördelningen glider sömlöst mellan de fem skickliga skådespelarna på scenen, Ann-Sofie Andersson Kern, Anna-Lena Efverman, Lisbeth Johansson, Bodil Malmberg och Teresia Pettersson. Vi har många goda skådespelare i stockholmstrakten men jag är väldigt glad att nu få se begåvade människor från andra teatrar.

Och plötsligt ser vi dem inte alls. Ljud och musik blir kuslig och in på scenen smyger ett gäng läskiga gubbar. Ögonen syns igenom, och maskerna är mycket trovärdiga - så mycket att de hamnar i uncanny valley, där de blir extra otäcka för att de bara nästan liknar verkliga människor. Men så börjar gubbarna dansa till Cottoneyed Joe och plötsligt är de roliga! Och så dämpas musiken och deras gester gör dem läskiga igen. Se där skådespeleriets kraft. De två timmarna på Strindbergs Intima Teater är omtumlande och underhållande, och väl använd tid.

Länk till Strindbergs Intima Teater

Foto: Per Bolkert

The Patient

Kvaliteten på manuset och hela serien märks i replikskiftet mellan psykologen och hans patient. Det är ingen dialog där båda följer en snitslad bana för att ge information eller föra handlingen framåt. Det är två människor som desperat vill ha diametralt olika saker av den andre, och kämpar för att hitta rätt ord. Psykologen, Alan Strauss, är dessutom halvt paralyserad av rädsla, vi hör det på hans röst som är spänd och svag. Patienten, Sam Fortner, har kedjat fast honom vid en utdragssoffa i sin källare och vill att han skall hjälpa honom med sitt problem: att han dödar människor som irriterar honom. Även om vi inte skulle tro på att han har dödat ett flertal människor redan (men vi tror på det) är det en skrämmande situation för Dr. Strauss att vara i.

Genom sin egen ångest och rädsla måste Dr. Strauss försöka påbörja terapin som Sam begär. Varje ord måste vägas på guldvåg för det gäller liv och död för såväl honom själv som Sams möjliga offer. Sam slår ifrån sig flera av förslagen och fastnar ofta i sin djupt liggande ilska, och Dr. Strauss måste behålla fattningen och lirka vidare med Sam.

Under de tio halvtimmeskorta, intensiva avsnitten släpper TV-serien The Patient aldrig den grundläggande konflikten och det absurt farliga i vad Sam gör mot Dr. Strauss - livet i källaren blir aldrig vardag, sessionerna går endast ytterst långsamt mot ett möjligt förändrat beteende. Dr. Strauss återkommande minnesglimtar av livet innan fångenskapen innehåller många problem och sorger som måste kännas så onödiga nu. Mer eller mindre möjliga flyktscenarier blixtrar genom hans tankar. Att se Sam i sina vardagsmiljöer är kusligt när vi vet vilken pyrande härd av våld han är.

Steve Carell gör en mycket god insats som den tillfångatagne Dr. Strauss - känslor lyser igenom fastän han är i det närmaste förstenad av skräck. Domhnall Gleeson som redan tidigare kunnat framstå som såväl charmig och snäll som komplicerad gör rollen som Sam makalöst bra. Sams ansikte förvrids i vånda över ilskan inom sig och vi vet att han känner den genom hela kroppen - men vi luras inte för ett ögonblick att känna sympati för mannen som låter sina aggressioner ta överhanden och mörda människor som gått honom emot.

De flesta av avsnitten slutar i hisnande cliffhangers. Är man inte beredd på att fortsätta med ett program till kan det vara bättre att stoppa uppspelningen under någon lugn stund några minuter innan sista scenen. Historien är tung och oroande och det kan vara svårt att orka med mer än ett avsnitt om dagen. Trots att The Patient är en så grym historia är den ändå mycket sevärd.

Unpopular Essays av Bertrand Russell

Han räknar inte med att essäerna kommer att bli populära, så det är därför som Bertrand Russell samlar tio av dem plus två bonuskapitel under titeln Unpopular Essays. De är skrivna mellan åren 1935 och 1950, och även när specifika förhållanden från tiden de kom till gör sig påminda, genomsyras de alla av en tidlös klokskap som gör dem läsvärda och tänkvärda.

Redan i den första essän, Philosophy and Politics, visar Russell sin blick för humor i en sågning av Hegels filosofi som utan att ta till överord är både grundlig och roande. Humor är ju som vi vet svårt för fundamentalister och det gör bokens författare ytterligare ett steg mer trovärdig när han i sina genomgångar av sakernas tillstånd uppmanar till en icke-dogmatisk blick på problemställningar och människor som har motsatt åsikter till en själv. Russells ordval är klart om än inte simpelt, och hans filosoferande rör sig på en nivå som inte är så upphöjd att den tappat kontakten med grundläggande mänskliga behov. Dock gör han via kloka resonemang upp med några av våra lägre impulser, som att okritiskt hävda sitt eget lands/ras/köns/religion överhöghet över andras.

Att essäerna är skrivna omkring tiden för andra världskriget syns i beskrivningarna av världspolitiken. Tyskland är eller har just varit aggressor i ett grymt krig, Sovjetunionen är en motpol till USA. Bertrand Russell argumenterar för en världsregering för att eliminera eller minimera motsättningar, krig och svält i världen. Man kan tycka att argumentet att en stark regering är bättre än två som står emot varandra var litet för enkelt redan då han skrev det, då meningsskillnader mellan de två polerna redan då var för stora för att kunna diskuteras bort, och då Russell själv visar insikt om att rationella argument inte räcker för att människor över en dag skall börja respektera demokratiska styrelseformer. Därtill har vi ju under decennierna som följt blivit medvetna om hur många andra utmanare om världsmakten det finns förutom dessa (på den tiden) två stora, USA och Sovjet. Men även i dessa essäer är Bertrand Russells tankegångar värda att följa och begrunda.

Ett par av essäerna har intresseväckande titlar som An Outline of Intellectual Rubbish eller The Functions of a Teacher och innehållet motsvarar varje gång denna läsares förväntningar. Det är lugnande för själen (som inte nödvändigtvis existerar) och upplyftande för tanken att försjunka i Bertrand Russells essäer.

Knut Andersson, Fårbonden från Tubbebo på Liljevalchs

Till Tubbebo kom Dagens Nyheter och berättade om världen för Knut Andersson. Vi hade inte Dagens Nyheter när jag växte upp på '70- och '80-talet, men jag såg samma värld som Knut Andersson målade på sina tavlor, på TV och i skolböckerna. Den påbjudna, rutinartade kritiken av samhället, omvärlden, kapitalismen och stadslivet genomsyrade allt, även barnprogrammen. Det gav likriktning och fantasilöshet, och var framförallt fruktansvärt ensidigt och tråkigt.

Den siste bonden

Vaddå tråkigt, kan man bara avfärda rapporteringen från världsläget som tråkigt? Nej, tråkigt är inte rätta ordet, utan egentligen något värre: en anpassning till den rådande diskursen som gång på gång säger att världen är kall, medmänskligheten är borta, civilisationen har avskärmat oss från naturen som är god. Att få det här upprepat genom hela barndomen gjorde säkert fler än mig desillusionerade och cyniska, tills vi upptäckte att vi älskade asfalt, höghus och alla möjligheter som skapas av människor som bor nära varandra i städer.

LTO

Knut Anderssons målningar påminner mig om likriktningen i media på 1970-talet och gör mig oändligt tacksam för att vi har större valmöjligheter nu, trots att det också öppnat för "reality"-såpor och annat skräp. Men nu finns det ändå större variation och alla kan hitta något att få glädje, sammanhang och djupare kunskap av om man vill.

Länk till Liljevalchs sida om Knut Andersson

Allemansrätten

Elvis

Elvis, en fixstjärna i musikhistorien. De flesta av oss var inte med när hans karriär tog sin början, och det är det perspektivet som är den stora behållningen med Baz Luhrmanns film om Elvis. Vi får se omgivningen han växte upp i - enkel, ekonomiskt osäker, präglad av faderns tidigare mellanhavanden med lagen - och så den fantastiska, medryckande musiken som de svarta människorna i grannskapet spelade och sjöng. Ja, det är en Baz Luhrmann-film så det är virvelvindskänslan och fokuset på några centrala ögonblick och personer som dominerar filmen Elvis.

Vi hinner se vilket mod det krävdes för den unge, okände Elvis att uppträda med sin vågade stil och musik i ett samhälle där det var bättre att vara proper och inte sticka ut. Men vi får också se hur hans sköna röst och höftrörelser väcker lustkänslor hos publiken - och hur Colonel Parker ser samma sak och raskt lockar in den unge artisten under sina vingar. Han ser hur de unga kvinnorna "gillar något de vet att man inte borde gilla" och att det är nyckeln till framgång, och det är smart sagt men det blir litet fånigt när det upprepas några gånger till så att ingen skall missa det.

Men det är snyggt att det är i en magisk miljö som Colonel Parker fångar in Elvis, i pariserhjulet på ett nöjesfält där den vanliga världen sjunker undan och det känns som att livet kan bli hur underbart som helst. Dock kommer ytterligare motgångar från vardagsvärlden, med puritanska politiker och programledare vill förbjuda de sexiga höftrullningarna som hotar att omstörta samhället.

Colonel Parker är filmens berättare och kanske låg det något i hans uppmaningar till Elvis att göra militärtjänsten, visa sig ansvarsfull och så få en bredare och mer stabil fan-skara. Det är svårt att veta i efterhand och ännu svårare att veta mitt i kändisskapets virvlar, i en ny värld där stjärnor exploderade som fyrverkerier på himlen utan att man visste hur länge de skulle klara av att brinna. Men efter att Elvis dog, alltför ung, framkom det att Colonel Parker styrt honom och plockat honom på pengar från början till slut. Från diskussionerna i de mörka rummen bakom Elvis rygg kan man se hur Parker avslår och plockar upp erbjudanden efter vad som passar honom själv, inte efter vad Elvis själv önskar.

Filmen ruschar fram till 1968 då Elvis status som lysande stjärna inte var lika stadig. En julspecial frammanad av mer visionära män än Colonel Parker placerar honom dock i toppen ännu en gång. Det går att oroa sig för att filmen av estetiska skäl bara skall låta oss se en snygg, energisk Elvis även när hans hälsa började vackla, men nej, riktigt så illa blir det inte. I julspecialen och de efterföljande Vegasshowerna får vi se en Elvis där sminket, det rufsiga håret, den tunga andhämtningen och svettglansen tippat litet över gränsen mellan stilig och trött - men det gör hans insatser än mer imponerande och är fortfarande enormt sexigt.

Det är Elvis och Colonel Parker som är de två huvudpersonerna i filmen, alla andra roller blir glansiga pappersdockor bredvid dem, även hustrun Priscilla och dottern Lisa Marie som tycks vara liten för evigt. Det är irriterande men går att acceptera för den svindlande resan som filmen ändå är. Och mitt i alla medryckande Elvislåtar blir vi regelbundet påminda om hur musiken lät hos de svarta musiker som han hämtade inspirationen av - BB King, Little Richard och Sister Rosetta Tharpe - ännu starkare, ännu mer fylld av energi och sex. Men i den vackre, talangfulle Elvis fick världen sin stjärna. Austin Butler ger oss hans känslor från osäkerhet över charm, självsäkerhet och ren sexighet, och det är underbart att se.