The Fall of the House of Usher

Bara titeln väcker ett skräckblandat intresse - vad finns det för hemligheter i huset Usher och vad händer när det till slut faller? Men Edgar Allan Poe skrev fler berättelser med skrämmande stämning och handling, och till miniserien The Fall of the House of Usher har man vävt in fler och så fyllt ut handlingen om syskonen Madeline och Roderick Usher vilken annars kan bli litet för tunn.

När serien börjar ställs vi inför fullbordat faktum: en begravning för de tre äldsta och sista av Rodericks barn, efter att de tre yngsta redan har dött och begravts. Historien berättas också för oss i de allra sista ögonblicken, av Roderick Usher själv i förtroligt samtal med åklagaren Auguste Dupin vilken förr i tiden var syskonen Ushers förtrogne. Nu pågår en rättegång mot syskonen och deras läkemedelsföretag Fortunato Pharmaceuticals, och kanske är detta den enda gången som Fortunato inte kan vrida sig ur alla anklagelser. Men även under det intima samtalet mellan de två männen känner vi på oss att historien är på väg att krackelera och ända ytterligare några människors liv.

Handlingen fokuserar på en person i taget av de vuxna barnen, samtidigt som den målar upp den osunda familjesammanhållningen och -konkurrensen, och väver in tillbakablickar till Rodericks och Madelines tidigare liv. Ett efter ett ser vi Rodericks arvtagare ta sig vatten över huvudet och dö på spektakulära sätt, drivna av sin egen hybris och med tveksam hjälp av en mystisk kvinna. Dödsfallen är blodiga och grymma men de scenerna tar inte över hela berättelsen. Den mentala plågan är minst lika stark, när medlemmar ur huset Usher ser skrämmande syner såväl i dagsljus som i nattligt dunkel.

Avsnitten, handlingen och persongalleriet har namn och innehåll av flera av Poes övriga skräckhistorier och dikter: Morden på Rue Morgue, Det skvallrande hjärtat, Annabel Lee, och inte minst Korpen - The Raven. Från en lyckad jordenrunt-expedition har Arthur Gordon Pym återvänt till att bli familjens skicklige och lika korrupte advokat.

Stämningen av skräck och ett oundvikligt grymt öde på världens topp är väl fångat i seriens moderna tappning: syskonen Usher och Rodericks barn är framgångsrika men ensamma även i sina förhållanden, och när ondskan smyger sig in i de lyxiga lägenheterna har de inget att sätta emot. Kvinnan Verna som har sin hand med i spelet varje gång någon går under skiftar skepnad allt efter vad som behövs, och blir desto mer otäck för att hon varken drivs av hat eller njuter av sitt verk, utan bara stiger in och gör sin uppgift efter en uråldrig plan.

Spänningen består genom hela serien, och i sista avsnittet uppdagas de sista hemligheterna och de oundvikliga och grymma händelserna får sin förklaring. Balansen mellan de uppseendeväckande dödsfallen och kammarspelet mellan Roderick Usher och Auguste Dupin, eller Vernas sista ord till någon dödsdömd, är skickligt hållen och gör The Fall of the House of Usher till en grym men minnesvärd berättelse. 

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård

Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara.

Det citatet från Matteusevangeliet kommer ganska ofta upp i mina tankar, och även när jag börjar läsa Knausgårds roman Morgonstjärnan, men kanske bedrar jag mig där. Ändå är det händelser och förebud av biblisk dignitet som sker i samhället på Sørlandet när en ny stjärna oväntat stiger upp på himlen. Säkerligen händer saker i övriga Norge och i övriga världen, eller är underligheterna fokuserade till lilla Bergen?

Ju mer en berättelse är grundad i det vardagliga och igenkännliga, desto större blir kontrasten till det övernaturliga. Många har lärt känna Knausgård som en noggrann skildrare av sitt eget liv, men här (om inte förr) kan alla se hur hans insikt om detaljer som korresponderar inuti och utanför människan sträcker sig till personer under helt andra omständigheter. Scener som de flesta aldrig är med om, som en begravning av en människa utan närstående, eller en operation för att säkra organ till donation, skildras omsorgsfullt och innerligt.

Över enkla situationer som gatuarbetare i orange västar kan det komma ett skimmer av återförtrollning. Men underligare saker än så börjar hända. Djur beter sig udda, på olika sätt som antingen kan kännas uppmuntrande, hotande eller bara konstigt. Då berättelsen rör sig mellan ett antal olika människor får var och en olika påhälsningar av naturen; en orädd hjort, en aggressiv duvhök mitt i staden, en ström av krabbor som korsar vägen.

Men livets plikter ligger fortfarande på huvudpersonerna i varje kapitel, och det är klarsynt och samtidigt oroande hur stor plats omsorgen om barnen får ta. Små barn behöver bytas på och lekas med, större barn måste skyddas från skrämmande situationer, vuxna barn glider bort från föräldrarna och kan inte nås. När sorgen över tappade relationer inte ligger i öppen dager finns den som en underton i en stressad vardag och odefinierade skuldkänslor.

Boken låter sina huvudpersoner diskutera kristen tro öppet och ärligt. Egils egna berättelse om hur han fann tro är desto mer övertygande för en modern människa då han han håller fast vid rationella förklaringar och inte låter sig bäras in i tron på en våg av känslor. När förståelsen kommer är det som en lugn skälvning i själen. Och ändå löser tron inte alla problem i hans liv. Det är skrattretande men sympatiskt.

Järtecknen som dyker upp tillsammans med morgonstjärnan skulle vart och ett kunna ha vetenskapliga förklaringar. Men fler och fler oroväckande saker händer, till och med fruktansvärda saker, och till slut får vi följa en av huvudpersonerna in i ett dödsrike med paralleller till händelser i Bergen. Morgonstjärnan är också namnet på Lucifer. Vad är det som kommer i dess spår? Kunnigt men sökande skriver Karl Ove Knausgård om en grupp av människor som har att förhålla sig till nya omständigheter i världen. Fiktion är ett gott sätt att presentera filosofi i praktiken. Knausgårds diskussion om kristen tro är efterforskande och ärlig, och det är uppfriskande att få läsa en sådan diskussion, särskilt så välskriven som i boken Morgonstjärnan.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3

Vargarna från evighetens skog

Det tredje riket

Nattens skola

Arendal

MAC/CCB i Lissabon

I stadsdelen Belém i Lissabon finns kulturcentret Centro Cultural de Belém. Jag var där veckan innan Museum of Contemporary Art öppnade, alltså MAC-biten av konstdelen, och det var bara Berardo Collection jag såg, men bara den är rik och varierad nog för att ge en god bild av 1900-talets konst, med andra verk än de vi brukar se av kända konstnärer, och verk av konstnärer vi inte känner till lika väl här uppe i norr, alla upphängda efter tema och med initierade beskrivningar av tidens strömningar.

Clément Serveau: Guitare, Chaise et Formes, 1925

Albert Gleizes: Woman and Child, 1927

René Braem: Composition, 1926

Ella Bergman-Michel: Untitled (OB194), 1925

Notera godispapperet nere i vänstra hörnet av Kurt Schwitters collage - Fox apelsinkola! Femtio år senare stod den maskinen i Maraboufabriken i Sundbyberg, och undertecknad föråt sig på citronkolor under sin första vecka som anställd där.

Kurt Schwitters: Rudol #333, 1939

Man Ray: Café Man Ray, 1948

Vilmos Huszár: Sem titulo/Untitled, 1924

Lajos Kassák: Sem titulo, 1922

Piet Mondrian: Tableau (yellow, black, blue, red and grey), 1923

Fascinerad stannar jag framför Oskar Schlemmers Triadisches Ballett från 1922 med musik av Paul Hindemith, återskapad år 1970 av Margarete Hastings. Så vacker, meditativ och fantasieggande.

César Domela: Relief, 1938

Josef Albers: Study for Homage to the Square: Blond Autumn, 1964

Laszlo Moholy-Nagy: CH XIV, 1939

Det är underbart att se de lysande färgerna på tavlorna från mellankrigstiden.

Otto Freundlich: Sem titulo, 1934

Robert Delauney: Relief, Rhythms, 1932

Étienne Béothy: Épée flamboyante, 1935

Franciska Clausen: Studsande cirklar, 1930

Surrealister är alltid spännande.

Giorgio de Chirico: La Cohorte Invencible, 1928

Pierre Roy: Le Café de la Marine, 1930

René Magritte: Le Gouffre Argenté, 1926

Hans Bellmer: La Toupie, 1956

Jacques Hérold: La Rencontre, 1936

Likaså de skönt taktila skulpturerna från 1960-talet.

Jean Dubuffet: Borne au Logos V, 1967

Maria Helena Vieira da Silva: Composition, 1948

Jésus-Rafael Soto: Cacique, 1983

Yves Klein: IKB 103, 1956

Louise Nevelson: Royal Tide, Dawn, 1980-84

Pop-Art-sektionen hade litet väl mycket fokus på pinuppor, men en del annat intressant. Och så ännu en svårbegriplig tavla av den brasilianske (!) konstnären Öyvind Fahlström. 

Patrick Caulfield: Lit Window, 1969

Allen Jones: La Sheer, 1968

Öyvind Fahlström: Babies for Africa, 1963

Bara den här kollektionen som sprider sig över andra våningen är värd ett besök, och när nu även de övriga delarna har öppnat finns det ännu mer god konst att uppleva på Centro Cultural de Belém.

Länk till MAC/CCB

Bones And All

När pappan får veta att de måste sticka är de ute ur huset på en timme. Det är inte första gången det händer, och de har inte mycket packning. Maren kunde inte hejda sig. På en hemmakväll med de nya klasskamraterna började hon tugga på en av tjejernas fingrar. Maren och pappan lämnar staden utan att lämna ett spår efter sig.

Men det här var sista gången för pappan. Han överger Maren med en kassettinspelning och en ledtråd till att hitta hennes mamma. Vägen går från en småstad till en annan. Till sin överraskning möter hon en annan "ätare", den äldre mannen Sully. Han är udda men välkomnande, och det är inte förvånande att han har blivit det efter en livstid av att endast sällan möta andra med samma behov som han, ett behov som också är tabu. Han har ritualer och regler kring sitt ätande och bjuder in Maren till en måltid.

Sully är alltför underlig för Maren och hon drar vidare. Hon har sina egna funderingar kring hur man skall rättfärdiga att äta en annan människa eller i alla fall minimera plågorna. Näste ätare hon möter, den söte unge killen Lee, försöker också ha åtminstone några moraliska principer, men det är svårt både att hitta regler som fungerar och att hålla sig till dem, när man är genuint hungrig på andra människors kött.

Marens och Lees resa genom Mellanamerika är en road movie med verkligt höga insatser. De båda ger sig inte av för skojs skull, att hålla sig borta från samhället är något de måste för att inte avslöjas. Bones And All är som att vi får smygtitta på två ungdomar som försöker orientera sig i den svårspelade världen de har hamnat i. När de har ätit sig mätta tvättar de inte bort blodet som runnit nedför hakan och ned på kläderna, fastän det vore mest praktiskt, utan låter det torka in och vara kvar i några timmar. Det känns inte som något som de gör för att se läskiga ut för kameran, utan som en viktig del i en ätares identitet.

Livet på motorvägen har sin frihetskänsla och många ögonblick av glädje, som när Lee sjunger med i sin favoritmusik och förstås ungdomarnas spirande kärlek. Men det är svårt för ätare att hitta ett normalt sätt att leva med andra även när de försöker. 

The Bee Sting av Paul Murray

Bilfirman har gått dåligt ett tag nu. I en liten stad är det sådant som alla känner till och mumlar om, och det påverkar alla i familjen Barnes. Från att ha hört till de bättre bemedlade har mamma Imelda har fått börja dra ned på inköpen, till och sälja av en del kläder och möbler, och tonårsdottern Cass som redan är osäker på sin popularitet känner sin position bland klasskamraterna vackla. Vad håller han på med, Dickie som driver firman? Han verkar obekymrad och umgås istället med den halvtafflige hantverkaren Victor.

Paul Murray fångar mycket väl de många snurrande tankarna hos ett barn eller en tonåring - Cass, tolvårige PJ och tillbakablickarna till Dickie som ny student i Dublin. Har man inte levt så länge så kan små saker ta stora proportioner i ens sinne, och slumpen och oövertänkta val kan leda ens liv åt håll man inte kunnat tänka sig. Familjemedlemmarna får vardera ett hundratal sidor där man får djupare förståelse för deras bakgrund och vad som oroar dem just nu. Och de har alla mycket att oroa sig för, och mer blir det - alla hamnar i olika svåra situationer som ändå löst hänger samman, och allt verkar bara kunna bli sämre.

Dickie och Imelda var för sig har levt under sämre förhållanden och tagit sig igenom dem, och fastän förutsättningarna är bättre nu, är det som att eländet fortsatt att genomsyra deras liv och nu växt sig starkare än det som var bra. Den återkommande oturen som drabbar familjemedlemmarna på olika sätt gör att läsarens oro växer. För egen del känner jag mig en aning manipulerad, trots att prosan flyter väl (utom i Imeldas kapitel, vilka blir svårläsliga på grund av att punkterna tagits bort). Det är som att Paul Murray lagt ihop de mest sorgliga och oturliga pusselbitar han kunde tänka sig. Fastän han är en skicklig författare blir jag övermätt av hans eländesskildring.

Dödens ö i Berwaldhallen

Den fängslande tavlan Dödens ö (1884) av Arnold Böcklin inspirerade Sergej Rachmaninov tjugofem år senare till den minst lika fascinerande symfoniska dikten med samma namn. Man kan föreställa sig den långsamma, stillsamma rodden mot Dödens ö i de inledande mjuka fem-åttondelstakterna. Men en storm blåser upp och efter den klingar årtagen fastare och obönhörliga. Framme vid ön några steg på den mark som utgör platsen för den eviga vilan, lugn kontemplation över detta och så allt tystare roddtag från en båt på väg bort för alltid. Med stor precision och klarhet dirigerade Nathalie Stutzmann de likaledes kompetenta och säkra Radiosymfonikerna i detta trollbindande mästerverk.

Konsertens andra stycke var Robert Schumanns Cellokonsert i a-moll (1850), till temperament och takt annorlunda än Dödens ö. När Edgar Moreau började det första solopartiet var det som att cellon talade, ett klart och tydligt språk där vi var på vippen att förstå vad som berättades. Även solokadensen i den sista satsen var så varierad att det lät som en berättelse, och under Moreaus stråke och i Berwaldhallens fina akustik kom varenda nyans utmärkt fram.

Mer känslor i kvällens sista verk, Symfoni nr 6 i h-moll Pathétique (1893) av Pjotr Tjajkovskij. Än en gång kunde dirigent och orkester förena exakthet med stor inlevelse så att varje ton och harmoni klingade tydligt och full av energi. Denna symfoni har det ovanliga formatet att den sista satsen är ett stillsamt Adagio lamentoso, vilket många har förknippat med att kompositören dog snart efter färdigställandet. Men kvar i minnet fanns den triumfatoriska tredje satsen Allegro molto vivace, och efter den magnifika insatsen fick Radiosymfonikerna och Nathalie Stutzmann med rätta många inrop under de stående ovationerna.

Länk till ett initierat och underhållande program om Dödens ö (musiken)

Vi som valde att stanna

Det var väl egentligen inte alltid ett val de gjorde, de som stannade kvar i Ukraina när Ryssland anföll. Åtminstone inte till en början, kanske inte medvetet, för när vet man att det är dags att fly från ett krig i ens närhet som känns helt overkligt? Pappan i den första familjen vi möter i den ukrainska serien Vi som valde att stanna tänker sig att det måste vara över på ett par dagar och förskansar sig i villan. Men nästa morgon krossas bilen och husets fönster av en bomb. Till skräcken och paniken kommer nu den besvärande känslan av att behöva be hustruns exmake och skjuts och skydd undan striderna.

De sex delarna av TV-serien Vi som valde att stanna visar personer ur olika samhällsskikt som av olika anledningar inte lämnar landet när kriget bryter ut. En del av berättelserna är inspirerade av verkliga personer och situationer, som den om djurskötarna som stannade hos djuren på Kievs zoo, eller popstjärnan som valde att bo kvar i sin lägenhet i en folktom stad. Det är lätt att leva sig in i förvirringen och rädslan när soldater och frivilliga bygger upp skyddsvallar mot en kommande invasion, eller när andra flyr ut ur landet och man själv inte har möjlighet att göra det valet.

Historierna man har valt att filmatisera har till största del lyckliga slut: människor finner gemenskap i beredskapen mot en yttre fiende, man väljer att stanna och kämpa för sitt land. Vi får inte se sorgligare eller grymmare historier om människor som utnyttjar situationen och sina medmänniskor för att berika sig själva eller bara plåga någon annan, vilket ju också har hänt. Men att få se vardagen vändas i tumult ger tillräckligt mycket av förståelse för att man skall kunna föreställa sig även alla de gånger som oskyldiga dödades eller blev skadade för livet, i ett grannland med en vardag mycket likt vår egen.