Robert Plant på Gröna Lund

Det vibrerar av magi genom hela konserten med Robert Plant på Gröna Lund. Inte bara för att mannen är en legend, inte bara för att låtarna som spelas är moderna klassiker, inte bara för att musikerna är samspelta så att det liknar telepati, utan för allt det här plus de helrätta arrangemangen: ringande gitarrer, drivande bas och trummor, utspejsade syntklanger och Robert Plants starka, fina röst. Tolfte september 1968 spelade han på Gröna Lund för första gången, och sedan dess har han fortsatt att göra musik som tagit plats i det kollektiva medvetandet.

Under turnéns gång har Plant och The Sensational Space Shifters skyfflat om och bytt ut låtar på spellistan varje kväll. Man märker att de är kompetenta musiker som har ett stort förråd av låtar att välja ur, och framför allt glädje över att spela för en uppskattande publik. De spelar musik av Led Zeppelin, Robert Plant solo och av andra musiker i den amerikanska folkrockstilen.

Konserten på Grönan börjar hårt med Trampled Under Foot och fortsätter med förra årets Turn It Up, suggestiv som om vi var på väg att sugas in i en kult. Black Dog, Rainbow och The Wanton Song får det att kännas som att man är med om en historisk konsert; harmonierna, arrangemangen, de genuina musikerna; allt stämmer. Redan innan Willie Dixon-covern Spoonful letar det sig in blues-toner som hänger med i flera låtar och ibland är på vippen att slå över i boogierock.
Andra låtar färgas av skönt psykedeliska klanger, och om det är något jag önskar så hade det varit mer av det och mindre av folkrock. Tack och lov slapp stannade i alla fall solen kvar under The Rain Song.

Monsterhitsen måste också med, men jag förstår att gruppen vill smyga in dem utan att låta dem ta över showen. Två verser av Dazed and Confused trollas sömlöst in mellan No Place To Go och Little Maggie. Senare dyker Whole Lotta Love upp - vänta, vad sjöng han nu för några rader, mitt i en annan låt? Och där kommer hela versen, med ikoniska gitarriff och allt, innan badet går över till Mona... men hårt annonserad av trummorna kan inte Whole Lotta Love hålla sig borta utan bryter sig in en sista gång i musikblandningen. Som extranummer fick vi fotbollsmatchdängan Rock and Roll av de energiska, kompetenta och generösa musikerna på scenen, och så var den fantastiska konserten slut.

Efter Babel på Moderna Muséet

Efter att Gud störtade Babels torn lät han människosläktet splittras till att tala många olika språk och inte förstå varandra, som straff för sin hybris. Idag kan vi verkligen känna av detta dagligen: vi reser, andra reser till våra trakter, vi hör språk vi förstår hjälpligt eller inte alls på TV och i kvarteren där vi bor och rör oss. Daniel Birnbaum bjöd in nio konstnärer från hela världen som har det mångkulturella som sin personlig erfarenhet för att göra Modernas sommarutställning på temat Efter Babel.

Bra konst ger inte enkla svar utan väcker hellre frågor, så man bör inte förvånas över de olika konstnärernas verk. Det är inte heller min uppgift att skriva dem på näsan vad de borde presentera, men jag hade väntat mig, eller snarare hoppats på, något mer gripbart i flödet. Vi är väl alla redan medvetna om hur mycket information som slår emot oss dagligen, varav stora delar är odechiffrerbara för oss.

När jag kliver upp i Simon Dennys inbjudande torn centralt i utställningen känns det som att stiga in i det flödet. Några engelska fraser klottrade på en pappmur har en baktanke som kan kännas igen, om än inte formuleringen. En bit in kommer fler och fler verk med rysk text (den sorten som vill ge enkla svar). Fastän jag kan tyda alfabetet är orden och uppfordringarna oförståeliga för mig, men lättigenkänneliga för andra. Ytterligare en nivå av oförståelighet: de flesta av de språk som för ett ögonblick innan det bläddras vidare i videokonstverket Twilight. Verken är tätt utplacerade och synintrycket är överväldigande, men är det verkligen efterverkningarna av Babel, när det känns så kurerat? Verkets höjdpunkt är det som finns mitt i, längst in, högst upp: några objekt, texter och filmer om hackerkollektivet Anonymous, några som verkligen skapar en ny gemenskap (och fiendskap) över land- och språkgränser.

Rivane Neuenschwanders Edible Alphabet (2001) är ju inget alfabet, utan fylliga streck på 26 (A-Z) tavlor! I sig själva är tavlorna visserligen stramt tilltalande, men strecken är skapade av kryddor - är inte språket mer än en krydda? Etel Adnans landskap av klara färgfält med tydliga konturer och överraskande färger är nedkokade minnen av hennes liv i Beirut och Kalifornien, men (speciellt för mig som alltid levt i länder med dämpade färgskalor) det är svårt att dela en annan människas minnen; några har tur och har liknande erfarenheter och är på samma våglängd, men tyvärr inte jag.

Paul Chan vill på ett förment vetenskapligt sätt avslöja den sinistra undermeningen i några vissa skrivna texter och skapa ett eget slags alfabet. Jag har svårt för den sortens pseudovetenskapliga försök, vilka oftast bara (som här) framstår som godtyckliga för mig. Godtycklighet är också intrycket av Georges Adéagbos samling av slumpmässigt funna böcker, tidningssidor och föremål från Stockholm som ställs mot föremål från Benin och kallas La naissance de Stockholm...! (2014)

Michelangelo Pistoletto har tillverkat och ställt fram bord av blankt, blankt spegelglas formade efter viktiga hav. Sjöfart och handel har alltid varit en källa till möten och utbyten mellan folkslag, och spegelborden skall vara plattformar för samtal och kulturutbyte, men den goda intentionen skräms bort av skyltarna som varnar för att röra vid de blanka ytorna. Däremot uppskattar jag och många andra besökare de vackra stolar som står där, som helt klart kommer från olika kulturer med olika behov och olika hantverkstraditioner. De stolarna är något av det bästa i utställningssalen.

Kader Attias diabildsverk Open Your Eyes (2010) gör mig illa berörd. Det intressanta temat av afrikansk konst som gått litet sönder och lagats med oväntade material ställs mot bilder av män vars ansikten skadats i första världskriget och lagats så gott det går. Bilderna flyger förbi; bara någon sekund åt varje förvridet ansikte, som faktiskt står för ett helt öde, en människa med minnen och drömmar som kanske förvrängts och krossats. Jag tycker inte om hur männen används i ett konstverk och önskar dem alla frid i sina själar.

Något jag hade hoppats på innan jag gick in på utställningen var, och det var kanske naivt av mig, någon form av sökande efter gemenskap mellan alla oss splittrade människostammar. Tack och lov fanns det ett verk som tycktes stå för det: Haegue Yangs rombformade bordsdelar med ytor av vitt skilda slag, som ställts samman i en femhörning med bihang och mjukats upp med prylar inklusive en liten jordglob. Som om olika kulturer kommit samman, funnit en gemensam grund och plockat ihop några saker för att skapa en plats att vila och få litet tröst i oron. Det är ett skönt minne från en spretig utställning.

Länk till Moderna Muséets sida om Efter Babel

Corpus Delicti av Juli Zeh

När Juli Zehs bok Corpus Delicti kom ut på svenska för fem år sedan hade flera recensenter invändningar mot den, men många paralleller drogs ändå till samtidstrender som träning, friskvård och till och med sopsortering. Samma kluvna inställning har jag, av delvis andra orsaker, efter läsningen av boken.

Hur hamnar ett land i läget att staten kan kräva av befolkningen att hålla sig frisk? Det berättar inte boken, som utspelar sig cirka femtio år in i framtiden, men den visar hur läget upprätthålls: Som i andra totalitära stater är det med en blandning av statlig övervakning och duktiga medborgare som tjallar på sina grannar. En korrekt kost och motion är påbjudet. Det finns också förbud mot riskfyllda aktiviteter, och det är lätt att tänka sig hur den listan har blivit längre år efter år: Röka. Gå för nära floden. Äta för många körsbär. För att optimera befolkningens immunsystem är det till och med begränsat vem man får gifta sig med.

Jag är snarare motsatsen till rebell i mitt hjärta, men av exemplen insmugna i berättelsen ser jag mycket som jag skulle vilja opponera mig mot, sådant som verkar löjligt och som rena småaktigheter. Har man vuxit upp med systemet är det förstås lättare att acceptera de här lagarna, men här och där i boken skymtar det fram protester mot systemet - METODEN, som den kallas.

I det här genomreglerade samhället är det enkelt att fastställa en mördare och våldtäktsman som lämnat DNA efter sig i sitt offer. Men Moritz, bror till bokens huvudperson Mia Holl, hävdar in i det sista att han är oskyldig. I sin kamp för att få fram att ett justitiemord begåtts blir Mia slarvigare i sin METOD-efterlevnad och dras själv in i en allvarlig rättsprocess.

Bokens undertitel är Ein Prozess, vilket förstås för tankarna till Franz Kafkas Der Prozess. Till skillnad från Josef K. som inte vet vad han blivit anklagad för och dras inför en nebulös domstol är anklagelserna och processen mot Mia Holl glasklara - och ändå omöjliga att argumentera sig fri från. Med en så stabil METOD som bygger samhället finns förstås starka krafter som vill hålla METODEN skuldfri.

Det är i den här viktiga punkten som logiken sviktar, i mina ögon. För det första står det inte klart att METODEN som detaljreglerar vardagslivet även utgör grunden för juridiken, men låt oss acceptera att den gör det. För det andra är det förvånansvärt att en metod som gör anspråk på att vara så vetenskaplig och korrekt inte tar till sig en av vetenskapens viktigaste principer, att kunna avfärda felaktiga antaganden och formulera nya för att utvecklas och bli ännu mer korrekt. Men låt oss anta att METODEN blivit så statsbärande att den likt kommunismen förbjuder ifrågasättanden och förbättringar. Till slut är det ändå så att hela historien är upphängt på ett gångjärn som inte håller; en enda handling och dess följder som skall ge den stora hävstångseffekten. Jag upplevde liknande halvt trovärdiga antaganden i Adler und Engel, medan de existensiella turerna i Schilf / Fritt fall höll ihop perfekt. Tyvärr tappar de intellektuella förvecklingarna i Corpus Delicti bort sig på vägen för min del.

Fler böcker av Juli Zeh:
Adler und Engel
Schilf / Fritt fall

Terminator Genisys

De två första Terminator-filmerna är moderna klassiker: Arnold Schwarzenegger, stor, stark och fåordig, så fåordig att man kan lära sig hans repliker utantill och hoppas på tillfälle att använda dem. Hur gör man för att fortsätta denna lysande franchise? Trean och fyran lyckades inte särskilt bra, så i Terminator Genisys går man tillbaka till början och kör allt ett nytt varv med uppdaterad teknologi.

Filmen börjar med dunder och explosioner, och låter oss se och känna hur det är att leva jagad av mördarrobotar i framtiden. Filmen följer det vi "vet" om historien, och snart får vi se naken Schwarzenegger med ungt utseende dyka upp i ett ljusklot, stega fram till några punkare och befalla "Your clothes. Give them to me. Naow." Skall de återskapa den första filmen ruta för ruta? Nej, för strax divergerar händelseförloppen, och det kommer de att göra många gånger till.

Allt som vi "vet" händer igen, men omkastat och många gånger överraskande. Inte bara de kända replikerna återkommer, utan även de ikoniska scenerna där ett naket robotskelett samlar ihop sig och vandrar oberört från ett brinnande bilvrak. Det där grinande stålansiktet med lysande röda ögon, visst är det nu lika ingraverat i amygdalan som spindlar och ormar? Filmen utnyttjar 3D-möjligheterna väl, och jag skräms ofta till att hoppa till i biosoffan. Jag gillar att den här T-1000-modellen är lika kall, hård och målmedveten som Robert Patrick var.

Vad jag däremot tycker att vi får för mycket av är de snärtiga replikerna och humorn hos blasérade världsräddare. I de ögonblicken längtar jag tillbaka till den första Sarah Connor och den förste Kyle Reese; kallsvettiga, livrädda och seriösa.

Som vi vet kan framtiden förändras av att man ändrar något i det förflutna. Det sker många tidsresor i Terminator Genisys, och det orsakar nya varianter på tidslinjen och en osäkerhet om det man varit med om fortfarande kommer att ske, och om den man talar med har samma minnen av framtiden. Söker man på "genisys plothole" får man många träffar, och jag håller med om att några av glappen var störande. Men personligen är jag svag för filmer där robotar slåss så att golvet skakar, och gillar tidsresor som gör handlingen instabil, är dessutom svag för Arnold Schwarzenegger, ur-Terminatorn, och är väldigt glad att de drar igenom allt en gång till fast litet större. Filmen öppnar för en fortsättning som dessutom lovar att klara upp några av glappen, och det hoppas jag verkligen på.

MaddAddam av Margaret Atwood

Något som intresserade mig i The Year of the Flood, andra delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi, var spänningen mellan idealen i Trädgårdsmästarnas naturvårdande kult och den mer skitiga inställnignen som var nödvändig för att hantera den brutala omvärlden. Den fanns i Toby, huvudperson i både den boken och boken MaddAddam, men jag såg fram emot att se mer av det i den avslutande boken som tagit namn av Zeb, MaddAddam, den av trädgårdsmästarna som brukade försvinna på hemliga och säkert blodiga uppdrag.

Det blir inte riktigt så; boken fortsätter där Syndaflodens år slutade, med några Trädgårdsmästare som försöker överleva i den nya världen, under hot från hybridgrisar och framför allt de våldsamma Painballers som vill ha hämnd för händelser från både före och efter syndafloden. Det är spännande, men största delen av boken upptas av att någon i efterhand berättar vad som har hänt: Zeb berättar om sitt liv fram till tiden med Trädgårdsmästarna, Toby berättar och förklarar händelser i sagoform för Crakerianerna. Det får handlingen att förlora i nerv, och tricket med Toby som ständigt måste hejda Crakerianerna från att sjunga, avstyra deras frågor och trösta dem mitt i sin berättelse överutnyttjas.

Något som irriterat mig i alla tre böckerna är det hafsiga språket, trots att jag tror att det är medvetet formulerat så. Mängden av inströsslade märkesnamn får läsningen att hacka, men än mer suckar jag åt det tillkämpat tuffa språket. Det är inte tillräckligt genomarbetat för att kännas trovärdigt, och de överdrivna metaforerna ("Om man kom levande därifrån hade man förmodligen inget annat än en årsgammal disktrasa norr om ögonen.") skapar inte djupare känsla för stämningen utan slätar ut den till kiosklitteratur.

Jag var redan från första boken tveksam till idén att befolka jorden med i stort sett harmlösa varelser. En anledning är, som vi sett, hur hjälplösa de är mot de hatfyllda människor som trots allt överlevde och finns kvar i deras paradis. Men den främsta anledningen är att de inte tycktes bära på någon ambition eller vilja till komplexitet. För mig som älskar civilisationen och dess frukter, och mycket hellre lever i isolerade hus, tar T-banan till mitt IT-jobb och ser på TV efter ett pass i gymmet än samlar nötter och lyssnar på berättelser vid lägerelden var det en sorglig tanke. Därför tyckte jag mycket om det lilla Craker-barnet Svartskägg som dök upp vid Tobys sida och intresserade sig för att skriva och läsa. Ja! Skriv och bevara, och läs upp för kommande generationer! Skapa en ny civilisation med sagor och myter, och träna hjärnan att tänka på det som inte finns!

Fler böcker av Margaret Atwood:
The Handmaid's Tale
Oryx and Crake
The Year of the Flood
Stone Mattress
The Testaments 

Alice Cooper på Gröna Lund

Från första ackordet rycks man med av showens magi, när Alice Cooper för tredje gången spelar på Gröna Lunds scen - den första gången var för fyrtio år sedan! Men han gör entré med kraft och svart glamour, säker ända ut i fingertopparna. Efter ett regn av eld spelar han House of Fire och No More Mr. Nice Guy, och fortsätter med fler av sina mullrande men melodiösa låtar.

Under Billion Dollar Baby kastar han ut sedlar till publiken, under Dirty Diamonds halsband, och minst två av hans eleganta käppar hamnar också i händerna på jublande fans. Det spelas också upp kortare scener med specialeffekter som passar till låttexterna: efter transformatinoen i Feed My Frankenstein kommer en jätte-Alice Cooper ut på scenen och ryter fram låten, och efter det kommer en vitsminkad sjuksköterska som virar in vår hjälte i en tvångströja och till slut placerar honom i en giljotin!

Även utan de här underhållande passagerna skulle konserten hålla samma höga nivå. Trots den totala avsaknaden av mellansnack märks det att Alice Cooper och bandet är väl sammantrimmade, gillar att spela och vill ge allt för publiken. De sluter sig ofta samman på rad uppe på en liten förhöjning, som en liten trupp av rockare på viktigt uppdrag. Jag blir extra glad av att se att Nita Strauss, trots att hon slänger med sitt blonda hår, inte reduceras till babe utan kliver fram som respekterad gitarrsolist och en av tre gitarrister i Alice Coopers armé.

Efter den offentliga halshuggningen i låten I Love the Dead återuppstår showens huvudperson med fyra covers som hyllningar till fallna rockhjältar: The Doors Break On Through (to the Other Side), Beatles Revolution, Jimi Hendrix Foxy Lady och The Who My Generation. Han gör dem bra och det är kul att höra dem live, men mer än så hade blivit för mycket.

Alice Coopers låtar handlar om att protestera och göra revolt, men ur ett evigt tonårsperspektiv som hindrar dem från att bli konspiratoriska och cyniska. Det finns alltid med humor, och texterna är så skönt konkreta, som i Lost in America och förstås Poison och School's Out, som blir showens dundrande final. Ja, vilken show! Jag hoppas att Alice Cooper skall fortsätta att spela tills han kan byta låtraden I'm Eighteen till I'm Eighty - och några år till efter det!

Tant Blomma på Parkteatern

En lekplats i Galärparken blir den perfekta scenen för Kristina Lugns pjäs Tant Blomma. Men rutschkanan är inte lika rolig och pelargonerna inte lika hemtrevliga för bebisen Gugge (Göran Thorell) när alla andra barn hämtats och han är ensam kvar hos dagmamman Tant Blomma (Odile Nunes). Varje billjud eller tutning från gatan skulle kunna vara bebisens mamma - men det är inte hon.

Tragedin av att vara bortglömd av sin egen mor blandas bort i Tant Blommas förberedelser för kvällens utgång. Det kan låta kallsinnigt att hon vill gå av sitt uppdrag som dag-mamma - är man inte mamma hela tiden, som bebisen frågar? Men Tant Blomma längtar också efter någon. Inte efter en mamma som inte kommer, utan efter en man att älskas av och bli vacker inför. Den längtan är också stark och värd att ta på allvar.

Den korta pjäsen låter skådespelarna sjunga nya, meningsfyllda sånger till kära och kända melodier som New York, New York. Kristina Lugns genialiska ordvrängningar blir som tydligast i bebisens telefonsamtal med den frånvarande mamman, med ett allvar och en vuxen ton som blir extra kraftfull i kontrasten mot bebisfiguren i sin sparkdräkt.

Pjäsen är kort och som sagt trevligt tonsatt, men även om situationen är dragen till sin spets visar den upp två varianter på en stark och viktig längtan efter kärlek.

Länk till Stadsteaterns sida om Tant Blomma

Foto: Petra Hellberg