måndag 6 juli 2015

MaddAddam av Margaret Atwood

Något som intresserade mig i The Year of the Flood, andra delen i Margaret Atwoods postapokalyptiska trilogi, var spänningen mellan idealen i Trädgårdsmästarnas naturvårdande kult och den mer skitiga inställnignen som var nödvändig för att hantera den brutala omvärlden. Den fanns i Toby, huvudperson i både den boken och boken MaddAddam, men jag såg fram emot att se mer av det i den avslutande boken som tagit namn av Zeb, MaddAddam, den av trädgårdsmästarna som brukade försvinna på hemliga och säkert blodiga uppdrag.

Det blir inte riktigt så; boken fortsätter där Syndaflodens år slutade, med några Trädgårdsmästare som försöker överleva i den nya världen, under hot från hybridgrisar och framför allt de våldsamma Painballers som vill ha hämnd för händelser från både före och efter syndafloden. Det är spännande, men största delen av boken upptas av att någon i efterhand berättar vad som har hänt: Zeb berättar om sitt liv fram till tiden med Trädgårdsmästarna, Toby berättar och förklarar händelser i sagoform för Crakerianerna. Det får handlingen att förlora i nerv, och tricket med Toby som ständigt måste hejda Crakerianerna från att sjunga, avstyra deras frågor och trösta dem mitt i sin berättelse överutnyttjas.

Något som irriterat mig i alla tre böckerna är det hafsiga språket, trots att jag tror att det är medvetet formulerat så. Mängden av inströsslade märkesnamn får läsningen att hacka, men än mer suckar jag åt det tillkämpat tuffa språket. Det är inte tillräckligt genomarbetat för att kännas trovärdigt, och de överdrivna metaforerna ("Om man kom levande därifrån hade man förmodligen inget annat än en årsgammal disktrasa norr om ögonen.") skapar inte djupare känsla för stämningen utan slätar ut den till kiosklitteratur.

Jag var redan från första boken tveksam till idén att befolka jorden med i stort sett harmlösa varelser. En anledning är, som vi sett, hur hjälplösa de är mot de hatfyllda människor som trots allt överlevde och finns kvar i deras paradis. Men den främsta anledningen är att de inte tycktes bära på någon ambition eller vilja till komplexitet. För mig som älskar civilisationen och dess frukter, och mycket hellre lever i isolerade hus, tar T-banan till mitt IT-jobb och ser på TV efter ett pass i gymmet än samlar nötter och lyssnar på berättelser vid lägerelden var det en sorglig tanke. Därför tyckte jag mycket om det lilla Craker-barnet Svartskägg som dök upp vid Tobys sida och intresserade sig för att skriva och läsa. Ja! Skriv och bevara, och läs upp för kommande generationer! Skapa en ny civilisation med sagor och myter, och träna hjärnan att tänka på det som inte finns!

Fler böcker av Margaret Atwood:
Oryx and Crake
The Year of the Flood

Stone Mattress

7 kommentarer:

Anonym sa...

Med en slik kommentar til Atwoods trilogi, kan man ikke ha forstått mye av forfatterenes skrivekunst. Og heller ikke Atwoods forhold til vår felles globale samtid med for eks klima og miljø-problematikk.


Hilsen Alias Grace

Jenny B sa...

Alias Grace, det är många fler än jag som är besvikna på den här boken, men då är det ju tur att du uppskattar den och är säker på att du vet bäst! Några exempel på andras invändningar är de här två recensionerna i The Guardian med vidhängande kommentarer:
http://www.theguardian.com/books/2013/aug/28/maddaddam-margaret-atwood-review
http://www.theguardian.com/books/2013/sep/08/maddaddam-by-margaret-atwood-review

Eftersom jag har läst måna dystopier och andra former av science fiction (förutom andra böcker av Margaret Atwood) har jag mycket att jämföra med i form av samhällskritik, och jag tycker att Atwoods variant är bristfällig både till idé och utförande.

Anonym sa...

Det jeg reagerer på er at man omtaler en skjønnlitterær bok som om det var en tv-serie eller underholdningsfilm.

A. G.

Jenny B sa...

Vad menar du med det? Förklara mer, är du snäll!

lena kjersen edman sa...

Nu när trilogin MaddAddam är fullbordad är min känsla för den delad. De många uppräkningarna gör att andra och tredje delen känns som dubbla appendixer - kompositionen i trilogin som helhet är inte fulländad.
Nog har jag emellanåt njutit av läsningen också av "Syndaflodens år" och MADDADDAM - men mästerverket är utan tvekan enbart "Oryx och Crake", den första boken i sviten.

När jag för mig själv försöker beskriva trilogin med fler begrepp än "spekulativ fiktion" blir det med begrepp som utopisk moralitet eller psykologisk thriller eller med något begrepp som innehåller orden miljö och makt.
Att Maddadam- trilogin inte bara är hotande och oroande, att den också emellanåt är roande och rolig - det måste sägas. Humorn är dock ganska bitter. Här ett exempel på detta:" I PetrOleumkyrkan upphöjs fossila bränslen till en gåva från Gud."

Finns det en framtid för människan - finns det nåd?
Ja, på den frågan har ju Margaret Atwood svarat. Flera gånger.
Uppfordrande.
Framtiden ligger i våra händer.

Jenny B sa...

Tack för din sammanfattande kommentar, Lena!

Visst kan vi se tendenserna till Atwoods dystopi redan idag, men vi ser också många protester emot det och invändningar mot protesterna. Det var något som gjorde Atwoods framtidsvision mindre trovärdig för mig; likriktningen hos de stora företagen och deras erbjudanden. Redan idag ser vi en så brokig marknad och så mångsidiga konsumenter att jag har svårt att tro på att det bara finns kvar *en* kaffekedja, *en* hårproducent etc om ett tiotal år.

Jag tyckte om att Syndaflodens år speglade Oryx och Crake ur ett annat perspektiv. Som du tycker jag också att trilogin bitvis är rolig - de små Crakerianerna! Och som sagt, jag är glad att de inte blir precis så som Crake tänkte sig, bekymmerslösa och ständigt levande i nuet, utan att de har tillgång till mystiska berättelser från förr som de kan misstolka och utveckla.

lena kjersen edman sa...

Du lär mig så mycket, lässyster Jenny B! Tack!