Want Symphonic, konsertversionen av Rufus Wainwrights två album Want One och Want Two, har fått en mäktigt klingande ouvertyr som spelas av Kungliga Filharmonikerna under dirigenten Lee Mills. Vackert nog, men jublet blir än större när kompositören och sångaren själv äntrar scenen, slår sig ned vid flygeln och börjar sjunga
I don't know what it is
But you got to do it
I don't know where to go
But you got to be there
Det är stort och vackert men i crescendot dränker orkestern sången. Dock får vi höra Rufus Wainwrights fina röst klart i nästa låt, den stillsamma Vibrate, som följs av de spännande harmonierna i den nya sången Old Song.
Låtarna är väl utvalda och placerade så att de tempo, nyans och anslag varierar naturligt. Orkestern har större eller mindre roll i låtarna, och Rufus Wainwright växlar mellan piano och gitarr. Från en röst likt enträgna rop i Beautiful Child växer sedan orkesterklangerna i Memphis Skyline till något stort och svävande. Den lugna framåtrörelsen i den vackra Waiting For A Dream går i Crumb by Crumb över i ett promenadtempo som piggar upp lagom till konsertens paus.
Efter pausen kommer den mer enträgna förstalåten från Want Two, som börjar med ett skavande i förstafiolerna men sedan sväller upp till att omfamna hela världen. Än en gång, vare sig sångerna är stora och magnifika eller stilla och innerliga har Rufus Wainwright publikens hela fokus. När ordinarie set är över vill vi självklart ha extranummer, och de vi får är ypperliga: Först Oh What A World, det magnifika öppningsspåret från Want One där orkesterstämmorna oblygt brister ut i Ravels Bolero då och då. Därefter Going To A Town där vår ciceron eftertryckligt säger "yeah" efter versraden I'm so tired of America. Men stämningen i musiken är både energisk och orolig, och vi behöver ett lugnt sistanummer för att kunna gå ut från konserten. Vemodigt men ändå hoppfullt får vi alla sjunga med i Hallelujah tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar