Endling av Maria Reva

En endling är den sista varelsen i en art. När den dör är arten utdöd. Yeva har sett flera arter dö, fastän hon har försökt att rädda dem: letat upp dem och plockat upp dem från deras hotade plats, gett dem mat och omsorg, försökt hitta partners åt dem och omplacera dem där de kan överleva och föröka sig. De hjälplösa individer Yeva ger sin uppmärksamhet och hela sitt liv åt är sniglar i hemlandet Ukraina. Hon har byggt om en husbil till ett rullande labb med kylskåp och utrustning för att ge vila åt de underarter av sniglar som är utrotningshotade. Att utrusta husbilen krävde många ansökningsformulär till europeiska stiftelser. Nu har hon hittat ett enklare sätt att tjäna pengar: som en av flera ungmör som presenteras för möjliga utländska friare på romantik-turné i Ukraina. 

Lika oärliga i sitt uppsåt, men med ett annat mål för sitt deltagande i Romeo Meets Yulia som företaget heter, är de två systrarna Nastia och Sol. Det var just denna cyniska business där kvinnors liv säljs för pengar och lögner som deras mor i åratal demonstrerade mot. Nu hoppas flickorna att den försvunna mamman skall dyka upp vid ett event, först för en kraftfull protest, sedan för återförening med de längtande döttrarna.

En av de presumtiva friarna kommer också till tals i Marias Revas bok Endling; Pasha, vars föräldrar emigrerade med honom från Ukraina till Kanada på 1990-talet när allt verkade gå utför med landet. Men nu ser han bilder på sociala medier från det goda livet som de kvarblivna släktingarna lever i det gamla hemlandet. Det är inte ens lyxen som lockar honom, det är en längtan tillbaka till något äkta.

Huvudpersonernas bakgrundshistorier och motiveringar berättas med en småbrutal humor, så som man kan tänka sig att det upplevs av människor som inte litar på lyckan och än mindre på grannlandet i öst. För mitt under bokens handling sker Rysslands fullskaliga invasion, och allas planer ställs på huvudet.

Även författarens planer, för om Maria Revas första bok fick begränsad uppmärksamhet, så hamnar hon nu i litteraturvärldens blickfång som någon som kan förmedla känslosamma, allvarliga erfarenheter inifrån. Skuldkänslorna griper Maria Reva inifrån från många håll, för hur kan hon låta sig profitera på sitt födelselands tragedi, hur kan hon skriva något äkta ukrainskt när hon bott i Kanada i decennier, hur kan hon uttala sig ur säkerheten på en annan kontinent när hennes släktingar är kvar under vinande bomber?

Meta-berättelser om tillblivandet av boken man har i handen blir inte alltid lyckade, men Maria Reva fogar in den med lika mycket svart humor, vilken döljer och visar smärtan den bygger på, som presentationerna av huvudpersonerna. Mitt i den fysiska boken vi läser kommer det som annars brukar komma sist - Tackord, Om författaren, Om typsnittet - och aldrig annars lästes väl de sidorna med lika stor uppmärksamhet.

Berättelsen återupptas men författarens närvaro gör sig då och då påmind. Efter hand som den lögnomsusade invasionen fortgår går det inte längre att skämta bort den konkreta brutaliteten som hotar även våra huvudpersoner. Men fortfarande får vi se några rörande försök till originalitet och empati i de korta speed dating-replikerna, och i Yevas idoga arbete för en liten trög snigel som kanske ändå inte överlever. Man kan sedan länge ana att Maria Reva inte är en författare som nödvändigtvis flätar ihop alla trådar till ett lyckligt slut, och det är det som gör att en läsare in i det sista läser vidare och hoppas.