Pojkarna av Jessica Schiefauer

Killarna i skolan där Bella, Momo och Kim går är fruktansvärda. De ropar efter tjejerna, tränger sig på dem i grupp och tafsar på dem, och inga vuxna bryr sig om det. Men de tre tjejerna har en stark gemenskap, full av fantasi, där de skapar egna världar och nya liv, och inte behöver bry sig om det utanför.

Bella beställer exotiska blommor till sitt växthus. En dag får hon en växt som inte liknar något annat, och då den växer upp och slår ut kallar de blomman "hon", för den verkar nästan ha en personlighet. När de smakar på dess nektar sker en förvandling som går utanpå de maskeradfester de hittills haft: deras fjortonåriga flickkroppar förvandlas till pojkkroppar. Att gå ut och träffa nya vänner blir nu något helt annat än att behöva skyla sig från männens blickar och händer.

Känslan är berusande för vår berättare Kim, och hon fortsätter med de nattliga förvandlingarna även efter att Momo och Bella har fått nog. Som pojke har hon kommit närmare den hårde Tony, som tar med henne/honom på inbrott och andra kriminella påhitt. 

Boken Pojkarna är bra på att skildra berusningen av att ha en ny och annorlunda kropp, och att våga sig på att göra det som är förbjudet. Det är fint skildrat hur den villkorade vänskapen mellan Kim och Tony är så nära att slå över i verklig närhet, men hur Tony skyddar sig med hårdhet och förakt. Mindre trovärdig är den sagolika vänskapen mellan flickorna, vilket skaver litet i berättelsen då det ju är den som är "verkligheten". Speciellt mot slutet kommer scen efter scen som inte riktigt håller som konsekvenser av tidigare handlingar utan verkar ditlagda för att stegra dramatiken. Det mest givande med boken är alla skildringar av det utmanande livet som pojke, som aldrig får visa svaghet.