Döderhultarn på Thielska galleriet

I det smakfullt vackra Thielska galleriet med sin noggrant utvalda konst och inredning är det gott att få se den mer folkliga konst som skapades av Döderhultarn, Axel Petersson (1868–1925). Det var vid en utställning med svenska humorister i Stockholm som Ernest Thiel uppmärksammade honom och köpte hans verk Begravning (1909), men även om Döderhultarn även fick pris för karikatyr, så är det ju med äkthet och ofta djupt allvar han porträtterar människor i situationer som kan vara svåra på olika sätt. Änkan står vid kistan. De krumma gubbarna runtomkring håller i stora hattar och undrar kanske vem av dem som är näst i tur.

Tablån med Schackspelarna (1910) gjordes i flera upplagor på beställning, och även om Döderhultarns biograf sade att den är livlös, behöver man inte hålla med. Kroppshållning och ansiktsuttryck ger de båda männen personlighet.

Döderhultarn var kritisk till äktenskapet - en tvångsarbetsinrättning, kallade han det, och det färgar av sig på brudgummen i Bröllopet (1910) som står tyngd under det kommande ansvaret, med den höggravida bruden strax intill.

Men åtminstone pojken ser glad och förväntansfull ut i familjen som förevigas i Hos fotografen (1910). Fotografen själv tar sitt arbete på största allvar, kan man gissa av hans position under kameraskynket.

Inför de självsäkra militärerna vaktar de avklädda pojkarna på sig själva i tablån Beväringsmönstring (1910-tal).

Den stackars utmärglade hästen var Döderhultarns reaktion på en skandal kring militärens hästar på Ottenby på Öland. Han karvade flera av dessa hästar och sålde dem för 25 öre, vilket ledde till uppmärksamhet inte bara för vad som hänt utan för Döderhultarn själv. Det var så Döderhultarn blev inbjuden till att ställa ut i Stockholm, hamna i det allmänna medvetandet och tacknämligt uppmärksammas även i år, hundra år efter hans dödsdag.

Länk till Thielska galleriets sida om Döderhultarn

The Institute

Det är något som är väldigt fel när Luke vaknar upp i sitt pojkrum. Alla saker är på rätt plats, men när han öppnar dörren står han i en kal korridor på en okänd plats. Jämnåriga Kalisha möter honom och berättar att han är på The Institute, ett ställe där deras telekinetiska eller telepatiska krafter används och förstärks genom träning. De som styr institutet har berättat för ungdomarna att deras handlingar hjälper till att rädda världen. När de har fullföljt sin uppgift raderas deras minnen och de får återvända till världen utanför. De plågsamma omständigheterna och de sadistiska vakterna på plats gör det lätt att misstro sådana försäkringar, men det är inte konstigt att de hemlängtande barnen hoppas på att det är sant.

Bit för bit får vi höra när Kalisha och de övriga ungdomarna på The Institute berättar vad de vet om vad som försiggår, men också se mer än de, dels av intrigerna bland de som styr stället, och dels genom vad som händer i det lilla samhället i vars utkanter The Institute befinner sig. Den nyinflyttade nattväktaren Tim Jamieson ser kopplingar mellan händelser i staden och den hemlighetsfulla och välbevakade byggnaden i skogen. Institutets administratörer övervakar alla försök till undersökningar, eller läckor inifrån, och har resurser till att stoppa dem med våld.

Serien The Institute håller spänningen på en hög och jämn nivå med sin balans mellan plågorna som barnen utsätts för, deras försök att utforska institutet och hitta en flyktväg, hur många tentakler som institutet har ute för att skydda sig, och vad slutmålet med barnens prövningar är. Det skall bli intressant att se hur historien fortsätter i nästa säsong.

Endling av Maria Reva

En endling är den sista varelsen i en art. När den dör är arten utdöd. Yeva har sett flera arter dö, fastän hon har försökt att rädda dem: letat upp dem och plockat upp dem från deras hotade plats, gett dem mat och omsorg, försökt hitta partners åt dem och omplacera dem där de kan överleva och föröka sig. De hjälplösa individer Yeva ger sin uppmärksamhet och hela sitt liv åt är sniglar i hemlandet Ukraina. Hon har byggt om en husbil till ett rullande labb med kylskåp och utrustning för att ge vila åt de underarter av sniglar som är utrotningshotade. Att utrusta husbilen krävde många ansökningsformulär till europeiska stiftelser. Nu har hon hittat ett enklare sätt att tjäna pengar: som en av flera ungmör som presenteras för möjliga utländska friare på romantik-turné i Ukraina. 

Lika oärliga i sitt uppsåt, men med ett annat mål för sitt deltagande i Romeo Meets Yulia som företaget heter, är de två systrarna Nastia och Sol. Det var just denna cyniska business där kvinnors liv säljs för pengar och lögner som deras mor i åratal demonstrerade mot. Nu hoppas flickorna att den försvunna mamman skall dyka upp vid ett event, först för en kraftfull protest, sedan för återförening med de längtande döttrarna.

En av de presumtiva friarna kommer också till tals i Marias Revas bok Endling; Pasha, vars föräldrar emigrerade med honom från Ukraina till Kanada på 1990-talet när allt verkade gå utför med landet. Men nu ser han bilder på sociala medier från det goda livet som de kvarblivna släktingarna lever i det gamla hemlandet. Det är inte ens lyxen som lockar honom, det är en längtan tillbaka till något äkta.

Huvudpersonernas bakgrundshistorier och motiveringar berättas med en småbrutal humor, så som man kan tänka sig att det upplevs av människor som inte litar på lyckan och än mindre på grannlandet i öst. För mitt under bokens handling sker Rysslands fullskaliga invasion, och allas planer ställs på huvudet.

Även författarens planer, för om Maria Revas första bok fick begränsad uppmärksamhet, så hamnar hon nu i litteraturvärldens blickfång som någon som kan förmedla känslosamma, allvarliga erfarenheter inifrån. Skuldkänslorna griper Maria Reva inifrån från många håll, för hur kan hon låta sig profitera på sitt födelselands tragedi, hur kan hon skriva något äkta ukrainskt när hon bott i Kanada i decennier, hur kan hon uttala sig ur säkerheten på en annan kontinent när hennes släktingar är kvar under vinande bomber?

Meta-berättelser om tillblivandet av boken man har i handen blir inte alltid lyckade, men Maria Reva fogar in den med lika mycket svart humor, vilken döljer och visar smärtan den bygger på, som presentationerna av huvudpersonerna. Mitt i den fysiska boken vi läser kommer det som annars brukar komma sist - Tackord, Om författaren, Om typsnittet - och aldrig annars lästes väl de sidorna med lika stor uppmärksamhet.

Berättelsen återupptas men författarens närvaro gör sig då och då påmind. Efter hand som den lögnomsusade invasionen fortgår går det inte längre att skämta bort den konkreta brutaliteten som hotar även våra huvudpersoner. Men fortfarande får vi se några rörande försök till originalitet och empati i de korta speed dating-replikerna, och i Yevas idoga arbete för en liten trög snigel som kanske ändå inte överlever. Man kan sedan länge ana att Maria Reva inte är en författare som nödvändigtvis flätar ihop alla trådar till ett lyckligt slut, och det är det som gör att en läsare in i det sista läser vidare och hoppas.

I vårt ställe på Stadsteatern

Istället för en pjäs som utforskar en kärleksrelationer och -bekymmer, går I vårt ställe på djupet med vänskapsrelationer, och det är mycket välkommet att få se. Astrid och Sara har precis börjat en vänskap och pratar med varandra om vilka de är och hur de ser på vänskapen. Astrids tidigare bästa vän Eva satte deras vänskap på paus, men nu kommer hon plötsligt tillbaka till Astrid - och blir svartsjuk på den nya.

I två och en halv timme flödar samtalet mellan de tre, och de lägger fram sina känslor inför vad som händer och berättar också om såriga och viktiga händelser ur sitt liv. Om jag skall anmärka på något så är det att de återkommande passagerna av känsloanalys överförklarar allt, med därtill ganska övertydligt och trögflytande språkbruk. Man kan tänka sig att pjäsförfattaren Arne Lygre har satt ord på outtalade känslor, och låtit personerna tänka högt.

De tre kvinnorna har alla olika varianter på avklippta eller knutna relationer till människor som brukar vara viktiga i ens liv: föräldrar, barn, makar. I tur och ordning gör någon av de signifikanta männen entré i var sin central scen, given röst av någon av de tre kvinnorna på scenen. I tur och ordning ger de tre personerna också varandra och oss ett uppträdande: Saras pianospel växer till något evigt, Eva säger att hon har dålig röst men hennes sång säger något viktigt, Astrid formar sina känslor till en dans. Som sagt, det är bra att se vänskap, med glädje och slitningar, tas på lika stort allvar som förälskelse och åtrå.

Länk till Stadsteaterns sida om I vårt ställe

Foto: Felix Swensson

Outrageous - Skandalsystrarna Mitford

Nästan hundra år efter sin första storhetstid lever minnet av de sex systrarna Mitford kvar hos anglofiler, liksom det de har lämnat efter sig, såsom yngsta systern Deborahs väl förvaltade Chatsworth House, och äldsta systern Nancys böcker som ger en god inblick i tidsandan under en viktig period av 1900-talet. TV-serien Outrageous, som för säkerhets skull fått titeln Skandalsystrarna Mitford på svenska, följer familjen under några avgörande år på 1930-talet.

Handlingen inleds med glatt vardagsprat och skvaller vid det generösa matbordet, men modern påminner också flickorna om att de inte bara kan festa och skoja - de får inte slarva bort sina möjligheter till ett gott gifte. Allvaret bakom varningen visar sig efter hand - familjeförmögenheten är urlakad och man kommer inte att kunna leva de lyckliga dagarna riktigt så grandiost i fortsättningen.

Oron i omvärlden bidrar också till snålblåsten. Folk svälter och far illa, och demonstrerar allt högljuddare mot orättvisorna i samhället. Serien låter oss se hur systrarna reagerar olika på vad som pågår i omvärlden, och också strider inbördes när deras politiska åsikter går tvärt emot varandra. Diana Mitford dras till den brittiske fascistledaren Oswald Mosley som vill återupprätta Englands storhetstid. Unity Mitford fascineras av hur Adolf Hitler styr Tyskland. Jessica Mitford vill bekämpa orättvisorna tillsammans med kommunisterna. Familjen splittras på flera håll när syskonkärleken slår över i fientligheter över den enas offentliga uttalanden som sätter de andra i dålig dager.

Familjen Mitford lever ett priviligerat liv, och vi får se vackra interiörer och klänningar, men det är inte det som är huvudsaken i serien Outrageous. Serien hinner visa familjebanden, lojaliteten och de underhållande spirituella konversationerna innan kvinnornas viljor (och några mäns svek) sprider dem åt olika håll. Efter bara sex avsnitt finns det dock mycket mer att berätta, så kanske blir det en fortsättning på denna mycket lyckade filmatiseringen.

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Killarna i skolan där Bella, Momo och Kim går är fruktansvärda. De ropar efter tjejerna, tränger sig på dem i grupp och tafsar på dem, och inga vuxna bryr sig om det. Men de tre tjejerna har en stark gemenskap, full av fantasi, där de skapar egna världar och nya liv, och inte behöver bry sig om det utanför.

Bella beställer exotiska blommor till sitt växthus. En dag får hon en växt som inte liknar något annat, och då den växer upp och slår ut kallar de blomman "hon", för den verkar nästan ha en personlighet. När de smakar på dess nektar sker en förvandling som går utanpå de maskeradfester de hittills haft: deras fjortonåriga flickkroppar förvandlas till pojkkroppar. Att gå ut och träffa nya vänner blir nu något helt annat än att behöva skyla sig från männens blickar och händer.

Känslan är berusande för vår berättare Kim, och hon fortsätter med de nattliga förvandlingarna även efter att Momo och Bella har fått nog. Som pojke har hon kommit närmare den hårde Tony, som tar med henne/honom på inbrott och andra kriminella påhitt. 

Boken Pojkarna är bra på att skildra berusningen av att ha en ny och annorlunda kropp, och att våga sig på att göra det som är förbjudet. Det är fint skildrat hur den villkorade vänskapen mellan Kim och Tony är så nära att slå över i verklig närhet, men hur Tony skyddar sig med hårdhet och förakt. Mindre trovärdig är den sagolika vänskapen mellan flickorna, vilket skaver litet i berättelsen då det ju är den som är "verkligheten". Speciellt mot slutet kommer scen efter scen som inte riktigt håller som konsekvenser av tidigare handlingar utan verkar ditlagda för att stegra dramatiken. Det mest givande med boken är alla skildringar av det utmanande livet som pojke, som aldrig får visa svaghet.

Tosca på Folkoperan

I det föredömligt fylliga programhäftet till Folkoperans uppsättning av Tosca får vi inte bara en personlig förklaring av musiken av folkoperans musikaliska chef Henrik Schaefer, utan också en gedigen genomgång av den politiska situationen i Rom vid tiden för operans handling. Den före detta konsuln Angelotti vars flykt inleder hela förloppet, den maktfullkomlige polischefen Scarpia - deras fiendskap på liv och död motsvarar politiska stridigheter på nationell nivå, och när människor tvingas att välja sida riskerar även de sina liv. 

Blotta misstanken om att en av operans huvudpersoner, målaren Cavaradossi, har hjälpt Angelotti, ger Scarpia anledning att tortera honom för upplysningar, och via ondsinta intriger också lägga an på Cavaradossis älskade Floria Tosca. På Folkoperans ödsliga scen framstår de båda älskandes plåga så mycket tydligare, i deras ikoniska arior. Under Scarpias lystna blick sjunger Floria Tosca om hur hon förut hade konsten, och kärleken till sin Mario Cavaradossi. I fängelsecellen minns Cavaradossi de kära besöken av sin älskade under den stjärnklara himlen. Vackert, men närmast outhärdligt, för nu har de båda förlorat allt detta på grund av andras intriger. Än mer skär det i hjärtat när de båda till slut möts och ivrigt planerar sin flykt, medan vi åskådare vet att det inte kommer att lyckas. Och miljoner människor runt hela jorden genomlever samma smärtor än idag, på grund av människors girighet och maktspel.

Det låter inte helt lyckat under första akten när orkestern befinner sig på var sin sida av scenen, och även efter att de har sammanförts och kommit bättre i takt med varandra hörs en del störande felspelningar. Men det är ändå originellt, spännande och i stort sett vältänkt att stryka alla stråkar och framföra musiken med en stråkorkester, särskilt som det gör musiken litet mindre harmonisk och tidvis mer kaotisk, i samklang med handlingen.

Den mest magnifika rösten i föreställningen tillhör ändock den grymme Scarpia, eller snarare den gode sångaren Marcus Jupither. I de brutala utsagorna utökar han musikens inre motsägelser, men i partierna där han vänder sig till Tosca är rösten så mjuk och smeksam, verkligen vacker. Tänk att den hemskaste rollen kan ge kvällens största behållning!

Länk till Folkoperans sida om Tosca

Foto: Mats Bäcker

Die Krupps på Nalen

Med superhitten Nazis auf Speed och till publikens jubel startar Die Krupps sin konsert. Schmutzfabrik och Der Amboss följer, lika mäktiga i ljud och stämning. Jürgen Englers röst är stark, Ralf Dörper piskar fram musik från synthörnan, Paul Keller driver fram det tuffa tempot, och nya gitarristen Dylan Smith fyller på med hårt sound. Alla ser farliga ut i sina solglasögon, men de ler och har uppenbarligen roligt på scenen.

Turnén firar 45 år med Die Krupps, och därför spelar de mest gamla favoriter och bara två nya låtar. Den första är On Collision Course, en stark och bra låt som står sig väl bland klassikerna. Efter The Dawning of Doom kommer en låt "for the girls" - Industrie-Mädchen, "ich mag dich" lyder texten, "und dich auch" lägger Jürgen Engler till åt några i publiken.

High Tech/Low Life och Black Beauty White Heat låter tunga och bra. Det visslande Western-introt till Crossfire dränks snart i tunga synthljud. Mer visslingar följer i den andra nya låten, Will nicht - Muss! där den kända slingan från Griegs I Bergakungens Sal är en del av musiken.

Ruskigt snabbt går Metal Machine Music till stroboskopljus och rungande slag på järnröret som står uppställt på scenen. "This song never gets old", så introduceras Fatherland. Kan det bli tyngre än så? Ja, därpå följer To The Hilt, allsång till Robo Sapien och en blodröd Bloodsuckers. Zugabe! Ända från 1981 dundrar Machineries of Joy, det gamla samarbetet med Nitzer Ebb, ut över Nalens vackra lokal och en entusiastisk publik, varav hälften nog inte var födda när låten kom, hälften varit fans sedan början, men alla nu är svettiga och nöjda.

Så var det på Stadsteatern

Finns världen utanför det slitna betongrummet kvar? Det kanske inte gör någon skillnad för mannen som bor där. Inför våra ögon vaknar han i sin tältsäng, och börjar prata med sig själv, för oss, med den sortens formuleringar och upprepningar vi kan känna igen hos Jon Fosse. I Leif Andrées fina gestaltning får orden nyans och känsla.

Mannen brukar börja dagen med att be Fader Vår, fast varför skall han göra det, är det någon mening med det? Han talar om hopp, och i några meningar (som kanske bara är ekon av klichéer man brukar säga) verkar det som att han vill hålla fast vid hoppet, men inte långt senare vänder han tillbaka och trasar sönder sina egna tankar. Det kommer han att göra flera gånger till, med andra tankar och föreställningar, under timmen vi hör mannen.

Det som i förstone liknar Beckett i pjäsen visar snarare hur den skiljer sig från Becketts pjäser. Från den bärbara kassettbandspelaren är det inte minnen från tidigare vi hör, inga berättelser från andra lyckligare tider hur ihåliga de än kan vara. Mannen lever i ett evigt, tomt nu. Han väntar på en kvinna som brukar besöka honom regelbundet, men han blir arg när han tänker på hur hon alltid frågar om hans barn och barnbarn.

Han vet ju inget om hur hans barn har det, vet inte om han ens har några barnbarn. De tre familjer han har haft lämnade honom för att han bara brydde sig om sitt målande. Och tavlorna, visst är de sålda och bevarade i "finare" samlingar, men det verkar inte betyda något nu. Vad hjälper det att konsten är lång när det korta människolivet saknar mening.

Men ändå. På kassettbandet som mannen spelar finns Bach. Han sade själv att Bachs musik finns även när man inte spelar den. Och det är just när han spelar musiken som han stillnar och ändå upplever ro i sitt ensamma liv. Och en rad från en dikt kan vara ett bevis för att någon annan har satt ord på det svåra man upplever. I det ödsliga källarlandskapet finns det ändå vägar till tröst.

Länk till Stadsteaterns sida om Så var det

Foto: Leonard Stenberg

What It Feels Like for a Girl

I förorten Hucknall där Byron växer upp mobbar alla honom för att vara bög, redan innan han någonsin varit med en annan kille. Och när vi säger 'mobbar' så betyder det att han blir nedslagen av killgäng med jämna mellanrum. Hemmet är ingen fristad. Hans aggressiva och lika homofobiska pappa skäller på honom att han måste slå tillbaka. Men det är inte vad Byron vill. Det är när han tar sig in till staden, till Nottinghams gayscen som han hittar det liv han längtar efter, tillsammans med de fantastiska trans-väninnorna Lady Die, Sasha och de andra på det pulserande dansgolvet.

Till en början lever Byron upp som den spinkiga, energiska tonårspojke han är, och många attraheras av honom - även äldre män. Att vara åtrådd är en ny tjusning och varför inte ta betalt för det? När man ändå är hatad av halva samhället och har sina vänner på skuggsidan, gör det inte större skillnad att utsätta sig för den ytterligare faran att bli såld till någon som kan ha onda avsikter. Byron möter ibland människor som hjälper honom när han är i fara, men får sitt hjärta krossat och omskakat så att bitarna inte verkar falla riktigt på plats igen.

Efter hand utvecklar Byron sin identitet som kvinna tillsammans med tjejgänget - hyperkvinnliga, översexualiserade, alltid ute efter att ragga upp eller åtminstone hetsa upp nya män. Faran och lockelsen i att de grabbiga, homofoba männen inte vet att de blir avsugna av en person med penis gör allt extra spännande. [Men uhh, bredvid de snygga, välvårdade transkvinnorna är männen de möter så otroligt fula och osexiga - om de bara kunde sikta högre!] Mer och tyngre droger håller festen igång.

Den ständigt pågående krocken mellan det glittrande livet med väninnorna och den ovänliga verkligheten måste ändå hanteras. Hur länge kan festen pågå? Byrons tidiga felsteg kommer ikapp hen och lägger krokben för livet hen försöker planera. Men det går inte alltför illa. TV-serien What It Feels Like for a Girl är baserad på Paris Lees livshistoria, och hon tog sig vidare till ett bättre liv.

What It Feels Like for a Girl utspelar sig år 2000 med underbar musik av Sugababes, All Saints med flera, och är ypperligt spelad av alla inblandade - trovärdigt och engagerat. Ellis Howard i huvudrollen visar varje nyans av nyfikenhet, oro, fräckhet och glädje. Det är extra intressant att se en komma ut-berättelse som utspelar sig i en småstad, med slitna nedklottrade gångtunnlar, sjaviga hus, och busslinjer till vännerna och det glittrande livet på dansgolvet.

Paris Lees

The South av Tash Aw

Jay är sjutton år och som så många andra sjuttonåringar är han osäker om sin väg i världen. Han är inte särskilt bra i skolan, inte heller atletiskt lagd. Hans äldsta syster Lina är ytterst självsäker, mellansystern Yin inte lika tuff men verkar ändå ha funnit sin plats i familjen, åtminstone för tillfället. Modern ärver överraskande en jordlott av sin svärfar, och familjen reser dit från hemmet i Kuala Lumpur över sommaren. När fadern skickar ut Jay för att göra nytta i det hårda arbetet med fruktodlingen, känns det först som ett nytt sammanhang att känna sig utstött ur. Men Chuan, sonen till förvaltaren Fong, lotsar steg för steg in Jay i arbetet och livet i södern. 

Medan Chuan lär Jay att röja bland växterna, hänga med i jargongen och ta vespan in till centrum för att komma bort från familjen, är det mer än vänskap de känner. Vägen till närhet och uttryck för deras ömsesidiga attraktion går långsamt, och varje osäkert ögonblick eller svårförståelig lyckokänsla är fint skildrat.

Liksom i Tash Aws tidigare bok Five Star Billionaire speglar boken de halvt undertryckta fördomarna mellan människor med kinesisk bakgrund och de av malaysisk härkomst, särskilt i de delar där Jays mor Sui, förvaltaren Fong och andra persnoern står i centrum. De kapitlen berättas i tredje person, medan Jays kapitel oftast berättas i första person. De fingertoppskänsliga skildringarna av Jays närmaste omgivningar, vare sig det är den grumliga sjön han och Chuan simmar i, eller de bullriga marknader där de köper billig mat och öl, förhöjer och förmedlar Jays inre tillstånd och outtalade önskan att fånga stunden för evigt.

Overhead there was a pane of glass high above the plants; the sky contained in a neat square. The tips of some of the plants were curling towards the sun, yet turning brown with rot. How wonderful that something could be simultaneously dying and striving to stay alive.

[...]

This enclave, like all the others, is separated from the outside world and its terrors by the faintest of boundaries, in this case the row of small store-rooms and a thicket of trees. In times to come, in places I've yet to discover, the barrier between peace and brutality may be a railway track, a gulley, a rocky outcrop, low railings and a gate that is locked at night, a barrier that isn't truly a barrier; for once inside the haven, I will still be able to hear all the noise from the world beyond - the roar of traffic, mothers cajoling their children, couples arguing, groups of drunk men singing, the howl of ambulances and police cars - and realise that nothing, in truth, separates me from the madness outside; yet once I am within the boundary I feel protected, as if, strange as it sounds, I belong to it. Maybe it is the smell of safety.

Fler böcker av Tash Aw:

Five Star Billionaire

Siberian Hotheads i Scalateaterns källare

Den välkomnande miljön på Scalateatern med inredning och prylar från nittonhundratalets första halva är den rätta inramningen för sextetten Siberian Hotheads som spelar jazz från 1930-talet och några årtionden framåt, inklusive egenkomponerade låtar i samma anda. De stiliga, välklädda herrarna är väl samspelta, och spelar med virtuositet och kärlek låtar som en gång gjordes kända av Louis Armstrong, Arne Domnérus, Count Basie och andra av jazzens stora. Duke Ellingtons Moonlight Fiesta varvas med hemsnickrade Ramblers Groove. De mestadels snabba låtarna har ändå variation i tempo och tryck sinsemellan.

Melodierna och soundet drar naturligt till sig människor som älskar musiken för vad man kan dansa till den. Det lilla golvet framför scenen ger plats åt många hängivna lindyhop-dansare, allt från par som nyss tagit sina första danssteg till skickliga dansare med nästan elektrisk energi. Många har likt bandet klätt upp sig efter epoken, andra är mer samtida och ledigt klädda. Inlevelsen i stämningen är total, och de vilda svängarna på dansgolvet kan varvas av litet lugnare strödans i grupp vid bardisken med ett ölglas i handen.

Det låter lika bra såväl när musikerna spelar solon, som när brasset spelar unisont. De tre blåsarna kliver ned från scenen och gör en bejublad sväng genom rummet utan att tappa takten. Förutom ett par låtar där trombonisten sjunger snyggt, är musiken instrumental. A Night In Tunisia följs av den sexigt raspiga Did You Call Her Today. When You're Smiling låter härligt struttig utan att tappa svänget. Stämningen är hög i lokalen fram till sista tonen och en bra bit därefter.

Too Much

Vad gör man när livet nått en återvändsgränd i New York, staden som aldrig sover, den dit människor flyttar för att förverkliga sig själva? Jessicas fästman har lämnat henne för en supersnygg influencer och jobbet går på tomgång. Som tur är får hon chansen att leva ut sina drömmar om brittisk romantik när hon blir erbjuden ett jobb i London. 

Ja, kärleken flödar i England, men det är inte höviska romanser och blyga rosor som gäller längre, utan charmiga pubmusiker och en vänlig hyresvärd för lägenheten i det slitna området där "Estate" inte alls står för något pampigt herresäte som Jessica trodde. Kyska uppvaktningar är också borta sedan länge, och Jessica börjar snabbt ha vilt sex med snyggingen Felix. Sedan är också frågan hur viktigt det är med trohet mot den man är tillsammans med, för det verkar variera litet under seriens gång, men kanske är jag alldeles för gammal för att förstå det.

Jessicas försök att glömma det jobbiga förhållande hon lämnade går inte så lätt, trots att hon omsvärmas av söta killar. Tankarna på exet återkommer varje dag när hans nya flickvän postar glamourösa scener på Instagram. Men jobbigast av allt är kanske att den nye pojkvännen Felix har ett ännu mer brokigt förflutet än hon, och det är ju i hans stad de, är så gamla flickvänner och flirtar myllrar fortfarande i hans och Jessicas liv.

Faktiskt är Jessica själv ganska jobbig och man kan fråga sig varför de två håller ihop genom alla olikheter och gräl, men kanske är det just det som attraherar dem båda. På samma sätt är det kaoset i serien Too Much som är underhållande, och det händer mycket i varje avsnitt. De mer hjärteknipande scenerna känns ofta sökta, men de behövs nog för att variera tempot i handlingen.

Till det allra roligaste i serien hör alla scener med Jessicas kollegor på den lilla firman där hon arbetar som filmproducent. Ingen verkar jobba egentligen, utan kastar ur sig fräcka kommentarer med menande ögonkast. Det kommer till en höjdpunkt när deras äldre chef Jonno bjuder hem dem på fin middag som spårar ur på ett underbart sätt. Tro det eller ej, men de scenerna toppas av en ännu vildare fest i ett senare avsnitt. Så på det hela taget är Too Much vild och rolig att se.

The Land in Winter av Andrew Miller

Fyra människor om morgonen, tre med en vag undran om vad de borde göra. Eric Parry är en av två läkare i det lilla samhället och har sin dag utstakad för sig; hembesök till människorna som behöver hans hjälp. Hans hustru Irene brukade laga frukost åt honom men har inte stigit upp än; hon är gravid och behöver vila. I den närmaste gården bor ytterligare en gravid kvinna, Rita, som även hon stannar till sängs. Hennes make Bill har ett antal kor som skall mjölkas, men fastän han gör det som synbart måste göras är han inte säker på sin roll som bonde. Han kommer inte från en bondesläkt men har nyligen köpt gården och försöker leva sig in i sin uppgift.

He pictured Mr Earle walking the same ground: Earle who had farmed here for thirty years, who had stood in fog like this, had felt the heat of the animals, who might also have seen a heron lifting the grey width of itself into the air. To what extent was mind just circumstances? Would he begin to think like Mr Earle, to become like him? [] After the sale, the farmer had retired to a bungalow at the bottom of the village. Rita saw him sometimes in the shop, buying cigarettes and tinned food. He never asked after the farm.

De många miljöbeskrivningarnas detaljer blandar sig med huvudpersonernas inre tankar och känslotillstånd. Vi hinner lära känna de fyra människorna ganska väl, med reservation för att några av deras karakteristika känns ditpusslade, inte organiskt uppkomna. När någon är hungrig letar man i skåpen, hittar en konservburk eller tillräckligt för en knaper smörgås och äter den stående vid spisen - AGA respektive Rayburn. 

Halvvägs genom boken lamslås samhället av ett tungt snöfall, vilket lägger ytterligare börda på våra fyra huvudpersoner som alla går igenom sin egen kris, och i ett par fall beter sig irrationellt. Där förändras också berättarstilen och blir mer kryptisk, med knappare ordväxlingar och mindre tydlighet med vad som händer i scenerna. Det bidrar till att boken känns konstruerad, såväl handlingen som människorna det skall handla om, trots författarens generellt goda handlag.

Sophögen på Orionteatern

Lika spännande som att pjäser skrivna för tvåtusen år sedan spelas och diskuteras ännu idag, lika spännande är det att få ta del av det som inte ens var tänkt att överleva dagen; lappar med nedkrafsade anteckningar, inköpslistor, böner till gudarna, frågor till oraklet och även svar, en önskan om att en åtrådd kvinna skall glöda av samma känsla tillbaka, en varning till någon som förfört en flicka i huset. Sådana mer eller mindre fragmenterade skrifter på papyrus hittades när man grävde ut en sophög i staden Oxyrhynchos i Egypten, där även såväl hellener som kristna bott. De här tecknen på vardagsliv låg varvade med redan kända teaterpjäser och heliga skrifter, men också några dittills okända verk.

Karl Dunér har samlat flera av de här fragmenten, och de finns att läsa översatta i en bok med titeln Sophögen i Oxyrhynchos. Han har också skapat en teaterföreställning där texterna kommer till liv, antingen som upplästa stycken eller dramatiserade och framförda av skådespelare eller marionettdockor. Orionteaterns golv är täckt av sand. Här och där står några låga väggar, som publiken kan sitta på men som också blir plats för några spelade scener. På halvhöga pinnar sitter stenar, i storlek som ett kranium men oregelbundna och olikfärgade så att ingen är lik en annan. Inuti göms högtalare varifrån de inlästa texterna då och då hörs.

Skådeplatsen är öppen för besökare (med biljett) från klockan ett till klockan nio på kvällen. Några av skådespelarna rör sig redan i rummet; klädda i moderna men tidlösa kläder smälter de in bland besökarna. Omkring klockan fem kommer flera av dem nedför trapporna från balkongen eller in genom dörrar som öppnas, och deras röster och spel tar över fokus från högtalarnas röster. Vi får höra dialoger eller utropade böner av ovan nämnda slag. En man talar sorgset och längtande efter sin bortsprungna tupp. Den var ju beviset på att han hade lyckats i livet, och gav honom god ställning bland djurvänner! En kvinna berättar upprört hur hennes kära slavflicka blivit misshandlad på gatan av en annan slav och kräver upprättelse.

Mycket av de funna papyrusarna är som sagt fragment, men framförs ändå. Vi får se några teaterscener på det formatet: Magnus Ehrner framför en stark monolog så innerligt trots att varje mening är ofullständig. Litet senare spelas en scen där Akilles ställs till svars för att han inte vill strida mot Troja. Akilles svar på anklagelserna är inte ens ord, bara stavelser, men Emir Waldmark framför dem med kraft och stora känslor.

Så här tusentals år senare kan vi bara gissa hur det en gång lät när pjäserna ursprungligen framfördes. Precis som idag hade regissörer säkert olika visioner för uppsättningarna, och skådespelarna olika sorters inlevelse i tolkningarna. Vi får höra och se delar av allvarliga scener med kända historiska figurer ur den grekiska mytologin. Men också en rolig pjäs full av prutthumor, där narrens gaser kan skrämma bort indierna som tillfångatagit en grekisk kungadotter, och också driva segelbåten när hon nu har hämtats tillbaka. - En storslagen dikt läses upp med högtravande känslor av sin skapare, medan de församlade åhörarna skrattar åt det patosfyllda framförandet. - Ett senatsmöte blir till underhållande dockteater, där diskussionerna tragglar på om vem som har betalat vad, och en deltagare inleder varje anförande med så vördnadsfulla hedersbetygelser att man inte hinner höra vad han faktiskt ville säga.

Foto: Christopher Backholm

Någon gång i timmen stannar framförandena upp, så att publiken kan ta sig en matbit i kafét på balkongen och fortfarande höra och se det som försiggår nere på scengolvet. Efter hand har publiken på Orionteatern decimerats. Vi som är kvar börjar känna oss hemma i den sandiga ruinstaden bland dem som nu är våra grannar och vänner från antiken. Skådespelarna bjuder naturligt in oss att komma närmare, och i de sista spelade scenerna är stämningen intim, tidlös och evig.

Länk till Orionteaterns sida om Sophögen

Untamed

Det är inte den trötta klichén med "ny snut ignoreras av rutinerad snut" vi ser, för specialagenten Kyle Turner tar med och berättar om fallet för sin nya assistent Naya Vasquez, nyss inflyttad från Los Angeles till Yosemite. Men han tar med henne ut i den vida parken på hästryggen, till förtret för Vasquez som dock vänjer sig vid att det bästa sättet att ta sig fram i terrängen är till häst.

Den enorma amerikansa nationalparken Yosemite besöks av stora mängder människor, och det är väl tyvärr oundvikligt att några av dem begår brott. Men det är ett ytterst spektakulärt fall som inleder serien Untamed när en ung kvinna faller från en av de höga klippväggarna som bergsklättrare just försöker ta sig uppför. Frågorna blir många: Hur ramlade hon över kanten, blev hon jagad eller kastade hon sig utför av egen vilja? Till att börja med, vem var hon? 

Turners och Vasquez arbete med att hitta svaren på frågorna tar dem genom den rika, fascinerande naturen där det lever en del udda personer, innanför eller utanför lagens råmärken. Turner känner redan många av dem, men det är inte säkert att det hjälper dem i efterforskningarna. 

Några andra klichéer dyker ändå upp i serien, fler och fler allt eftersom handlingen fortskrider. Turner bär på en sorg; hans exfru verkar ha gått vidare men de är fortfarande bundna till varandra; problemen som Vasquez ville lämna bakom sig följer henne till det nya livet. Ännu fler förutsägbara och alltför simpla lösningar på gåtorna hopar sig när säcken skall knytas ihop i sista avsnittet. Men i de första avsnitten presenteras handlingen och de inblandade väl, och den magnifika naturen gör sitt till för att dra in tittaren i historien. Trots det banala slutet är Untamed sevärd. Det kommer visst en andra säsong också.