söndag 3 maj 2020

A Memory Called Empire av Arkady Martine

I utkanten av ett stort imperium, fortfarande självständig med ständigt i farozonen, kan intresse för imperiets kultur och samhälle vara förbundet med skuldkänslor. Men Mahit Dzmares långvariga fascination för Teixcalaan och dess rika litteratur och poesi är en stor fördel när hon hastigt utses till ambassadör dit. Hon representerar stationen Lsel och dess befolkning och mineralletare på närliggande asteroider.

Förutom sina grundliga kunskaper i språket och kulturen har Mahit ytterligare en hjälp, nämligen ett neurologiskt implantat - en imago av den tidigare ambassadörens minnen, vilken i sin tur burit på imagos av flera generationer av ambassadörer. Men tyvärr är denna imago femton år gammal, och innehåller bara de fem första åren av Yskandr Aghavns minnen. Och tyvärr har inympningen av Yskarndrs imago fått gå i en hast då kallelsen till ny ambassadör kom brådskande. Och tyvärr ger den inympade Yskandr upp ett rop och försvinner ur Mahits medvetande då de presenteras för Yskandr Aghavns döda kropp på plats i imperiet. Och imago-teknologin är för övrigt inte bara förbjuden utan ansedd som omoralisk i Teixcalaans kultur. Men många invånare tycks ändå känna till den och dessutom vara ute efter kopior till sig själva eller andra.

Teixcalaan är ett stort och mäktigt rike som utan ironi kallar alla icke-medborgare för barbarer och självklart förstår att de inte kan nå upp till samma förfining som de själva. Att Mahit förstås har varit medveten om det räcker inte som förberedelse för de dagliga påminnelserna om detta i hennes nya omgivning. Arkady Martine är bra på att beskriva de små förödmjukelserna likaväl som längtan efter att höra till. Kanske kan det i vissa lägen vara bra att spela okunnig barbar för att inte verka som ett hot mot de många maktspelarna nära kejsaren. Men nej, strax efter sin ankomst utsätts Mahit Dzmare för mer eller mindre sofistikerade mordförsök. Samtidigt måste hon ta reda på mer om de löften och avtal som Yskandr knutit, och hur många av dem gäller det föreliggande hotet mot Lsels oberoende?

Beskrivningen av Teixcalaans kultur är verkligen lockande: poesi är högt aktat som konstform och används dessutom aktivt i kryptering av texter. Att elektroniska meddelanden levereras i små infostickor som kan ha mer eller mindre luxuös utformning (allt från grå plast till elfenben) är både estetiskt tilltalande och förstås en garant mot avlyssning. Ett världsbygge som innehåller både historiska referenser, beskrivningar av mat och dryck och hemligheter i periferin är alltid välkommet. Det, och de nya hoten som lurar i mörkret gör att jag gärna läser vidare när Arkady Martine ger oss fler böcker i Teixcalaans universum.

2 kommentarer:

Rhuddem Gwelin sa...

Jag tyckte också om denna bok och läser gärna nästa i serien!

Jenny B sa...

Vi får hoppas att den kommer SNART!